Till Nakivale
Sa sitter man dar igen i bussen och vantar pa att den ska ga. Ler till mig en fonsterplats da titta ut genom bussfonster ar en av mina favoritsysselsattningar. Handlar grillade bananer, majskolv och notter langs vagen. En kille som forsoker salja chapati till mig far en pinne under hakan fran en uniformsman som inte tycker att han ska det. Sitter och byter sotsaker med tjejen bredvid mig under timmarna till Mbarara.
Ut till flyktinglagret aker vi taxi som tar annu langre tid att bli full. Med upplockat folk langs vagen ar vi till slut elva pers i bilen. Mitt ena lar somnar av att ha en lite for tung skolflicka i knat och nyfikna blickar stirrar in, nasorna praktiskt taget tryckta mot rutan, da kvinnan bredvid mig har en son som ar albino och de kan inte klura ut om han tillhor sin morkhyade mamma eller oss.
Bor i Fridas lilla talt instoppat i ett UNHCR-talt i Nakivale Refugee Settlement. Under ett gult blommande trad sitter nyanlanda flyktingar (huvudsakligen fran DR Congo) och vantar pa registrering. Det ar en relativt avslappnad stamning trots allt. Omradet ar torrt och dammet satter sig overallt, omgivningarna ar vackra. Flyktingarna ar uppdelade i olika zoner, som blir som byar; somaliska zonen, etiopiska, sudanesiska... Husen bygger man sjalv och det ser mer eller mindre ut som "vanlig" landsbygd med knappa forhallanden, med skillnaden att taken har har UNHCR-presenningar.
Pa kvallen spelar nagra barn basket pa en grusplan, jag hor en av mina favoritlatar fran ett stalle dar radion star pa, manga kommer fram och pratar en stund. Jag och Frida gar bort till en liten marknadsgata och handlar matoke, tomater och bananer & lagar sedan lunch sjalva. Kvallsmat ater vi hos lagerkommendantens familj. De har varldens tjockaste bebis som dricker brostmjolk och lask, ater godisklubbor och kott trots att hon knappt kan ga. Hon ar lite grinig over var hudfarg - de andra ar trevliga.
Ut till flyktinglagret aker vi taxi som tar annu langre tid att bli full. Med upplockat folk langs vagen ar vi till slut elva pers i bilen. Mitt ena lar somnar av att ha en lite for tung skolflicka i knat och nyfikna blickar stirrar in, nasorna praktiskt taget tryckta mot rutan, da kvinnan bredvid mig har en son som ar albino och de kan inte klura ut om han tillhor sin morkhyade mamma eller oss.
Bor i Fridas lilla talt instoppat i ett UNHCR-talt i Nakivale Refugee Settlement. Under ett gult blommande trad sitter nyanlanda flyktingar (huvudsakligen fran DR Congo) och vantar pa registrering. Det ar en relativt avslappnad stamning trots allt. Omradet ar torrt och dammet satter sig overallt, omgivningarna ar vackra. Flyktingarna ar uppdelade i olika zoner, som blir som byar; somaliska zonen, etiopiska, sudanesiska... Husen bygger man sjalv och det ser mer eller mindre ut som "vanlig" landsbygd med knappa forhallanden, med skillnaden att taken har har UNHCR-presenningar.
Pa kvallen spelar nagra barn basket pa en grusplan, jag hor en av mina favoritlatar fran ett stalle dar radion star pa, manga kommer fram och pratar en stund. Jag och Frida gar bort till en liten marknadsgata och handlar matoke, tomater och bananer & lagar sedan lunch sjalva. Kvallsmat ater vi hos lagerkommendantens familj. De har varldens tjockaste bebis som dricker brostmjolk och lask, ater godisklubbor och kott trots att hon knappt kan ga. Hon ar lite grinig over var hudfarg - de andra ar trevliga.
Kommentarer
Trackback