den nya röran

Förberedelsearbetet är inte så intensivt. Vi glömmer fylla i önskemålslappen till barnmorskan om hur vi vill ha det under förlossningen (hur ska man kunna veta det i förväg?), har nästan inga frågor men känner oss lugna ändå (två av oss, men vilden i magen har ju fortfarande bara sin egen värld att förhålla sig till). På kalaset i lördags sitter jag och säger att nej, några listor om vad man ska ha med sig till bb har vi inte fått och inte ditt och inte datt heller. Väl hemma kommer vi på att vi från föräldragruppen varje gång fått med oss häften med papper, man kanske skulle kolla igenom dem?

Och sedan sitter vi i soffan, läser och skrattar så vi gråter. Visualisering har aldrig varit min starka sida, måhända beror det på begränsad fantasi men allvarligt talat---

"När värken börjar tar du ett djupt andetag. Föreställ dig att du dyker in i sig själv, till ditt barn. Ta ditt barn i handen och tänk dig att ni sjunker tillsammans."

"Andas ut och känn hur du slappnar av. Tänk att du vid varje utandning breder ut dig - som en riktigt mogen camembert eller som ett paket glass som smälter.
... Låt underkäken hänga löst från sitt fäste, låt axlarna hänga som en klädhängare som inga kläder kan hänga kvar på.
... Tänk dig att skinkorna och låren breder ut sig och att bäckenbotten hänger som en hängmatta."

Helt plötsligt hopar sig frågorna. Två veckor kvar.