den nya röran

Vi letar igenom alla kanalerna, jag är på väg att ge upp vid 42 men så hittar vi den på 218, matchen. Det är African Cup of Nations och Egypten spelar mot Algeriet i semin, en sjukt politisk match efter bråket runt deras möte i VM-kvalet i höstas. Uppladdningen är stor. Inför matchen har algeriska regeringen lovat att betala hotellräkningarna för alla som åker ner till Angola. De blir totalt förutmjukade, matchen slutar med 4-0 och åtta algeriska man kvar på plan. I Egypten skjuter man raketer. Det är artonde vinsten i rad och bara en match kvar innan man har tagit afrikanska mästerskapen tre gånger i följd.

När man i finalens andra halvlek inte gjort något mål mot Ghana är stämningen tryckt. Vi står och kollar nere på gatan, man har samlat några plaststolar och fat med nötter runt en teve. Mitt i springer kocken upp till restaurangen för att titta till maten och ropar sedan ner till kunden som sitter kvar och kollar att den är klar, silverhandlarn försvinner in i sin butik och kommer tillbaka med pall till mig, lillkillen som målat egyptiska flaggan i ansiktet kommer och kollar från och till. Det är rätt tyst, till och med när en man råkar sätta sig på fjärrkontrollen och byter kanal är det rätt tyst. Folk skrattar och fortsätter sedan titta koncentrerat och bekymrat. Det har varit mycket prat om återupprättad heder efter att ha missat VM-platsen. När så målet kommer är det förlösande. Efter matchen tar jublet och tutandet över. En man kommer ut från sin butik med en pistol och skjuter lösa skott. Från högtalarsystemet på metron spelar man egyptisk pop hela natten. Det är lite som om landet drar en djup suck av lättnad.