den nya röran

Inte alla, men på alla nivåer finns det människor som ber om assistans. I snabbköpet, de höga tjänstemännen, en av grannarna, folk på gatan, bekanta till mina vänner... Det är inte direkt tiggeri utan små förfrågningar som "du kan väl hjälpa mig få ett jobb på en NGO i Sverige?", "om jag vill studera i Storbritannien och känner dig, blir det billigare då?", "du kan väl säga till dina myndigheter att ge mig visum?".

Jag känner mig skruttigt maktlös och tycker inte om vad min hudfärg signalerar. Alla tror att jag lever mitt liv på en räkmacka och det blir som att man krossar människors drömmar när jag berättar att jag inte har råd att ha bil eller köpa mig ett hus, att det finns arbetslöshet i Sverige, att även om jag kan få ett jobb direkt när jag kommer hem är det en nattjänst, halvtid, inom vården. "Du som är vit kan ju få vilket FN-jobb du vill."

Sedan finns det såklart de som inte frågar om någonting, och bland de människor jag omger mig med mest finns också alla nivåer representerade. Människor utan någon som helst inkomst bjuder hem en på middag & skulle inte få för sig att fråga om assistans; risken att sabba själva relationen är för stor. Folk med lite pengar som springer iväg och köper läsk till mig. Mabel & jag som turas om att betala bensin och mat och med vännerna och de flesta här är det inga konstigheter (bara tjat om att jag ska lova att komma tillbaka).

Men i de andra fallen blir det ju lätt så att jag känner mig skyldig, illa till mods och den här veckan - med pms - även irriterad när jag ses som en vandrande pengapåse, länk till en romantiserad västvärld och stor makthavare. Och vitheten signalerar så otroligt mycket även när jag bara är en kul figur & ett exotiskt inslag i vardagen. Jag bor i en by där de nästan aldrig ser vita så varenda dag när vi kör till och från vinkar barnen frenetiskt och hejar och ropar "bye mzungo, bye mzungo", många vuxna beter sig ungefär likadant när man går i stan eller de ser en i trafiken, folk - även tjejer - kommer fram när man är ute för att dansa med en eller prata en stund "hej, jag vill bli din vän" och är inte ute efter mer än kontakten. Jag tycker att även de överpositiva attityderna är svåra att förhålla sig till. Ofta handlar det ju inte om mig, bara min färg.