Landskrona, söndag (10 juni)

Det är något särskilt med hemstäder. Efter att väldigt länge ha förhållit mig till att komma från en stad av ingenting (eller "Landskrona ja, det var där varvet la ner", "jaha, det ligger i Blekinge va?") är nu att nämna Landskrona som att trycka på play när man pratar med folk utanför stan som gillar diskussioner. Sd har gett viss effekt. Men från att ha ägnat tid åt att klanka ner på stan har jag nu svårt att se något som egentligen är sådär direkt dåligt med Landskrona. Jovisst, lite ruttna attityder och inskränkta pensionärer men mest helt vanlig småstadsmentalitet som kommer i ganska lika portioner gott och ont. Visserligen har jag svårt att se mig själv någonsin flytta tillbaka men det beror ju inte på Landskrona (det beror på mig). Det är jättetrevligt att dricka öl med Kristian, Madde och Sebbe på innergården på gamla Gränden och det är jättetrevligt att cykla ut till Borstahusen/Cement med Elin och bada. Visst, lite grand ser jag allting genom ett ovanligt fint filter just nu men det är något som ligger där varje gång man åker till Landskrona, det där att man någonstans i grunden faktiskt tycker om det. Och jag känner mig fortfarande trygg att gå hem själv över torget mitt i natten och fast jag alltid förvånas över hur få människor jag faktiskt känner igen (min tes är att Landskrona inte är riktigt lika mycket småstad som man inbillar sig, mina närmsta arbetskamrater just nu är från Tyringe och Ludvika och fast jag försöker kan jag inte prata om samma fenomen - om att heja på gamla bekanta & att folk har full koll på varandra - som de gör) är det rätt mycket samma känsla av stan som förr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback