Om det där med mycket väsen
”Fasaden är slät, som för att avvärja skattmasen, förutom utskjutande mashrafías – höga fönster med mönstrade fönstergaller, varifrån Zeynab Khatun utan slöja kunde betrakta världen utanför och ändå bevara sin heder.”
Lite så är livet på balkongen där jag sitter oanständigt klädd i bara linne och strumpbyxor. Metrostationens låga byggnad ligger mittemot och träd hindrar insyn från andra håll. Med ett lakan på klädstrecket kan jag till och med sitta här och amma. Balkongen vetter mot väster, på andra sidan spåren fortsätter Maadi med hus i grå betong fram till Nilen. Högtalarna är på högsta volym för att kunna göra sig hörda, här är ett ständigt sorl och brus. Slog mig nyss att vi inte inte ens reagerar på när tågen kommer in för att bakgrundsljuden är så höga.
Hit hör biltvätten på Mobil-macken nedanför och människor som pratar och grejar med saker, men framför allt tutandet. Det är som en del av körstilen här, koppla ur, växla, tuta, gasa. Det är sällan ilskna tut utan mer ett här-kommer-jag som ibland kryddas med de längre maka-på-dig! Kaoset låter värre än vad det är, nere på gata 9 rör sig bilarna långsamt förbi dubbelparkeringar och gående och på de allra flesta vägar är det enkelriktat vilket gör alltihop så mycket mer hanterbart.
Fem gånger om dagen konkurrerar böneutroparna från minareterna, det skränar ur högtalarna av monoton sång och blir en halvkomisk mix när alla kör igång samtidigt. Samtidigt fortsätter det mesta som vanligt. Ett par gånger har jag varit nära att snubbla över bedjande män eller snarare kommit i vägen för Mecka (i porten på väg ut och inne på apoteket) och känt mig kulturellt klumpig. Annars känner man inte själv att man gör så mycket väsen av sig. Eja väcker visserligen en del uppståendelse men i Maadi känns det väldigt ok att gå omkring och vara icke-egyptier och kvinna även sent. Trots att man uppenbarligen sticker ut kan man hålla en relativt lågmäld profil.
Afrikanska mästerskapen
När man i finalens andra halvlek inte gjort något mål mot Ghana är stämningen tryckt. Vi står och kollar nere på gatan, man har samlat några plaststolar och fat med nötter runt en teve. Mitt i springer kocken upp till restaurangen för att titta till maten och ropar sedan ner till kunden som sitter kvar och kollar att den är klar, silverhandlarn försvinner in i sin butik och kommer tillbaka med pall till mig, lillkillen som målat egyptiska flaggan i ansiktet kommer och kollar från och till. Det är rätt tyst, till och med när en man råkar sätta sig på fjärrkontrollen och byter kanal är det rätt tyst. Folk skrattar och fortsätter sedan titta koncentrerat och bekymrat. Det har varit mycket prat om återupprättad heder efter att ha missat VM-platsen. När så målet kommer är det förlösande. Efter matchen tar jublet och tutandet över. En man kommer ut från sin butik med en pistol och skjuter lösa skott. Från högtalarsystemet på metron spelar man egyptisk pop hela natten. Det är lite som om landet drar en djup suck av lättnad.
Du, boulevarden svämmar faktiskt över nu
Är det inte Kapuscinski så är det Anna Järvinen
När jag vaknar
är jag utvilad
är jag utan sorger och besvär
Det var en vanlig dag med sol och inga planer
Stan var till för dem som inte såg skavanker
Omöjligheten i att bli uttråkad
Kapuscinski – såklart – har en beskrivning av sig själv som kan appliceras på Eja.
”Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, lite förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.”
Han reser med Herodotos.
Herodotos beskriver ett enastående Egypten, för tvåtusen femhundra år sedan är han tagen av hur märkligt gammalt landet är.
Jag reser med Kapucinski och Rodenbeck och upplever Maadi som mycket mer mitt ställe än vad jag trott, Egypten intressantare. Mår otroligt bra här. Enkelheten i kombination med extra mycket allt, trafikpoliser som kommer fram och pussar på Eja, livet som spiller ut på trottoarerna. Inte en känsla av att höra hemma men storstadsgrejen gör att man inte är helt fel heller.
Islamiska Kairo
”Gumhuriyya Street [markerar] fortfarande en tydlig gräns. Denna genomfartsled sträcker sig i nord-sydlig riktning, från Ramses Square till det före detta kungliga palatset i Abdine. Khediv Ismails boulevarder, inspirerade av Paris, sträcker sig västerut från Gumhuriyya Street. Men i öster tonar den ”västerländska” stadens tillrättalagda ordning, dess trottoarer och trafikljus, bort. De ”orientaliska” kvarterens organiska tillväxt tar över.
Med sina tusen år är detta långtifrån den äldsta delen av Kairo; det hade redan funnits ett Memfis på andra sidan Nilen, ett antikt Heliopolis i norr, och de tidiga muslimska huvudstäderna i söder. Men denna Gamla stad, som egyptierna kallar el-Mu’izz, är det största området från tiden före 1800-talet som bevarats, med sitt gatunät i det närmaste intakt, fram till idag. Det är dessutom metropolens mest trafikerade och trångbodda delar. ...
Omkring 600 kulturminnesmärkta medeltida monument har putsats upp eller helrenoverats mitt i detta kaos, vilket gör el-Mu’izz till något av ett friluftsmuseum över islamisk arkitektur. ...
Gränderna är dock fortfarande inte bredare än att de medeltida föreskrifterna om att två fullastade kameler skulle kunna passera i bredd och trafikeras fortfarande främst av fotgängare. Ja, med undantag för de lastdjur som har ersatt de en gång i tiden ständigt närvarande åsnorna, det vill säga minimala Suzukilastbilar.”
Vi kommer med hjälp av kartan från det som benämns downtown mot detta så kallat islamiska Kairo. Riktningen är rätt. Så ser det ut som gatan tar slut och vi funderar på att vända, men fortsätter lite till och möts av handelsbås med praktiska ting, uppstoppade katter, grälla affischer och ett sammelsurium av folk. Vi följer en fullknökad trottoar fram till en öppen plats. Sjalar kastas i luften, det ligger drösar av kläder på bord, en man håller upp en Puma-t-shirt i xl ihop med ett Madame! och när jag inte är intresserad ett besviket But Madame! Gata efter gata, gränd efter gränd fylls med kläder och inneskor i form av mjukishundar, badrumsmattor, fluffiga överkast med motiv, skor, skor och åter skor, bomullstrosor och ett och annat raffset. Vi tror upprepade gånger att vi hamnat i en återvändsgränd men bakom nästa klädhängare fortsätter det. Sytråd, plastblomsgirlanger, rörliga leksaker och överdekorerade dopattiraljer, fler inneskor, fler Puma-t-shirts. På motorhuven på en blå bil som står parkerad vid den stora genomfartsleden står en man och dansar frenetiskt med jeans i händerna, runt omkring är det fullt disco; det spelas instrument och sjungs högt för att locka till sig kunder. Vi går upp på en gångbro och tror att vi lokaliserat oss och ger oss in i gyttret igen. Det är en labyrint. Vi hittar ett duschdraperi – äntligen – men inte ut, inte till kryddhögar, 800-talsmoskéer eller Midaqgränden från nobelprisförfattaren Niguib Mahfouz 40-talsroman. Jag får en polotröja i chockrosa spandex tryckt under näsan, men de flesta har inget att sälja till oss. De hälsar bara välkommen till Kairo från nära intill och från klädståndens megafoner. Inte en enda lädersandal eller souvenirpyramid i sikte. Det är roligt men mattande, vi går längs en lugnare gata med muttrar och reservdelar tillbaka.
Sötpotatis
So it goes
Balkongliv deluxe.
Smogens och brödets förlovade stad
I en vattenpöl downtown syns trottoarplattornas klarröda och klargula färger, i övrigt är de täckta av ett lager smuts. Grådaskigheten är kanske det som utmärker Kairo allra mest. Det är som en hinna över staden, och det kan blir rätt vackert när solen lyser på slitna fasader. Jag ser bilder överallt där vi går. Liten tjej med Mimmi Pigg-mask i handen bakom en servering som spillt ut på trottoaren med män i långdräkten galabia, löpande band med bröd som kommer ut direkt från bageriet och lassas på stora vagnar. Människors reaktion på kameran tidigare gör att jag tar fega folktomma bilder istället. Vackert är kanske mycket sagt, det är nedgånget och smutsigt, men det finns ändå något förvånande tilltalande över det. Luften är torr och full av avgaser, olika lukter överallt. Det här är den moderna delen av staden, vi ser stora biografer och affärer fulla av – allt. En blandning av förfall och halvfärdighet präglar stadsbilden. Det skulle kunna vara storslaget men landar i smuts och plottrighet. Överfulla skyltfönster kantar de stora gatorna; gamla speceriaffärer, fruktstånd och skrymslen med sådant som upphängda kretskort fyller de mindre. Charmen finns där om man vill se den.
Vi hittar ett kaffehus där det känns som om tiden stått stilla sedan 20-talet och samma damm ligger kvar. Det är stort och luftigt, plywood i fönsterhålen och tidningsläsande äldre ensamma män här och var. Plus någon enstaka kvinna, vilket är anledning till att vi går in. Många av kaffehusen är uppenbart manliga bastiljoner, ska det vara traditionellt så ska det.
Kaffehus låter som en omskrivning av kafé men är något helt annat. Qahwa heter det på arabiska och är enligt boken jag läser (Max Rodenbecks Kairo) ”en kombination av västvärldens parkbänkar, tidningskiosker, skoputsare, kvartersbarer, frimurarloger och företagskaféer.” Det är den enda institution i Kairo som är vanligare än moskén. Lattehaken finns här parallellt.
”Dagens statistik är mindre tillförlitlig än vad den var när man på Napoleons tid räknade till 1350 kaffehus i de Tusen minareternas stad, men siffran 200 invånare per kafé har inte minskat nämnvärt. Enligt denna beräkning finns det i dagens Kairo drygt 30 000 kaféer. Siffran är troligen inte överdriven om man tar hänsyn till den stora variationen i storleken och inredningen hos stadens qahwas.”
Varje subkultur har sin egen. Många av de ställen vi ser är dunkla hål i väggen utan någon uppmärkning alls. Te och vattenpipor är vanligare än kaffe. Det känns som en subventionerad samhällsinstitution – det kostar praktiskt taget ingenting och man undrar hur de går runt. Men det är klart, stämmer det att de flesta män åtminstone tillbringar en liten stund på ett kaffehus varje dag så omsätts det ändå miljoner.
Ytterligare ställe med gammal prägel är Estoril där enda ljuskällorna är tavelbelysningen, cigaretterna och betongglaset ut mot gränden. Det är en restaurang med halvt stilig men sjaskig atmosfär som sägs vara tillhåll för artister och journalister. När vi får in maten rycker kyparen Eja med ett jalla och sedan får vi äta ostört.
Moderskap
Identiteten som mamma sätter sig allt mer. Kanske för att det inte finns så många andra identiteter här för mig att falla tillbaka på. Här är det så mycket enklare för mig att bara vara, och att vara hemma med henne är då både det jag gör och det jag är. Alla andra jag träffar om dagarna är främlingar vilket gör relationen till henne central, och i alla andras ögon är jag definitivt mamma och det blir lätt att ta det omgivande samhällets perspektiv.
Att det har varit enklare att se sig som förälder än just mamma kan ju bero på att det finns så sjukt mycket fäst till mammarollen som kan vara svårt att identifiera sig med och som jag inte har någon som helst lust med heller. Förälder är också något som man är ihop med annan förälder. Det är en tokviktig aspekt. Man är två. Nästa barn skulle jag gärna prova på att vara pappa, det verkar schysst, men tills vidare fortsätter jag på den inslagna vägen. Och att vara Ejas mamma, det är ju fint som snus det.
tgit
20 januari
Självupptäckandet – eller om det egentligen handlar om något helt annat – är också i full fart. Hon har hittat sig själv i spegeln (en särdeles skojig figur), och tycker uppenbarligen att de egna tårna smakar mumma.
På minuskontot
Det var en vanlig dag med sol och inga planer
Vi boar. Släpar hem trasmattor från mannen nere på gatan, lampa, växter och en badbalja till Eja. Bor fortfarande stort, märkligt med alla dessa ytor sett till att Kairo är en av världens mest tätbefolkade städer (staden som helhet är lika tät som Manhattan, i de centrala delarna bor 300 000 per kvadratkilometer – tror att Sverige har 18). Läser en bok om stan och blir grymt fascinerad.
Vardagen ser ut så, jag läser och umgås med Eja om dagarna. Sitter på balkongen. Äter långfrukostar. Går ut ett par timmar. Har inga rutiner alls. E blir upphämtad med bepansrad jeep och åker ut till amerikanska flottbasen klockan sju varje morgon. Labbar. Imponerar på de egyptiska kvinnliga kollegorna med pappaledighet och matlagningsfärdigheter. Kommer hem vid fem. Vi utforskar maten här; i affärerna och på snabbmatsstället nere på hörnan. All aubergine är beroendeframkallande, brödet likaså. Sedan är jag ett nästan farligt stort intag av dadlar, jordgubbar och körsbärsjuice.
17 januari
16 januari
Pyramiderna. Självklart är det inte så enkelt som att tala om pyramiderna i bestämd form, det finns drygt hundra utspridda över Gizaplatån. Men det är klart att mycket handlar om ”det enda kvarvarande av världens sju underverk”, Cheops, och de andra två som ligger där som nästan övertypiska illustrationer ur historieböckerna. Man får svindel när man åker dit, mest på grund av åldern... fyra och ett halvt årtusende sedan är hysteriskt längesen. Det är som att åka bakåt till Jesu tid, och sedan lika långt till – plus hela vägen till medeltiden. Det får den arabiska erövringen att verka som i förrgår. Vi börjar dagen stillsamt med den mindre röda (första perfekta) pyramiden ute i öknen och avslutar den med att tjuvkolla på ljus- och ljudshowen med sfinxen som förgrundsgestalt från Pizza Huts takterass. Galet tacky, och larmet när böneutropen från alla kringliggande minareter och polissirener sätter igång samtidigt får en att skratta högt och inse att det finns annat i Kairo som konkurrerar.
