den nya röran

I filmsalongen med stjärnorna i taket på Capitol är det många som sover när eftertexterna går någon gång efter midnatt. Första gången Lou Reed framförde Berlin var förra hösten - fem kvällar i Brooklyn filmades av Julian Schnabel som också står för dovgrön scenografi, enligt programmet. Det är bland det vackraste jag har sett. Albumet köpte jag som piratkopia i Vietnam och fick en relation till varenda låt. Mannen har den röst jag näst efter Louis Armstrongs alltid velat ha. Och ihop med Antony (and the Johnsons) låter det så att det gör ont.

Det är filmfestival; kollegor springer från på lunchen för att se en koreansk film om kvinnliga microbiologer, jag och E ser film om Joy Division där jag fokuserar alldeles för mycket på vilka typsnitt de valt, Krille och Madde kommer upp på helgen. Jag är alldeles matt och försöker förklara för Erik att med tanke på redigering hela natten måndag, Linnea tisdag, två filmer och tre timmar på Krakow onsdag, Justicekonsert torsdag, konserthuset och Lokal fredag, film lördag och kajakkurs söndag kan det vara så att jag behöver bara vara hemma på måndagen och strunta i den inbokade festivalen. Men det är en estländsk film om mobbing, invänder Erik.

Och självklart tar jag mig ändå till Draken och en estländsk film om mobbing som är ännu jävligare än den lät. Den började i grått, blev äckellila och slutade nattsvart. Inget hopp om mänskligheten den här gången heller helt enkelt. Jag stängde av så gott man nu kan i en biosalong och försökte fokusera på insidan av mina händer och våra kolasnören. Vad är det som säger att det är normalt att tåla våld?

[4 februari]