den nya röran

fick hon med sig två av sina barn; två andra tvingades hon lämna kvar i Kinshasa. Hemma hos henne i Kampala har vi tittat igenom en massa fotoalbum, en massa bilder på två flickor i tioårsåldern i fina klänningar och stora leenden & familjebilder från köket ("Ser du telefonen på väggen? Den var avlyssnad."). Så levde E med de två minsta på olika håll innan hon hamnade i Uganda där vi träffade dem och de i sin tur hunnit bli nio och tolv år gamla. Sina äldsta barn har Elisee inte sett på nio år och hon skulle inte känna igen dem om de gick förbi henne på gatan. Av säkerhetsskäl har hon ingen ordentlig kontakt med de hon lämnade därhemma (vi pratar till och med om jag längre fram skulle kunna ha möjlighet att åka till Kongo bara för att se hur de har det) och det hon önskar mest i hela världen är att få träffa dem igen.

På väg hem i bilen från Bälinge pratar jag med Frida som är tillbaka från Uganda och hon berättar att Elisee inte var i Kampala när hon kom dit utan hade åkt till Nakivale (flyktinglägret) för att hennes barn, nu vuxna, kommit dit. Jag går omkring med en varm känsla i magen resten av dagen som inte riktigt släpper.

(Bilden: Elisee i Nakivale i början av mars)