Nyanser med betydelse
Massa småsaker runt omkring en som gör att man känner sig hemma. Som färgen på väggarna på hotellet i Mbarara som ser ut som vår turkosa vardagsrumsfondvägg och att det växer likadana orangea blommor i rabatterna lite varstans som jag har hemma på balkongen. Och sen allt det där andra; människor man tycker om, platser man känner igen, saker att komma tillbaka till. Vardagen här blir mer och mer vardag och det är lätt att glida in i en känsla av att det inte finns någon annanstans.
Det är skönt med perspektiv, strömavbrott bara ett par timmar om dagen känns nu även för mig som en lyx. Och jag kan se skillnaden på pris på frukt & grönsaker på marknaden här i Kyengera jämfört med inne i Kampala (och att den betyder något, även om det för mig är marginellt). Men just det där att se mönster som inte syns direkt när man kommer till ett nytt samhälle. Att fattigdom alltid är relativt, att vi alla har människor som är rikare och fattigare att förhålla oss till, att rinnande kallvatten faktiskt kan vara välstånd, att underdelen på en ananas är betydligt sötare än överdelen. Börjat prata om Kampala som "hemma" och det är en skön känsla att komma tillbaka.
(På bilden: Frida, den enda som jag träffat här som tycker att flyktingfrågor är lika hysteriskt intressanta & givande som jag--- Träffats i Uganda men en sådan människa som det redan känns som om jag känt i år. Hon gör sin praktik i Nakivale.)