Mårten Hennéus:

Hur går det med boken då? undrar Maria under en fredagsfika på jobbet. Stämningen är uppsluppen, helgen stundar och det blåser opp till grogg. Hon är ironisk. Jag har ingen bok på gång. Att ämnet förs på tal beror på att vår kollega har släppt ännu en bok och en gemensam vän skriver på sin debutroman.

En del murvlar blir murvlar för att de vill skriva, men saknar fantasi och tåga nog att kreera något litterärt. Till dem hör jag; det är tryggare att verka inom angivna ramar, än att ge sig ut på gungfly och skapa. Nog skulle jag vilja, men saknar man Somerset Maughams eller Susanna Alakoskis begåvning gör man bäst i att bli vid sin läst.

Hur annorlunda det var då Ågge och jag tävlade om att vara lågstadiets skriftställare. På löpande band skrev vi händelseböcker; små hophäftade A4-ark om ett par sidor som i regel var vigda åt teman som "mitt sportlov" eller "en dag i hembygdsparken". Men vi utmanade gränserna. Utan att fatta att snapphanarna sjavade runt i Göingebygden, slet jag med en episk historia om snapphanar som härjade i Dalarna. Det spårade ur, för helt plötsligt dök Sitting Bull och höving Stora Sprattelvattnet upp i trakterna kring Mockfjärd.

I surrealistisk anda brädade Ågge mig. Han fick grepp om en story, som fått Kafka grön av avund. Under ett lov spelade Ågges farsa Povel Ramel. Av låten "Den lille tecknaren" och i synnerhet strofen "...och så ritade jag en gubbe som var full" blev Ågge besatt. När vi andra tillbad Carola diggade han Povel och skrev en händelsebok om Ramels vardag. Den började med Povel vid pianot, sjungande med cigg i käften. Sen tog surrealismen över. Povel gick ut med hunden. Povel stekte fläskpannkaka. Povel rensade stuprännor. Povel blev brandman. Povel flög rymdraket. Povel vallade en ren. Och sköt en fjällämmel av misstag. Med sån vidunderlig fantasi var det svårt att tävla.

Vill man nu tvunget skriva bok och fantasin tryter finns alltid memoarerna att ta till. Där finns ramen, men man kan dra ifrån och lägga till. Skyla över snusket, bättra på patinan och ösa på med superlativ. Sen mutar man nån att skriva den smickrande baksidestexten. Titeln på självbiografin filar jag på, men "Mitt liv - från underbarn till övermänniska" ligger rätt nära sanningen.

_____________________________________________
DN, 2008-04-12

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback