Tåg
Det är någonstans vid solrosfälten utanför Lousanne tror jag som Kristian tröttnar på mitt ojande. Och visst, det är mättat med intryck och storslagenhet och svårt att ta in mer – jag förstår det – men är det vackert så är det vackert. Vi åker de gröna sträckorna på Adrians tågkarta. Vi åker ganska mycket tåg. Vi är i Schweiz och tar in berg och dalar, turkosa sjöar och odlade sluttningar så gott det går. Vi dricker rött och pratar och turas om att gå med Eja genom vagnarna. Hans gröngula anteckningsbok är ständigt uppe; antingen skrivs den i eller tuggas på. Själv skriver jag nästan ingenting, saknar fokus bortom här och nu (en ofrånkomlig effekt av att ha barn) och ord.
De anteckningar som finns är från starten.
Att pusle. Att byta blöja på Köpenhamns järnvägsstation.
På första tåget, det mellan Göteborg och Landskrona, är det bara vi två. Hon äter människor. Knäcker till slut även de två tyska killarna med kängor, skägg och stor svart hund med om det nu är charm eller ihärdighet. Glatt social och i det närmsta förvånad när hon inte får full uppmärksamhet från främlingar. Kanske en rest från Kairo, eller något grundläggande.
Nu travar hon runt på stationen med Kristian. Verkar trygg och det är absoluta huvudsaken.
Sedan är det Basel och Basquiat, picknick med kyckling och körsbär, weissbier på innergården till det fabriksområde där vårt guesthouse ligger och de där samtalen. Det är fint. Det tysktalande blir fransktalande, skyltarna ändras någonstans på sträckan mellan Zweisimmen och Montreaux, gulkepsarna med en salig blanding diagnoser går av någonstans mittemellan och vi får åter nästan en hel kupé för oss själva. Sedan stannar vi tre nätter hos Karin och umgås på hennes balkong. Resan är en lång gudförälderträff, intensivt mammaskap och tid att andas.
För Eja är det som alltid; hon förhåller sig till all typ av omgivning som vore den normal om än med ett ständigt förvånat uttryck oavsett sensationsgrad. Hon socialiserar med folk, hundar och fåglar överallt. Hon badar i Genèvesjön. Hon sover gott på nattågen. Hon blir för varm på tåget genom Schwarzwald. Hon dansar till gatumusikanterna på torget i Köln. Das kleine kind.
"Tillsammans med dig var livet påfrestande, men teven knäpptes aldrig på. Och allt var möjligt."
"This is how space begins, with words only, signs traced on the blank page."
Tillägg
.
Vecka 18
- Hänger helst: Hagabiobaren, Hjällbo & häromkring.
- Spelar Ticket to Ride och planerar verkliga tågresor.
- Firar Antons juristexamen på Tranquilo med stora delar fam O och fam K.
- Brev! Handskrivet, från Rumänien.
Det där att vilja ha något sagt. Att vara sju månader gammal och köra vårskriket i falsett.
"Och jag kan bara konstatera att det finns en del som Göteborg har, men som Stockholm inte har. Vetenskapsfestivalen till exempel."
1 maj
Grusgången fram
Judit träffar vi mer än vanligt och det är fint att vara igenkänd.
Tillsammans
Hon står då och då, några sekunder, utan stöd och när balansen inte håller sätter hon sig ner själv. Det är små små steg mot självständighet som får mig att bli orimligt stolt. Vi använder den svarta sittpuffen som trumma, hon hånglar med sig själv i spegeln ibland, vi experimenterar med mat och går igång på våren. Det är frustration från båda håll med ojämna mellanrum. Men mest är det bara bra. Hon och jag. April. Föräldraledighet mår klart bra av att delas.
Måndag!
Helgen
Fröken snor
Jobb!
.
Kanske är det helt enkelt dom som är Polarn och Pyret. Skånehelg med nästan hela högen (storfamilj och Krille) och Isak är oemotståndlig med sin hangup på mig och sin lugg.
”Många har den förenklade bilden att vi är bara människor.”
Tillbaka (ett halvt liv senare)
När vi kommer hem är det vår. Det är aprilvärme och jag far runt i nån sorts extas över Göteborg. Nya fik på Andralång. Vänner. Spelning med Theresa Andersson som loopar och mixar sig själv live. Fest i kollektivet med Ejaintron och dans till fram mot morgonkvisten. Kaffe i kolonin.
Hämtar en ful köksmöbel med skottkärra från koloniområdets second hand-affär. Inga fler projekt! stönar Erik. Men den här blir så bra ihop med fyndet från familjen W:s trädgård och tapetbiten från Barcelona. Och praktiskt taget gratis. Vi går bort till plantskolan och köper stockros och riddarsporre och swiftpotatis som vi delar med sjömannen. Eja hänger i äppelträdet medan jag plockar ris. Det blir en vårbrasa av det sen. Alla lukter, alla ljud här är nya.
Över och ut
Det finns annat jag skulle vilja berätta om. Kvällen i Tältmakarnas marknad, Titos redogörelse för vad det egentligen är han jobbar med (konstnärssupport) när vi sitter hemma hos hans faster på middag, min kaférunda i Alexandria och de gamla gamla spårvagnarna, hur somliga platser knutits ihop med andra platser, när jag och Maria äntligen hittar pistagestället, hur Adrian och Lisa kommer med tetrapack av bröstmjölksersättning som enda incheckade bagage och hur fantastisk denna produkt är, att komma hem sent och finna lägenheten full med folk när Julias Madde och Kalle är på genomfart, den långsmala gatan med färgade lampor och bröllopsbestyr, om hur snabbt man kan bli medberoende i en te-och-vattenpipa-kultur, om de politiska och religiösa diskussionerna med min arabiskalärare och om hur tydligt Shahin och Mohammed (portvakterna) visar att de kommer att sakna Eja.
Snett från ovan
Fascineras oupphörligen över staden, försöker begripa den ur både socialt och geografiskt perspektiv. Tittar på Google maps ibland för att få ihop den. Det är så stort. Så många städer i en, så många lager, så tvära kast. Klättrar upp i en minaret och ser ovansidan av staden. Fotbollsmatcher och soptippar på hustaken, befolkade kartbilder.
Här förhåller man sig inte så mycket till väderstrecken berättar min arabiskalärare när jag pratar med amerikanska E och holländska A om att Dahab ligger på östra sidan av Sinai, den restaurangen ligger vid Nilen norr om den andra, downtown är väster om Midan Hussein. Hon säger att man inte använder de termerna här, de har mer med internationell lokalisering att göra. Inom Egypten pratar man mest om övre och nedre och inom stan förklarar man på annat sätt. Indiska S håller med, hon förstår inte alls det där med öst och väst, nord och syd.
Själv har jag dåligt lokalsinne men får ändå ihop det genom att förhålla mig till metron och platser där jag varit och gått. Jag länkar ihop a med b, verkligheten till kartan, får ihop ett Kairo jag kallar mitt och där utanför bara fortsätter det och fortsätter. Tills öknen tar vid. Och tvärs igenom skär Nilen med Victoriasjön i ena änden och Medelhavet i den andra. Staden har tusen dimensioner, går naturligtvis inte att greppa. Men den går att titta på, interagera med och röra sig i.