och så bär det söderut
Längtar till Bcn, Erik och jag pratar hela tiden om att äta på det löjligt goda sushistället i Grácia. Och Christoffer ska med, vi ska på Primavera Sound Festival och hälsa på Fernando & Paola och bo i El Raval igen och egentligen kan jag blaja en massa om vad som är så bra med den staden men det är bara för att jag har en hangup och att det är en sådan vecka som verkligheten inte riktigt brukar kunna få ihop.
(Bilder från förra året)
Söndag
Egentligen tror jag att jag är trött för att skuldermuskelsmärtan gör att jag inte sover som jag ska om nätterna. Å andra sidan tror jag mer och mer att skuldermuskelsmärtan är stressrelaterad och att kroppen säger ifrån. Tröttheten gör att jag orkar mindre och när jag inte orkar blir jag stressad över att vara trött. Mina tår har svullnat upp igen och det är verkligen som om kroppen försöker säga mig någonting. Lena har skickat upp en manick hon köpt i Kina med elektroniska impulser som ska få bort smärtan och fast jag vill tro på det känner jag att den fungerar lika lite som alla diklofenak och tabletter jag proppat i mig sedan i februari. Tanvir (mannen från Bangladesh) säger att det beror på kass arbetsställning och mamma tror stenhårt på stress. Jag pendlar mellan att inte göra någon grej av det & att det fullständigt tar över hela mig. Tröttheten är värst.
Inte heller hemma hos David & co gör det någonting att man är trött. Och det går alldeles utmärkt att "baila balett" med uppsträckta armar och piruetter trots att det normalt sett gör alldeles för ont med armrörelser som att ta av sig tröjan. Det gör inget att man inte har träffats på länge heller. Dhanna sträcker fram hela handen och spänner ut fingrarna när vi kommer, hon har blivit fem år sedan vi sågs senast. Lillasyster har lärt sig gå och Karla har fått kolossalt långt hår. Annars är det som alltid. Här är det lätt att fastna av en helt annan anledning än gårdagens låsning och göra ingenting blir till att göra allting. Äta empanadas och dricka whiskey och prata och leka kurragömma och fira mors dag. Bara det att Erik åker hem för att jobba och jag stannar utan att få en hetsig känsla i magen av att jag också
b o r d e känns som att jag faktiskt blivit en dag sundare.
Illustration: Stina Wirsén
Låsning
Fast att Hammarkullekarnevalen börjat och Lina & Claes redan är där ute kommer jag mig inte för att röra på mig. Fastnat och orkar inte någonting fast jag vill, det finns liksom en lika stark nedtryckande kraft som uppåtkraft som gör att det hela hamnar på noll. Jag tycker att jag själv är läskig men är nog bara trött och psykiskt stressad. Man måste inte åka till Hammarkullekarnevalen. Man måste inte ens vilja åka till Hammarkullekarnevalen. Problemet är att jag v i l l men ändå inte kan röra mig. Till slut släpper det. Jag tar cykeln till Gamlestadstorget och hoppar på en vagn ihop med tusen andra människor, solen skiner och allt är ju faktiskt bra. Förstår inte när det där händer, dagar när jag tycker att jag flänger, trycker in saker och samtidigt känner att jag är totalt overksam. Det är bra med människor som Lina och Claes som man kan skicka ett sms till om den verkliga anledningen till att man är försenad och sedan vara trött och sig själv med.
Pratar med Erik som varit ute och paddlat kajak och bestämmer att vi ska hem till Per och äta med honom och Anton för att hinna till Vidyas spelning. Jag ska bara hem om, det är nödvändigt att landa lite & vara själv. Skriver och tänker och börjar gå in i fastna-tillståndet igen och undrar vad det är som är fel på mig. Måste till slut byta kläder för att lura mig själv till nyladdning. Efter maten går vi till Win-Win där det är textival och jag ser mig själv köpa grön cider och hallonbåtar i baren i något försök att hjälpa upp dagen med en sockerkick. Vidya-Liselotte sjunger och gör sin grej och vi pratar en massa pepp efteråt och sedan promenerar jag & E halva vägen hem och småpratar och det är förmodligen den bästa stunden av allihop av den enkla anledning att jag känner att jag fungerar.
"Varför älskar alla att hata medelklassen?"
Slår upp tidningen på morgonen och fastnar för något som hakar i många av mina tankar på sistone. "Varför älskar alla att hata medelklassen? Ingen vill vara det, påfallande många är det. Att avfärda något som 'medelklassigt' har blivit en bekväm position för lata och självutnämnda underdogs."
Klass måste vara ett av de luddigaste begrepp som finns. Och ändå lever klasserna på och frodas inbäddade i en föreställning om glasklarhet. Klassdiskussioner handlar om gränsdragningar och identitetskriterier som framstår som orubbliga medan klass i sig är bland det grötigaste jag har försökt att förstå mig på. Klass står inte för social tillhörighet utan känsla av social tillhörighet. Jag känner en som efter att ha läst en massa akademiska poäng, däribland kulturvetenskap och idé- och lärdomshistoria, fortfarande är arbetarklass. Jag känner en överklasstjej på 30+ som hattar runt på deltid inom omsorgen som rynkar på näsan åt människor utan status och dyra kläder. Det är inte lätt att greppa klass. Jag känner en tjej som arbetar skift inom industrin och är höginkomsttagare, jag känner människor som läst fem år på universitetet och inte ens är berättigade till a-kassa. Erik har varit akademiker sedan långt innan lågstadiet, frågade sina föräldrar som liten vilket universitet man skulle gå på för att bli grävmaskinist. Så långt inget nytt under solen. Jag har alltid förundrats över klassdiskussioner för att jag känner mig utanför. Illa. Vi utan klass kontra dom med är ju någonstans en klassdiskussion bortom klass och därmed möjligen bara samma sak ett snäpp upp. Nåväl. Jag har ingen påträngande klasstillhörighet, har aldrig under min uppväxt reflekterat över social status. Känt att min familj varit väldigt mycket svensson och samtidigt alltid den mest udda, mest cirkus. Kanske ingen motsägelse egentligen. Förmodligen är det så att jag alltid varit väldigt mycket medelklass och därför inte haft behovet att förhålla mig till det. Ofta handlar ju klassdiskussionerna om slänga sig åt kanterna, ytterligheterna, för att kunna positionera sig på tryggaste och effektivaste sätt. Och här hamnar ju medelklassen i kläm. Den är lätt att slå på och alldeles för lagom att se upp till och tråkig att dra upp i en diskussion eftersom det blir polemik nada. Medelklassen har liksom inget försvar, inte mycket till identitet och egentligen är det kanske just så att medelklassen själv känner sig klasslös.
Men så har det varit en annan parallelldiskussion som ploppat upp här och var. Det handlar om den kreativa klassen. Människor som vill utveckla sig själva, som läser på HDK, skriver, fotograferar, spelar jazzpiano och värjer sig mot 9-5-jobb och svenssontillvaro. De som brinner för något och gärna tittar sådär i förbifarten ner på de som inte gör det; alla de som tycker att det är ganska skönt att bo i en småstad och komma hem och sätta sig i tv-soffan efter en dag på jobbet. Man skulle kunna tänka sig att eftersom vi har så fullt upp med att definiera oss själva skulle det vara hopplöst att hinna definiera andra på vägen, men det är ju en dubbelsidig process - för att det ska kunna finnas ett vi måste det finnas ett dom att förhålla sig till. I den kreativa klassen kan jag helt plötsligt hitta ett igenkännande som jag inte tycker om. Och istället för att då känna åh men här, nu, kan jag också känna att jag hör ihop med en massa likasinnade som också jagar en massa och knarkar på nya intryck, uttryck och självförverkligande så vänder jag mig åt andra hållet. Tycker att det känns underbart med ett jobb som anger ramarna och riktningen för min (potentiella) utveckling, att göra ohypade saker, att glorifiera det vanliga, sjunga långsamhetens lov och bara vara. Det är fortfarande något jag måste arbeta mer med men även om jag inte är där riktigt än helt och fullt själv är det en inställning som sitter där. Man måste inte ha högtflygande drömmar och jobba med egenutveckling för att duga som människa. I grunden kanske det handlar om precis samma sak som ovan, att jag bara blir anti hela grejen. Kan man definiera sig utifrån klass så vägrar jag, kan man känna igen sig i drivet av att ha fria och kreativa jobb och livslinjer så vägrar jag det med. Kanske att vi anti-människor kan forma en ny klass men jag skulle väl vägra det med och alla med mig och så skulle vi sitta där i knät på varandra ändå. Framför allt handlar det nog visst om tillhörighet i alla fall, det är bara det att jag så förtvivlat gärna både vill vara en sån som dricker snitsiga drinkar och en som sitter på golvet och äter hemma-men-i-exil-gjord nötkola från Kongo-Kinshasa. Jag vill kunna umgås med såväl lokförare som forskare och framför allt inte tänka på eller ens märka att jag göra båda grejerna. Klass är komplicerat och inte blir det lättare för att man ställer sig utanför.
"Om vita västerländska män - 'gubbe' - var det populäraste skällsordet i kulturdebatten i slutet av 90-talet så verkar nu "medelklass" ha tagit över argumentationsmarknaden" skriver DN. Jag tror inte att det är därför, mitt driv att vara anti, som gör att jag känner mig mer och mer medelklass. Men kanske; och det kanske återigen handlar om det där med att förhålla sig till & förhålla sig mot. Jag slår knut på mig själv.
Illustration: Nina Hemmingsson
Mera vardag
Igår satt jag hemma hos Anton
Vidya-Liselotte ringde just och berättade att min turkosa klänning
Tisdag, 22 maj
Lite svårare att vara effektiv när det är 24,8 grader varmt men av någon anledning har det där med jag & disciplin faktiskt fungerat. Uppsatsen börjar nu få både struktur, form och innehåll. Mycket tankar på framtiden; knepigt att inte veta vad man gör om två veckor. Paus ibland med promenader. Man kan gå till Ulvs genom att följa den stora vägen mot Perstorp och Oderljunga där det förr om åren, när det var ett projekt att cykla dit, fanns en lanthandel. Egentligen är det ju mycket trevligare att gå i skogen men eftersom myggorna kläcktes för någon natt sedan har jag undvikit det just på kvällarna. Med nyladdad ipod är det i alla fall ett fantastiskt sätt att upptäcka ny musik, det där med att gå till Ulvs.
Sen på tisdagen var det avslut och det var faktiskt lite vemodigt att samla ihop alla sina grejer och baxa in dem i bilen. Landsvägskörning fram till att man kom ut på motorvägen någonstans efter Laholm, två och en halv timme att köra totalt. Hemma har Tanvir, Eriks och numera min inneboende från Bangladesh, flyttat tillbaka och vi äter ihop på kvällen och jag slås alltid över hur skönt & fint det är att komma hem.
Ibland, med vissa människor,
Egentligen önskar jag Olas reaktion
Flyt
Mitt arbetsdokument heter "Plan med helhet" och det fylls med rubriker och färdigformulerad text och nya tankeanteckningar. Jag är nu på version 5 och arbetar nästan löjligt effektivt. Sitta i en stuga i skogen och skriva är en klyscha som funkar. Ibland tar jag en paus, till exempel om det kommer en bra låt på radion som jag måste dansa till eller för att gå ner en runda till sjön. Igår tog jag en promenad precis innan regnet och när jag kom fram till badplatsen satt där ett par och rastade vid ett bord bredvid sin bil. "Hej! Vi kan tyvärr inte bjuda på kaffe för vi har inget kvar" säger de glatt när jag kommer. Jag är övertygad om att det är en myt att svenskar är asociala och introverta, det är något vi har fått lära oss att förhålla oss till och kunna ta avstamp från. Vem har inte utomlands sagt att "ja, svenskar är så tråkiga" och då själv känt sig som en utåtriktad prick.
Mina föräldrar har byggt ett nytt uterum och träaltan på senare år som gör stugan än mer fantastisk. Och sjöutsikten blir bara bättre, allt eftersom pappa röjer undan träd i slänten nedanför blåbärsbacken. Det ramlar in små sms och telefonsamtal ibland men annars känner jag att det är mest bara jag och P3 här. Tröttnar jag på att skriva teoretisk text gör jag roligare saker som att skriva mina Acknowledgements, koka kaffe eller öppna upp ett nytt dokument som det här och tömma ur andra sorters ord ur huvudet. Förstår inte hur jag kan ha ett sådant behov av att formulera mig hela tiden. Blir jag riktigt uttråkad går jag ut i mina knälånga träningsoverallsbyxor från 1991, pappas blåa batik-t-shirt (kläder för karlar. 100% bomull. står det på lappen ihop med domus-loggan) och tjocktröja till den enorma studsmattan som också är ett nytt inslag i stugan. Lätt surrealistiskt att studsa runt i skogsmiljö med baile funk och Mika på högsta volym i ipoden. Alldeles nippertippig idag efter att ha blivit uppring och tillfrågad om jag vill på intervju för ett mitt-i-prick-jobb.
När Stina Dabrowski intervjuade Laleh
fick hon inte fram mycket vettigt. Det var undanglidande, det var små sångstycken istället för svar på personliga frågor och det var långdragen tvekan och väntan innan det kom ett undflyende men säker ärligt "jag vet inte". En sak sa hon i alla fall som var bra, det att hon tycker om poesi för att det är ett sätt att göra saker och ting lite vackrare. Jag känner igen mig i det där. Även om jag inte sysslar med poesi i den meningen utan samhällsjournalistik och vardagsanteckningar tycker jag om just det, att med ord försöka göra världen lite vackrare.
Tisdag, 15:e maj
Så kommer jag upp till Bälinge. Jag skriker i bilen på vägen upp, mest för att man kan göra det när man är själv och för att jag tycker att det skönt att vara själv. Jag sjunger med i Gwen Stefani och andra P3-låtar jag aldrig hört förr och kör i exakt vad nu hastighetsbegränsningen är. Framme är delar av gräsmattan täckt med violer och det blåser i alla björkarna.
Bilen ställer jag halvt under lärkträdet för i carporten finns det ingen plats. Där har aldrig funnits någon plats och är väl därför kanske ingen carport utan ett förvaringsställe för allehanda bråte, men nu är det rätt lite bråte för mamma och pappa har ägnat de senaste åren till att göra i ordning i stugan och allt är så mycket finare. Så länge vi var små, eller ja, ok, det kanske mest var jag, blev det ett fruktansvärt liv om de skulle ta ner ett träd eller förändra något. Jag måste ha varit ett odrägligt duktigt barn och miljövän; körde med argument som "flugorna var här först". Jag har handlat i Örkelljunga på vägen. Brännborns som blev AG:s är nu Coop Extra men det är samma affär. Bilen är full med kassar och väskor där jag tryckt ner alla böcker och dokument som har med uppsatsen att göra, mina skönaste favoritkläder och laptopen. Ska isolera mig en vecka i stugan och få saker och ting gjorda.
Nyckeln ligger i snickarboden i en plastpåse bland gamla färgburkar. Det luktar väldigt mycket barndom. Stugan är ett enda mischmasch av möbler och stilar. 50-talsgrejer samsas med 80-talstapeter, trasmattorna som ett lapptäcke. Den fula bruna soffan är täckt med ett överkast och står ihop med soffan och fåtöljerna som fanns hemma när jag växte upp. Jag tycker om att det ser ut såhär. Enhetlighet är trist. I mamma och pappas sovrum är det väldigt ljusblått med spröda pastellväxter, i Olas rum är de oemotståndliga grönrosa tapeterna med gigantiska kaprifoler kvar. Vi har sagt sedan 1986 när vi köpte stugan att de ska tapetseras över men det är nog omöjligt. Nere i "barnrummet" är det fortfarande ockrafärgat fast vi har tagit ner bården med palmer som jag och Anna satte upp när vi var små. Jag drar på mig en gammal för stor stickad naturfärgad tröja som ligger framme - bara för att - och är helt salig över att vara här. Lyssnar på Los de Abajo på P3 Live medan jag arbetar.
När Karin bodde i trappuppgången här bredvid
Andra saker är mer karin-i-exil-grejer, som obligatorisk öl på 7:ans med Frida, Anders & co. men det är trevligt att ha samlingspunkter. Ens vänners vänner är nästan alltid trevliga, det är egentligen ganska logiskt men jag slås av det rätt ofta. (Var på fest igår med en ny uppsättning av vänner till Mattias och det är skönt när det blir bra direkt för att man på något sätt automatiskt gillar varann.) Idag åt jag och Karin och Erik söndagsfrukost med jordgubbar här hemma och det känns som hon aldrig har flyttat någonstans.
Frukt & flärd
Ibland tror jag att jag umgåtts för mycket med Elin, som när det har blivit fruktkavalkad
i badrumsskåpet. Nu har jag en molding paste
som luktar gröna äpplen, blåbärsdoftande
silikonvax och balsam med guarana/ingefära.
Så långt från det som jag trodde var jag som
möjligt.
Helst håller jag mig till naturligt och parfymfritt
och mandelmjölk men när man ska sätta in en
gnutta skimmer och bra-produkter hamnar man
tydligen i friskhetsträsket. Min bästa lyxartikel är
annars tuben med Eight Hour Cream, vilket är rätt
talande: hästhovssalva förpackad av Elisabeth
Arden. Och så tycker jag om odefinierade dofter
som Dove och många av Apotekets produkter.
I Italien förra året fanns det en affär som var full
med saker som läppcerat som luktade melon,
chokladtvål och körsbärsskumbad och jag var
tvungen att gå ut i väntan på att C och E fått nog
av sitt lilla himmelrike av produkter som luktar
som saker man kan äta. Men det är nog någonting
med det där, för Elin är mycket mer flärdfull än jag
någonsin kommer att bli.
Att vara vuxen
Igår gjorde jag exakt samma aktivitet i tioåriga L:s källare som jag gjorde på en fest i helgen med folk mellan 20 och 30 och det var precis lika kul. Sing Star. Kanske att det är så enkelt att gränserna mellan barn och vuxna håller på att suddas ut. Eller att den typen av faktum som att mamma gömde undan sitt godis i köksskåpen när jag växte upp bättrade på illusionen av att vuxna är annorlunda än barn och att det aldrig har varit sant; vi spelar bara olika roller.
plus minus noll ungefär
+ senaste dagarna
Träff med Maria & co, kallad till jobbintervju på jobb jag verkligen vill ha, födelsedagslyxlunch på Fond, äntligen fått tag i Power of Human Rights-boken, pistage-naan på New Dehli, nästan klart journalistvik i sommar, picknick med Lina, bra möten och träffpunkter för knyta-kontakter-samtal, inlämnade foton för förstoring.- senaste dagarna
Stress och lamslagenhet, hotbrev via mailen, fortsatt värk i skuldran, mens, missat alla samtal från Karin och inte fått tag i henne, irritation, blinkande röd lampa i bilen, saker jag inte kan säga något om på grund av tystnadsplikt, besvikelse.
På min balkong
växer nu citrontimjan, gräslök, spenat, en nyutslagen vallmo, en vit pelargon, mynta och krasse. Jag har äntligen sågat av benen på hyllan och köpt en större vattenkanna & trädgårdshandskar. Stolarna är i slitnaste laget och mattan börjar bli blekt men det spelar mindre roll. Solen kommer fram tvåtiden och försvinner vid halv nio och det är en superduperstund av dagen att sitta där i ljudet av motorvägen (intalar mig själv att det är skönt att märka att man bor i en storstad) i raggsockar och dricka Drambuie med Erik. Ja, egentligen är det v å r balkong men det är någon tyst uppdelning vi har gjort; han sköter alla växter inne och jag ute. Fick en mojäng av honom som gör att jag kan spela musik trådlöst från datorn till stereon vilket gör att jag väldigt sällan behöver flytta mig därifrån. Uppsatsarbetet blir både latare och mer effektivt. Saknar det stora trädet med röda bär och skatbon som växte med mitten av kronan precis uppe vid balkongräcket ibland, men andra gånger betyder den där extra halvtimmens kvällssol så mycket att jag nästan förlåter fastighetsskötaren. Om prestationsmonstret ändå kunde lugna ner sig
"Laster är som luster, man får bara fler av dom"
Anna och Per har nog världens bästa mingellägenhet. Och på fredagen var jag - med Elin - i en jättefin snedvriden tvåa ovanpå en fotostudio. Två födelsedagsfester på raken nu. Snittar, vin & jordgubbsbål. Kräftstjärtsrullar, färsk ananas & drinkar. Blandat med folk & samtal och två uppåtkvällar som gett rus med tillhörande skön känsla i magen och sega dagar.
***
Lyssnade på kassettband i bilen igår på väg upp till Lysekil igår och trots att det kom från vår byrålåda och det var en "originalkassett" kunde vi omöjligt klura ut vems musik det var eller vilket språk de sjöng på. Erik & jag väldigt Svensson med likadana haglöfsjackor och bilutflykt, termoskaffe och gräddbullar. Uppe vid sjöbodarna hade tjärpappen på taket blåst bort och bebisbrännmaneterna låg i hamnen och lurade inför sommaren. Nu kallt som bara den men vi hittade en kaffeplats ute på holmen i lä innan vi åkte hem och åt C:s lagrade ost & oliver och tittade på Donnie Brasco.
Finbesök bland vänner & vitsippor
Våren i Göteborg kan vara nästan otäckt idyllisk--- Camilla har varit här i två dagar som kan målas upp såhär. Kebabrullslunch med Erik vid kanalen i vårsolen. Latte och färskpressad apelsin med Agnes på uteservering i stan. Jordgubbsfläckar & blåbärssyltskladd på Vidya-Liselottes kläder efter våffelfrossa hemma i köket. Ligga på solvarm brygga vid Härlanda Tjärn. Plocka vitsippor i skogen på vägen hem. Grilla på balkongen. Åka på fotbollsträning med Grunden Bois och Linnea. Dricka caipirinhas och snitsiga drinkar med kokos/granatäpple och mango/chili på Tranquilo och prata om bakisångest och ovanligheter i vardagen.
Nästan exakt 20 år sedan jag träffade henne för första gången. Det var på Michas sjuårskalas och vi gillade inte varandra alls. Sedan hamnade vi i samma klass och har varit bästisar sedan första dagen i ettan efter att ha gått och pratat ett varv runt Albanoskolan. Vi hade i princip daglig kontakt fram till efter studenten när hon flyttade till Spanien där hon blev kvar. Jag är nere och hälsar på en gång om året men hon lever väldigt långt från mitt liv och det känns bra att kunna trycka in en liten göteborgscharmoffensiv. 
Fotografer är ganska logiskt hon (änder + jag) och jag (hon + Fröken Solstråle med lagkamrater) men av princip tycker jag att det alltid ska skrivas ut vid all typ publicering. Står det ingenting här på bloggen är det jag som tagit bilderna om jag inte är på dem då Erik har fotograferat.
"Åh, synd, Tove flyttat till Lund", "När kåmårr du?", "Anders Berglund är smock"
Pratade med Ola igår som var mer sprudlande än på länge. Gör mig g l a d i hela kroppen.
Rachel har fått barn,
hon messade mig i torsdags på väg in till sjukhuset och sedan dagen efter - ännu en "sweet baby boy". Det var dock vissa komplikationer, hon fick opereras etc. och jag blev lite orolig när jag messade henne igår för att kolla läget och Moses (hennes pojkväns bror) svarade istället. Hon är dålig men han sa inget om hur dålig. Nu är det Uganda som ligger fruktansvärt långt bort.Min Monark
Har saknat den sedan jag kom hem, att cykla i Göteborg är det överlägset bästa sättet att ta sig runt. Lämnade in den till min cykelhandlare för upprustning och smörjning och hämtade ut den igår. Som ny för 250 kronor. Han hade inga sadlar till försäljning i sin lilla verkstad men satte som pricken över i:et en bit silvertejp över hacket. Och jag trampade glatt in till stan och var alldeles lycklig över att slippa krångla med spårvagnstrafiken hem i natt från Guldheden utan blev skjutsad av Erik (sist skjutsade jag honom men då trampade han sönder växeln i sin ovana att sitta på pakethållaren så det gör vi inte om) hela vägen hem.
Individuell tvättid
Annars tycker jag att individualistiska Sverige har en oväntad gemenskap och intimitet med det där med gemensam tvättstuga. Jag tycker att det är lite fint. Vi grannar pratar inte med varandra, men vi samsas om utrymme att tvätta vår smuts och tumla våra kalsonger.