den nya röran

I torsdags sprang jag till ett försenat tåg för att möta upp med A och K och åka till Röstånga. Vi ska på spelning och kommer efter att ha picknickat uppe vid Kopparhatten till Stationshuset. En ensam cykel utanför konstaterar vi och på uteserveringen sitter nästan bara bandmedlemmarna. Inte så konstigt, det är Röstånga och det är torsdag. Men så ska jag in på toa och öppnar dörren till huset; en sorlande, fullpackad, färgglad värld där det kryllar av folk slår emot mig. På övervåningen ett mischmasch av bord och stolar och grejer, stormönstrade dukar, olikfärgade väggar, öldrickande människor, lokalbor, kulturfolk, turister. Ner för en trappa och genom ett hav av leksaker och barn som kör tågbana och spelar fotbollspel precis intill spellokalen med riggad scen och bar och människor som minglar. Det är som att kliva in i en förunderlig och ganska orimlig verklighet, som om huset är nerbeamat annanstans ifrån. Driz and the Alarms heter bandet och med spelningen och folket är hela kvällen motsvarande stället.