den nya röran

Någon gång när jag kanske var sexton, det var i alla fall innan stadsbiblioteket flyttade till brandstationen, satt jag där på vuxenboksidan och läste en biografi om Cornelis. Jag kommer ihåg att jag sträckläste den på plats just för att jag så sällan satt och läste något på biblioteket överhuvudtaget, känslan med stället var ju att man faktiskt fick låna med sig hur många böcker man ville därifrån. Men läste gjorde jag och det som mest påtagligt sitter kvar av boken är vetskapen om att Cornelis aldrig blev svensk medborgare. Trots att han ville, trots att det svenska språket var hans mer än nästan någon annans och trots att "medborgare" tillhörde favoritorden. Det var något med krångliga byråkratiska procedurer.

Tanken på medborgarskap/innebörden av det är något som hos mig triggar igång en del funderingar och en del upprördhet, det är lite som med gamla tidens adel. Medborgarskapet är det som direkt och alldeles från början definierar vem som är inne och vem som står utanför. Det är inte slumpen som avgör, inte valet, inte dina insatser eller färdigheter. Det är på samma gång en etikett som visar var du hör hemma och var du inte gör det. För mig som delvis har ett flyktingengagemang grundat på föreställningen om gränser som konstruerad idioti - eller om det är tvärtom - är medborgarskapet en manifestation av gränsernas innebörder och ger dem legitim och formell form.

I direktarbetet med flyktingar och asylsökande inser jag att det är fel, medborgare kan man vara eller inte vara; det är en petitess i sammanhanget. Över allting annat står PUT. PUT är ett av de viktigaste och första begreppen man lär sig som nyanländ till Sverige. Samtidigt finns det en massa andra människor som inte vet vad det är, eftersom de aldrig behövt lära sig skillnaden mellan att ha det och inte ha det. Med PUT, permanent uppehållstillstånd, är du okejad, välkomnad och inkluderad - vissa är det från födseln, andra måste ansöka, motivera, vänta och hoppas på det bästa. Utan är du hänvisad tillbaka dit där du är medborgare, dit där de har ett ansvar att ta hand om dig. Något slags allmänt ansvar för andra finns inte; vi får ta det om vi vill men vi behöver inte. Inte ens hänvisningar till de mänskliga rättigheterna duger, de handlar inte om att vi ska ta hand om varandra utan att stater ska ta hand om sina medborgare. Rätt man på rätt plats, var sak i sitt fack; tron på nationalstaten är fortfarande den starkaste religionen.

Idag, efter ett spontant infall att gå på bio som avstannade då det var tre timmar kvar till nästa bra film, sitter jag hemma och äter paranötter och läser en annan - Klas Gustafsons - Cornelisbiografi. Den är fantastiskt jävla bra och om jag skulle skriva en bok skulle jag vilja skriva en sådan. (Någon pratade på radion häromdan, apropå beatkulturen, om hur intressant det egentligen är att läsa om män som vägrar inordna sig, lever konstnärsliv och flummar runt och då menar jag att det beror ju alldeles på hur det är gjort. Och själv har jag svårt för böcker som innehåller kommissarier, förutsägbarhet och icke-realism. I det valet föredrar jag berättelser om människor som spelar svåra, intellektuella, kreativa och "vill vara Hemingway". Det blir dessutom sött när de porträtteras just så.)

"Samtidigt som Cornelis lockas av individualismen och en utanförskapet ansluter han sig till ett jättekollektiv, världsmedborgarrörelsen, ledd av Garry Davis från USA. Davis är en före detta skådespelare och bombflygare som avsagt sig sitt medborgarskap, dödförklarat nationalstaten och utmanar nationalismen som idé genom att resa över hela världen med sitt egenhändigt utfärdade världsmedborgarpass. På fem år blir han fängslad 16 gånger.

Världsmedborgarrörelsen får stöd från tidens ledande intellektuella: Jean-Paul Sartre, Albert Camus, Carlo Levi, Albert Einstein. En halv miljon människor i 150 länder registrerar sig som världsmedborgare, i Sverige bland annat poeten Gunnar Ekelöf. Garry Davis är en outsider som engagerar.
- Han var ju här i Sverige. Jag lyssnade på honom, fick ett pass till och med, som jag har kvar fortfarande, berättar Cornelis i ett radiosamtal 25 år senare.

Enligt passet förbinder han sig att försöka förstå sitt ansvar såsom medlem av världssamhället. Världsmedborgare är han, svensk medborgare är han inte och kommer aldrig att bli."