Självklart är hon nattmänniska
och äter mest hela tiden. Det, näsan och tårna har hon från mig. Långsamma förmiddagar i alla fall och ja, egentligen går ju hela dagarna i sakta mak. Mest är vi själva, äter, sover, utvecklar specialiteter – jag satsar på mjölk medan Erik lindar in i filtar och smådansar – och så får vi besök ibland och plötsligt finns Eja även i vanliga verkligheten. Nu är vi inne i en självständighetsprocess. Det tar några dagar efter att hon kom, sedan slår det mig att jag fortfarande är jag, Erik fortfarande är Erik och hon är en egen liten person. Jag börjar mer och mer skilja på hennes och min lukt, hennes andetag och mina, hjärtslagen, vardagsrytmen. Så här sitter jag, med en dotter och vimmelkantig av hormoner ibland, men det är inte som att allting är alldeles nytt – mer en vidareutveckling av allt som redan är med ett grymt fascinerande tillägg.