Äntligen. En lugn stund med mig själv i soffan och fötterna i Eriks knä.
Vet att det är tusende gången jag skriver det men jag måste dra ner på intensiteten. Julfest med jobb tisdag, avslutning & öl med Röda Korset onsdag, lussekväll torsdag, fest med sambaskolan fredag, födelsedagsfirande lördag låter fint i planeringen men jag orkar inte. Det spelar ingen roll hur trevligt & roligt det är; från julfesten går jag hem innan midnatt efter att ha dansat salsa med K som går i pension, lärt känna nya arbetskamrater och sett vår vd utklädd till Lucia. Rödakorskvällen ställer jag in. Från lussebaket hos Maria och Önder - en av de trevligaste kvällarna i december varje år - går vi ovanligt tidigt. Och efter i och för sig andra omgången av extastrummor och sambaeufori när baterian spelar känner jag mig plötsligt trött.
Egentligen har jag i två veckors tid längtat efter det här. Vaknar sent med träningsvärk i benen och en caipirinhaöversköljd t-shirt i väskan, hör röster i köket - Anton har kommit förbi - och jag gillar att kunna ligga kvar i sängen för att sedan gå upp och ha långfrukost. Det känns som jag hela tiden försöker springa ikapp mig själv och då är det ändå lugnt på jobbet. Måste byta ut försovningar mot sovmorgnar, planera in egentid och stunder av ingenting och sluta bli förvånad över att tiden går så fort.