"Jag tror inte på Gud, men jag tror att allt är extremt komplicerat"

Klockan är inte sex på morgonen och jag är inte berusad av en massa, jag känner mig skönt trött i huvudet & uppfylld fast på det lågintensiva sättet. Suttit till halv två på balkongen på sunkstället i El Raval och läst, fast att jag skulle ha gått och lagt mig tidigt i ett sunt försök att vända rätt dygnet, för att läsa klart boken. Slår mig - fast att de inte är alls lika - att omslagen till mina böcker här nog är gjorda av samma person. Och det är de, fast de inte ens är utgivna på samma förlag. Lotta Kühlhorn. Det är det finaste omslaget nästan någonsin på den mest utstående boken jag förmodligen någonsin har läst. Den andra är på svenska och jag älskar att läsa svenska författare när de skriver bra och jag älskar att läsa böcker som får mig att fundera över mitt eget liv fast det är jobbigt - och intensivt på det där dämpade sättet. 

Det finns böcker som sätter igång tankar som inte har med boken att göra. Som får en att gå långpromenader i cirklar för att man inte förmår göra annat & som får mig att inse att om jag skulle sätta mig ner och skriva om mitt liv skulle det mesta hamna mellan raderna. Det stod i boken en sak som jag inte vet om tar till mig men som satt sig någonstans. "Det kanske är det som är en människas personlighet: skillnaden mellan det inre och det yttre." 
    Och någonstans hur mycket man än formulerar sig, hur ska man veta att man fångar det som är sant?

Kanske att det är lätt att fångas av böcker för att det bakom böckerna alltid finns någon som också skapar med ord och böckerna just alltid är formuleringar och tankebanorna bakom kan vara spår som man kan haka i just för att man ser textversionen/konstruktionen av människor & tankar. Kanske att jag inte får känsla av att lyssna på låttexter för att det inte är mitt sätt att fungera. När jag lyssnar når det inte fram, kanske för att jag måste ta in ord genom att läsa och kanske för att människorna bakom skapar på ett annat sätt & därför inte skapar spår för just mig att haka i. Musik för mig är musik - uppfylld kan man bli, och intensitetsdrabbad - men då av musiken mer än texten. Jag lyssnar gärna och ofta helst på språk som jag inte förstår.

Det står en annan sak i boken som jag skulle kunna ställa upp som något slags rubrik över det som är jag. "Jag tror inte på Gud, men jag tror att allt är extremt komplicerat". (För de gånger det är enkelt är när alla små trådar och tankebanor och planer, drömmar och livsspår går ihop. Den känslan kommer ibland & det är då jag blir alldeles spattig. Stunder av klarsyn, när allting går ihop. Men för det mesta är det ju bara en massa snirklande trådar och linjer som löper in och ut och om varandra och som gör det där som är jag extremt svårfångat.) 


*** 

Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Sara Kadefors: Fågelbovägen 32


Kommentarer
Postat av: Johanna K

Oh, I love Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback