den nya röran

Sitter och äter mangoklyftor med Trevor. Han ammar fortfarande och är ovan vid nya smaker. Mangobiten halkar ur händerna på honom, han grinar till varje gång han får in den i munnen men verkar ändå förtjust.

Han har ännu inte lärt sig tillräckligt mycket om världen för att vit hud ska upplevas som otäck och skrämmande; somliga barn gråter när de ser mig. Trevor är åtta och en halv månad och kommer glatt upp i min famn. Sedan stannar han där och vill inte gå tillbaka till fastrarna, jag blir snabbt mama mzungo. Han ler stort, tittar stort, drar i håret och håller sig nära. Han föddes den 27 april, ungefär en månad efter att jag åkte härifrån. Han har blivit stor & Rachel har krympt.

De bor ihop med Henrys storfamilj i en by precis öster om Kampala. Efter att vi kom fram igår började det att ösregna. Jag gillar att sitta på cementgolvet utanför huset under tak medan det stänker in. Trevor håller sig fortfarande till mig, han ler oftare & har roligare och nöjdare minspel än någon annan jag träffat. Det finns en personkemi som förvånar alla runt omkring. Kojo dissade mig mer eller mindre och jag fick kämpa mig till en acceptans, Trevor stormtrivs. Det är andra dagen och medan jag sitter med honom ägnar kvinnorna timmar åt att laga mat. Jag sov i deras säng i natt; efter en halvtimmes övertalning sov även han och Rachel med mig under myggnätet. Henry flyttade tillfälligt över till huset mittemot där systrarna bor.

På kvällen satt jag och Moses i mörkret - efter att strömmen gick - och diskuterade politik. Han har fått uppdrag som kolumnist i en av söndagstidningarna och vill kombinera journalistiken med vidare studier i mänskliga rättigheter. Vi har mycket gemensamt och han är både smart och öppen, men fastnar i vad jag tycker är ologiska resonemang som att det faktum att auberginierna äter sköldpaddor skulle göra dem till ett farligt folkslag. Han hör mina invändningar - det fina med att diskutera med Moses är att vi faktiskt når fram till varandra.

Det slår mig att han är den enda man som jag lyckas få en riktig relation till i det här landet, alla jag känner närmre är kvinnor. I Sydamerika är det precis tvärtom. Det innebär också att en stor del av min tid ägnas åt att titta på eller hjälpa människor som lagar mat. Kvinnorna jag känner är många gånger helt och hållet utan män eller så finns männen där någonstans i periferin. En halv dag sitter jag hos Rachel, med Henrys systrar, mamma och farmor medan de lagar mat (tanken på att jag skulle kunna skala en matokebanan är för dem omöjlig) och umgås med en liten kille som kommer att fostras extremt könsstereotypt trots sina rosablommiga pyjamasbyxor.
[16 januari]

Jag sitter på huskanten med en kopp kaffe och radion bredvid med sina hundra kanaler som spelar östafrikansk populärmusik. Eller ute på verandan och äter söta bananer och kokta groundnuts som Lydia lämnat. Mabel är mittemot ibland, andra gånger pular hon med saker inomhus. Sara kommer förbi och visar att Kojo har lärt sig gå långt utan stöd. Om jag ska berätta om Uganda är det de bilderna jag vill ge. Saker och ting är inte spektakulära eller udda, de är bara vardag fast någon annanstans. Jag tycker att det är svårt när folk ber mig att berätta om Afrika för jag vet inget om Afrika.

Mina sållningsmekanismer gör att vissa saker fastnar och sätter avtryck & det är lätt att bara bekräfta föreställningen om hur det är här. Matlagning utomhus över en bytta med kol, den brokiga lördagsmarknaden i byn, tendensen att bära allting på huvudet, fattigdomen. Fascinationen över det som skiljer byts efterhand till den över hur likt allting är och i mänskliga relationer kommer man ju bortanför den typen av bilder - som dock fortsätter att vara sanna. Det handlar för min del väldigt mycket om en strävan efter att inte ta med mig klyschorna hem.

Samtidigt har jag ju de där tusen historierna att berätta; de finns där hela tiden runt omkring mig. Och det vore väl för djävligt i och för sig om människors fattigdom reducerades till en klyscha. Faith är 38 år och har sju barn mellan tre och 20. Mannen dog för två år sedan och hon kan inte försörja dem alla så de skickas i omgångar till sin moster som bor på landet där det finns tillgång till mat. I vardagsrummet hänger en prydnadsskylt med texten Suffering is not the end of life. Barnen som bor hemma får hjälpa till, de paketerar groundnuts i småpåsar som de säljer till affärerna som i sin tur säljer dem med vinst för två kronor styck. Deras hem är ett av de ställen jag gillar att vara mest.

Fattigdomen påverkar och är något jag hela tiden måste förhålla mig till. Oftast på ett odramatiskt sätt, man vänjer sig förvånansvärt snabbt vid att människor är utan el, rinnande vatten och inkomst. Mest påtaglig är egentligen den relativa fattigdomen. När jag går med Rachel på marknaden är hon madame. Henry har kostym och bra jobb i centrala Kampala, Moses har sin universitetsexamen. Fortfarande är det så att vi hemma hos dem borstar tänderna i regnvatten, toaletten är ett hål i marken, något alternativ till matlagning över kol finns inte. Allting är flytande; hur mäter man fattigdom?

"Detta är alltså inte en bok om Afrika, utan om ett antal människor som lever där, om mötena med dem, tiden vi tillbringat tillsammans. [...] Det är bara med största förenkling, för bekvämlighets skull, som vi säger: Afrika. För bortsett från det geografiska namnet finns i själva verket inget Afrika."

- Ryszard Kapuscinski