den nya röran

Själv gör jag det hela tiden. Målar upp lite halvsnedvridna bilder där allt är märkvärdigt och exotiskt; lite grand för att jag filtrerar världen så och inte hittar andra sätt att formulera mig. Jag gör det inte bara när jag skriver utan även när jag tänker, detta att lägga på lite av ett skimmer eller gråsudd (beroende på humör) och göra en grej av precis allting. Men socialantropologisk exotism är det absolut värsta jag vet, oavsett perspektivet därborta eller därhemma & läsa böcker om vemod och svunna tider och Dalarna och vildsmultron är bara tröttsamt. Särskilt när det är fult förpackat och dåligt skrivet (Nu vill jag sjunga dig milda sånger). Om det inte var för att den recenserats som "impregnerad av längtan" och rekommenderats av människor som läser förbannat mycket bra böcker hade min motvilja förmodligen varit mindre. Men jag gör ju samma sak med mitt Brasilien-Uganda-vurmande, skogssjöidealiserande, Möllan-romantiserande och Gbg-glorifierande. Hela min konstruktion av världen & vardagen hamnar egentligen precis i det träsket.