”Den som dricker av Nilens vatten kan vara säker på att få smaka dess sötma en gång till”
(Ordspråk)
Intryck så långt. Kairo är en stad som tydligt präglas av allt från sina kvarlevor från orimliga 4600 år sedan fram till ölen längst in i hörnet på Massouds supermarket. Det är definitivt det skitigaste stället jag varit på – avgaserna, dammet från öknen, soporna. Det mesta är grått. Å andra sidan är det extremt vänligt (som Eriks arbetskamrat sa ”själv kommer man från en by på 300 invånare där folk hälsar på en, och så kommer man till Kairo med 12 miljoner invånare och folk hälsar fortfarande på en”), en mjuk atmosfär där man känner sig säker alldeles oavsett tid på dygnet. Tydligen har staden sensationellt låg våldsstatistik. Dessutom är det oerhört bebisvänligt, folk ler och kommer fram och spexar och ojar sig – även män och småpojkar, och många av mina fördomar kommer på skam. Maadi, där vi bor, är inte alls det rikemansghetto jag befarat, verkar mest modernare och grönare än övriga Kairo. Plus att det finns en vana vid västerlänningar som gör att man slipper känna sig exotisk och att många häromkring kan kommunicera åtminstone några ord på engelska. Det är också mer afrikanskt* än vad jag hade föreställt mig, man har ju de ställen man själv har sett som referenspunkter och detta känns lite som en blandning av Marocko, Uganda och Melville (Johannesburg), med väldigt mycket storstadsvibb. Trafiken är som trafiken är. Känner med en gång att jag enkelt kommer hitta min – vår – vardag här, det finns alltid ett eget sätt att göra saker på. Solen skiner och allt är bra.
* ... självklart måste jag göra invändningar mot mig själv, det finns egentligen inget allmänt afrikanskt att tala om, men i det här avseendet gör det kanske ändå det, på samma sätt som jag själv och alla andra här i ett avseende betraktar mig som europé. Geografiska indelningar är intressanta på många sätt.
Intryck så långt. Kairo är en stad som tydligt präglas av allt från sina kvarlevor från orimliga 4600 år sedan fram till ölen längst in i hörnet på Massouds supermarket. Det är definitivt det skitigaste stället jag varit på – avgaserna, dammet från öknen, soporna. Det mesta är grått. Å andra sidan är det extremt vänligt (som Eriks arbetskamrat sa ”själv kommer man från en by på 300 invånare där folk hälsar på en, och så kommer man till Kairo med 12 miljoner invånare och folk hälsar fortfarande på en”), en mjuk atmosfär där man känner sig säker alldeles oavsett tid på dygnet. Tydligen har staden sensationellt låg våldsstatistik. Dessutom är det oerhört bebisvänligt, folk ler och kommer fram och spexar och ojar sig – även män och småpojkar, och många av mina fördomar kommer på skam. Maadi, där vi bor, är inte alls det rikemansghetto jag befarat, verkar mest modernare och grönare än övriga Kairo. Plus att det finns en vana vid västerlänningar som gör att man slipper känna sig exotisk och att många häromkring kan kommunicera åtminstone några ord på engelska. Det är också mer afrikanskt* än vad jag hade föreställt mig, man har ju de ställen man själv har sett som referenspunkter och detta känns lite som en blandning av Marocko, Uganda och Melville (Johannesburg), med väldigt mycket storstadsvibb. Trafiken är som trafiken är. Känner med en gång att jag enkelt kommer hitta min – vår – vardag här, det finns alltid ett eget sätt att göra saker på. Solen skiner och allt är bra.
* ... självklart måste jag göra invändningar mot mig själv, det finns egentligen inget allmänt afrikanskt att tala om, men i det här avseendet gör det kanske ändå det, på samma sätt som jag själv och alla andra här i ett avseende betraktar mig som europé. Geografiska indelningar är intressanta på många sätt.
Kommentarer
Trackback