den nya röran

Ganska ofta när vi ska på lunch går vi förbi skomakaren på hörnan med den oemotståndliga snett textade skylten "Vet ni!! Klackning 45:-". Jag har börjat tänka i den utrycksformen ibland.
    "Vet ni!! Koop spelar på way out west"
    "Vet ni!! Agnes vill komma hit & hälsa på"
    "Vet ni!! Min syster är färdig läkare" 

Naturligtvis borde man inte bli förvånad. Man tar med sig tunn bomullströja & en påse lakrits och Erik i handen och börjar gå. Det är halvljummet & vi går från mig ner till havet. Någonstans mellan kallbadhuset och Västra Hamnen kommer de första dropparna. Vi säger att det hör till och försöker tycka det är lite småtrevligt, men så börjar det gå igenom kläderna & bli kallt och vi tar skydd på en servering. En hof och en jos senare är det tvärgrått och ja, ösregnet är oundvikligt. Vi hittar en busskur och tar oss till Möllevångsgatan, småspringer den sista biten, kvällen har börjat bli sen och ändå luktar det nybakt när vi går förbi bageriet. In och köpa bröd, huvuddyka in i porten och sätta torra kläder på. Regn kan lätt förknippas med antingen gnäll eller mys, men överromantiserandet gäller ofta bieffekterna som förutom blötstripigt hår och nerkyld kropp kan innebära tjocka skivor bröd med ost & stora glas med mjölk med Erik i sängen. Egentligen är det inte själva den grejen utan bara det att ha honom här för att det då inte spelar någon roll vilken setting dagarna har.

"Migrationsverket har tagit beslut att utvisa en afghansk flykting, trots att läget i Afghanistan har förvärrats och FN:s flyktingkommissariat varnar för en ny humanitär katastrof. Ett hänsynslöst och oövertänkt beslut som bör rivas upp"
    skriver Åke Johansson på Aftonbladet Debatt 2007-05-30



   Beslutet att skicka tillbaka afghaner, de flesta med svåra minnen från krig och förtryck, kommer samtidigt som landets flyktingminister avskedats på grund av att myndigheterna inte gett någon hjälp till de över 52 000 afghanska flyktingar, som den senaste månaden tvingats tillbaka över gränsen från Iran.
  Siffrorna kommer från FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, som varnar för en ny humanitär katastrof.
  
Det afghanska parlamentet har även krävt utrikesministerns avgång, för att han inte lyckats få den iranska regeringen att ändra sitt beslut om att skicka tillbaka en miljon afghanska flyktingar som finns i Iran. Den afghanska regeringen har förklarat att de inte kan ta hand om fler återvändande flyktingar. Något som kanske Migrationsverket borde lyssna på.
  
Också i Pakistan tvingas afghanska flyktingar över gränsen. Flyktingläger jämnas med marken och afghaner tvångsutvisas. Den 16 maj sköt pakistansk polis ihjäl fyra afghanska flyktingar i flyktinglägret Jungle Pir Alizai i Baluchistan, efter att pakistanska myndigheter börjat riva byggnader i lägret.
  Lägret är ett av fyra i Pakistan med sammanlagt 220 000 afghanska flyktingar som ska tömmas under år 2007. Denna information kan hämtas av var och en på bland annat webbsidan reliefweb.int som görs av FN-organet OCHA.

Från de södra delarna av Afghanistan sprids ett ökat motstånd mot de Natoledda utländska styrkorna över snart hela landet. Oppositionen mot de utländska styrkorna växer inte minst på grund av att allt fler oskyldiga afghaner dödas av Natos attacker. Nyligen dödades 57 civila i en amerikansk flygattack mot bostadshus i Shindand i västra Afghanistan.
  Talibanernas självmordsbomber drabbar också civila. I söndags dödades sex afghaner och tre tyska soldater i en attack i den nordliga staden Kunduz. Ett område som nyligen ansetts som lugnt, inte särskilt långt från den svenska basen i Mazar i Sharif. Under 2007 har cirka 1 500 dödats i strider, varav cirka 70 utländska soldater och 400 civila afghaner.
  
Samtidigt ökar kritiken mot regeringen för att den inte kan få fram arbete och mat till befolkningen. Liksom för korruption och laglöshet, med krigsherrar och knarkmaffia vid makten.
  Sammantaget har vi en situation som gör det allt lättare för olika väpnade grupper att rekrytera nya ungdomar.
  Att Migrationsverket i detta läge börjar skicka tillbaka afghanska flyktingar från Sverige till en ytterst osäker tillvaro är hänsynslöst och oövertänkt. Den osäkerhet och skräck som de flera hundra afghaner som väntar på besked om uppehållstillstånd i Sverige nu känner, måste få ett snabbt slut. Bland dessa finns många ensamstående unga män med familjetragedier bakom sig. Många har förlorat sin familj eller kontakten med den.
  
Vad väntar dem i Afghanistan?
  En plats i de omänskliga ruinstäderna runt Kabul? En plats i kön för daglönare i städernas gatuhörn? Det finns också långt värre möjligheter som jag inte vill nämna vid namn.
  Eller kanske en plats i någon av de väpnade grupperna?
  
Riv upp beslutet att skicka tillbaka afghanska flyktingar! Afghanistan är inte redo att ta hand om alla flyktingar. Ta i stället ett snabbt beslut om uppehållstillstånd för dem.
  Då kan de i stället skaffa sig en yrkeskunskap som de senare kan använda för att hjälpa till med återuppbyggnaden i Afghanistan, när det blir möjligt."

Åke Johansson är tidigare informatör vid Svenska Afghanistankommitténs kontor i Peshawar.
Bilden är från utställningen Jorden sedd från ovan och visar nomader norr om Kabul.

Jo, det går snabbt att faktiskt känna sig ganska hemma. Hejar på en som kommer förbicyklandes som jag tidigare under dan träffat på boendet för ensamkommande i Kirseberg, möter upp med Krille och Anders på Möllan under tidig kväll & tar en öl med två av dem jag bor med på ett ställe på en tvärgata till Bergsgatan lite senare. Det är färgade glödlampor på uteserveringen, regn på markisen och nära hem. Dessutom kommit på att en på Behandlingscentret (Röda Korsets för krig- och tortyrskadade som också håller till på Bangatan) känner Joakim och Sara. Vi har klurat på varför vi känner igen varandra i flera dagar och inte gjort den ganska omväga kopplingen till Stockholm och Askersund förrän nu.  

Så kommer man hem från ännu en dag på jobbet, äter några knäckemackor & pratar med Katarina och Johan i köket, sätter sig en stund i fönstret innan solen går ner bakom husen på andra sidan Bergsgatan och är ungefär lika trött som vanligt. Vissa dagar är det lyx. Som igår, när Elin hörde av sig efter att ha slutat i kiosken för dan och undrar om jag vill ha besök. Vi äter kvällsmat & sitter och dricker Malibu&körsbärsjuice i sängen, intensiv- och småpratar innan det är läggdags. Skönt med en syster på nära håll.

Mycket nu på alla håll och kanter - framåt/bakåt/här&nu. Ska löneförhandla informatörsjobbet i höst, försökte säga upp mig från Älvsborg som heller vill att jag förlänger min tjänstledighet i oändlighet och sitter med ansökan om främlingspass för irakier & människor som vill överklaga avslag på asylansökan då de skaffat familj medan de väntat på besked.

(Foto på Elin från förra året)

Senaste veckan har det varit ganska mycket nytt folk. Tror aldrig jag har haft en sådan intensiv period av att konversera, socialisera och aktivt gå in för att vara trevlig. Alla nya kollegor, de fem personerna jag bor med, bordsgrannarna på Saras disputationsfest & vännerna på Petras möhippa. Nu både sömnig och jättetrött i huvudet. Anton och Kimia kom hem från Tanzania igår & var här och åt våfflor i förmiddags annars har det varit en aktivitetsfri söndag inriktad på närhet och hemmahäng med den jag gillar allra allra mest.

Vissa fält är helt fullproppade med vallmo och överhuvudtaget luktar det fruktansvärt gott. Tror inte att det finns någon av dem som bor här som inte har en ordentligt blommande trädgård. Femtio personer på gula hyrcyklar; hela Röda Korset Region Syd har personaldag på Ven och även om sammanhållningskänslan är stor klumpar de flesta ihop sig i arbetslag mellan varven vilket innebär att det är med de andra flyktingkonsulenterna som jag cyklar bort till kyrkan och backafall efter Tycho Brahe-guidningen. S doppar tårna och vi tittar in i ett rökeri i hamnen för att se om det går att köpa med sig något hem. Pratar även en massa med andra kollegor, Röda Korset känns ofta som ett sammelsurium av olika människotyper med varierande åldrar och tjänster med det gemensamt att de någonstans är ovanligt lika en själv.

(Foto från förra året)

Solen passar väldigt dåligt med 9-5. Visst vore det fint om man kunde haft en balja vatten stående någonstans på jobb där vi alla kunde sticka ner huvudet emellanåt & sedan kunde vi sitta på våra kontor och självtorka---

Från vårt skyddsombud: Hur varmt får det vara inomhus?
Upp till 30 grader är påfrestningen ingen eller måttlig. Vid sådan temeratur under en kortvarig värmebölja (ca 1 vecka) krävs normalt inga permanenta åtgärder. När det är varmt är det viktigt att förebygga vätskebrist genom att dricka mycket vatten.

Obs! Om du dricka riktig kalt vätska, äter glass mm kan du få motsatta effekt än det du tänkte. Ditt hjärta anstränger sig extra mycket för att återställa kroppstempretur på insidan. Människors kropp är konstruerad att bli av med värmen genom evaporation från hud. Sjunka din kroppstemperatur genom att dra igång svettprocess; äter stark mat eller dricka varmt (Inte het) eller blöta ditt huvud och hud med vatten men torka inte av det utan ser till att det evaporeras bort med värmen.

Det är något särskilt med hemstäder. Efter att väldigt länge ha förhållit mig till att komma från en stad av ingenting (eller "Landskrona ja, det var där varvet la ner", "jaha, det ligger i Blekinge va?") är nu att nämna Landskrona som att trycka på play när man pratar med folk utanför stan som gillar diskussioner. Sd har gett viss effekt. Men från att ha ägnat tid åt att klanka ner på stan har jag nu svårt att se något som egentligen är sådär direkt dåligt med Landskrona. Jovisst, lite ruttna attityder och inskränkta pensionärer men mest helt vanlig småstadsmentalitet som kommer i ganska lika portioner gott och ont. Visserligen har jag svårt att se mig själv någonsin flytta tillbaka men det beror ju inte på Landskrona (det beror på mig). Det är jättetrevligt att dricka öl med Kristian, Madde och Sebbe på innergården på gamla Gränden och det är jättetrevligt att cykla ut till Borstahusen/Cement med Elin och bada. Visst, lite grand ser jag allting genom ett ovanligt fint filter just nu men det är något som ligger där varje gång man åker till Landskrona, det där att man någonstans i grunden faktiskt tycker om det. Och jag känner mig fortfarande trygg att gå hem själv över torget mitt i natten och fast jag alltid förvånas över hur få människor jag faktiskt känner igen (min tes är att Landskrona inte är riktigt lika mycket småstad som man inbillar sig, mina närmsta arbetskamrater just nu är från Tyringe och Ludvika och fast jag försöker kan jag inte prata om samma fenomen - om att heja på gamla bekanta & att folk har full koll på varandra - som de gör) är det rätt mycket samma känsla av stan som förr.

fick hon med sig två av sina barn; två andra tvingades hon lämna kvar i Kinshasa. Hemma hos henne i Kampala har vi tittat igenom en massa fotoalbum, en massa bilder på två flickor i tioårsåldern i fina klänningar och stora leenden & familjebilder från köket ("Ser du telefonen på väggen? Den var avlyssnad."). Så levde E med de två minsta på olika håll innan hon hamnade i Uganda där vi träffade dem och de i sin tur hunnit bli nio och tolv år gamla. Sina äldsta barn har Elisee inte sett på nio år och hon skulle inte känna igen dem om de gick förbi henne på gatan. Av säkerhetsskäl har hon ingen ordentlig kontakt med de hon lämnade därhemma (vi pratar till och med om jag längre fram skulle kunna ha möjlighet att åka till Kongo bara för att se hur de har det) och det hon önskar mest i hela världen är att få träffa dem igen.

På väg hem i bilen från Bälinge pratar jag med Frida som är tillbaka från Uganda och hon berättar att Elisee inte var i Kampala när hon kom dit utan hade åkt till Nakivale (flyktinglägret) för att hennes barn, nu vuxna, kommit dit. Jag går omkring med en varm känsla i magen resten av dagen som inte riktigt släpper.

(Bilden: Elisee i Nakivale i början av mars)

När jag blir 91 ska jag ha kritvitt hår och solfräkniga armar trots att jag är blek. Jag ska ha på mig en turkos klänning och sitta på min veranda i en solgungstol där tyget tappat det mesta av sin röda färg. När jag orkar ska jag sätta potatis och odla blommor i min trädgård. Jag ska ha lagom med energi kvar, vara klar i knoppen och höra bra. Några månader om året ska jag bo där i mitt hus alldeles vid sjön med barn som kommer med jämna mellanrum och fyller frysen med mat. Då & då får jag mer ordentliga besök.

Att se människor som inspirerar en att bli gammal känns fint. Uppe på det lägger jag min gamla dröm om en brygga där jag kan gå ut och sätta mig med mitt morgonkaffe och bilden blir komplett.

Det är lustigt att sådant som jag lagt min fritidsvardag, timmar, energi & engagemang på de senaste åren helt plötsligt är mitt jobb. Sitter och läser lagtext om familjeåterförening och sätter mig in i ett asylärende rörande en man från Afghanistan.

Jag ska mest arbeta med enskilda ärenden. Personer som behöver hjälp med sin asylansökan, påbörja efterforskning av personer som kommit bort i samband med flykt, anknytningsärenden och resebidrag i fall där familjen i hemlandet faktiskt har fått uppehållstillstånd här men inte har råd att ta sig hit.

Sedan handlar första dagen på jobb om att träffa arbetskamrater & installera mig. Jag älskar materialförråd; att bara plocka det man behöver av pennor, registerflikar och postitlappar. Jag kommer flytta runt mellan olika arbetsrum men har min kärna av laptop, pärmar och överstrykningspennor.

Röda Korset ligger vid Möllan (och här skulle man kunna ha en lång utläggning om hur mycket jag tycker om multikultimyller men det blir så förutsägbart och svajigt) och tvärsar man över Möllevångstorget och ner Bergsgatan, förbi Chokladfabriken och KB kommer man på fem tio minuter till en 220 kvm stor gammal lägenhet i ett plan som nog är det finaste kollektiv jag har varit i och där i rummet längst in till vänster bor jag.

Klockan är inte sex på morgonen och jag är inte berusad av en massa, jag känner mig skönt trött i huvudet & uppfylld fast på det lågintensiva sättet. Suttit till halv två på balkongen på sunkstället i El Raval och läst, fast att jag skulle ha gått och lagt mig tidigt i ett sunt försök att vända rätt dygnet, för att läsa klart boken. Slår mig - fast att de inte är alls lika - att omslagen till mina böcker här nog är gjorda av samma person. Och det är de, fast de inte ens är utgivna på samma förlag. Lotta Kühlhorn. Det är det finaste omslaget nästan någonsin på den mest utstående boken jag förmodligen någonsin har läst. Den andra är på svenska och jag älskar att läsa svenska författare när de skriver bra och jag älskar att läsa böcker som får mig att fundera över mitt eget liv fast det är jobbigt - och intensivt på det där dämpade sättet. 

Det finns böcker som sätter igång tankar som inte har med boken att göra. Som får en att gå långpromenader i cirklar för att man inte förmår göra annat & som får mig att inse att om jag skulle sätta mig ner och skriva om mitt liv skulle det mesta hamna mellan raderna. Det stod i boken en sak som jag inte vet om tar till mig men som satt sig någonstans. "Det kanske är det som är en människas personlighet: skillnaden mellan det inre och det yttre." 
    Och någonstans hur mycket man än formulerar sig, hur ska man veta att man fångar det som är sant?

Kanske att det är lätt att fångas av böcker för att det bakom böckerna alltid finns någon som också skapar med ord och böckerna just alltid är formuleringar och tankebanorna bakom kan vara spår som man kan haka i just för att man ser textversionen/konstruktionen av människor & tankar. Kanske att jag inte får känsla av att lyssna på låttexter för att det inte är mitt sätt att fungera. När jag lyssnar når det inte fram, kanske för att jag måste ta in ord genom att läsa och kanske för att människorna bakom skapar på ett annat sätt & därför inte skapar spår för just mig att haka i. Musik för mig är musik - uppfylld kan man bli, och intensitetsdrabbad - men då av musiken mer än texten. Jag lyssnar gärna och ofta helst på språk som jag inte förstår.

Det står en annan sak i boken som jag skulle kunna ställa upp som något slags rubrik över det som är jag. "Jag tror inte på Gud, men jag tror att allt är extremt komplicerat". (För de gånger det är enkelt är när alla små trådar och tankebanor och planer, drömmar och livsspår går ihop. Den känslan kommer ibland & det är då jag blir alldeles spattig. Stunder av klarsyn, när allting går ihop. Men för det mesta är det ju bara en massa snirklande trådar och linjer som löper in och ut och om varandra och som gör det där som är jag extremt svårfångat.) 


*** 

Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Sara Kadefors: Fågelbovägen 32

Mannen på enhjuling vi möter på hemväg genom gränderna i Grácia blir till en liten symbol av vad jag tycker det hela handlar om. En annan är den artonårige polske killen som ska arbeta här på halvårskontrakt för tusen kronor i månaden fast besluten om att åka till Argentina för att det är öppnare och mer exotiskt där. Barcelona är klurigt att fånga in & däri ligger väl också dess charm. Det är Spanien i korsbefruktning med europeisk subkultursstorstad. I våra kvarter håller det på att rustas upp; husen renoveras, fler semihippa ställen etableras längs satsningen La Rambla Del Raval, priserna ökar. Fortfarande luktar det mest kebab & rökelse. Jag får magknip av synliga sneda strukturer som att alla prostituerade är mörkhyade men tycker om resten.

Tänk om det är så enkelt att jag tycker om Bcn för att jag känner mig hemma här. Kan få för mig det. Att det är en stad där allt är normalt oavsett hur. Att fast jag inte kan koderna så passar jag in. Att jag kanske inte passar in men att det inte heller finns förväntningar på att jag ska göra det. 

Ibland kan jag få för mig att jag har uppfunnit Barcelona. Om jag skulle uppfinna en stad skulle jag uppfinna den här. Den skulle bestå av gator och gränder och torg som var omväxlande lugna och intensiva. Överallt skulle det finnas små kryp-in, barer, kaféer och restauranger med egen karaktär, småbutiker, vackra saker, kreativitet och kraftfulla uttryck. Staden skulle ligga vid havet men inte bara vara uppbyggd av det. Det skulle finnas betoning på spansk mat, billig öl och gott rödvin. Det skulle kunna gå att äta allt annat än spansk mat om man ville. Någonstans skulle jag lägga ett ställe som serverade romrullad mango&lax-maki. Jag skulle uppfinna en stad som var full av vackra människor, färg och form.