Det som är vackert
Ungefär samtidigt som jag slutade skriva av mig här la jag även av med att tanka över bilder från kameran. Dumt. Loggandet är ju så sjukt mycket mer kanal ut och verklighetsavtramp än Facebook. Det var en artikel om det där med forum för Människa 2.0 och Zadie Smith som skrivit artikeln kände sig mer som Människa 1.0 och jag förstår vad hon menar. Samtidigt vill jag på något sätt lägga bloggen i det där att vara första versionens människa, inte alltid uppdaterad, uppkopplad, snabb och social utan ganska trög och omständlig. Jag tar och får mitt utrymme här; Facebook vet jag fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till mer än som en fantastisk tjänst för omvärldsbevakning av sådant som spelningar och Pecha Kucha och utställningar, och som arbetsredskap. Mitt personliga jag finns inte där. Något av det i form av bilder kanske, men i övrigt rätt tunt och intetsägande. Här är jag åtminstone mitt skrivande jag, ett jag jag känner till och kan relatera till. Visserligen en redigerad version av mig själv, men inte helt och hållet separerat från det oredigerade jaget – bara omsorgsfullt utvalt så att jag ska framstå som lagom neurotisk, intensiv, lat, och lyckad. Ja, ni vet.
Egentligen är Eja i sig anledning nog att hålla igång en logg.
Tänk, allt som hänt, allt som händer. Tänk att hela tiden ha tillgång till det bakåt.
Spelat Ticket to ride i tre dagar. Träffat folk och spelat Ticket to ride, det är också ett sätt att hålla igång en vardag.
(December 2010)