den nya röran

Det säger ungefär pang när våren kommer. Säkert inte pang och kanske den smugit sig på långsamt men världen blir så mycket påtagligare när man slutar vara introvert och tittar ut. När jag tittar närmre på buskarna är de på gång. Människor äter lakritspuck och pratar om körsbärsträd. Erik plockar upp mig på festivalcentrum och vi tar vägen hemåt längs Gullbergskajen. Vi lagar mat och äter rädisor, jag planterar grönkålsfrön på balkongen och lyssnar på Säkert. Det är vår och allmänhetens program är slut.

Intensiv men åtminstone rolig vecka fylld med .se-journalister, omöjliga frågor, festivalen framför allt betraktad genom fotografens bilder då jag haft för ont om tid att vara med på aktiviteter själv med ett par undantag; däribland ett från mitt perspektiv skrattretande försök till lyssnande på Torkel Klingberg om den översvämmade hjärnan. Att vara informationsknutpunkt för press, TV, radio, medverkande, Media Center, reklambyrå, projektgruppen och allmänhet under ett evenemang med hundratusen besökare, 374 programpunkter och dagliga annonser tar ett visst mått energi. Det tar stopp vissa morgnar. Jag vill ligga kvar i sängen, dansa på vardagsrumsmattan och sitta på balkongen - måste man allt det här andra? Samtidigt är jobbet bara roligt. Bara roligt och det är också lite knäppt. Det är som Elin påpekar, saker som egen fönsternisch säger något om ett pinnhål upp i karriären jämfört med jobbet som personlig assistent.

Och det går rätt enkelt att skapa filter att se saker genom. Det finns ett åtminstone tunt lager lyx. Jag minglar, dricker vin och äter snittar, blir utbjuden på middagar och representerar flera dagar i sträck, får höra att jag ser ut som något taget från 30-talets Paris (från Björn Ranelid som sitter in med en kanelbulle en mitt-i-veckan-dag och inte kan släppa hur snygg min second hand-kjol är). Det finns den vetenskapliga aspekten - jag umgås med professorer och unga estländska fysiker, lär mig om DNA-molekyler och ljudvågor. Den lekfulla, som i att klistra upp pixelmonster i skumplast på vår kristianiacykel, och den seriösa - jobbar tolv timmars om dagen utan rast.

På måndagen är det som att det vänder till något annat. Jag väcks av sång, frukost på sängen och fint inslagna kajaktossor. På lunchen sitter vi i gassande sol på Språkkaféet. Det är fint så. En Moleskinebok, choklad- och mangotårtor på jobb. Sms. Antikvariatpocket. Teaterbiljetter. En öl efter jobb med Petra och Gustav, Lina kommer förbi och sedan går vi vidare för kaffe, glass och Claes. Mer sång och samtal. Tid över och spontanitet tillbaka.