den nya röran

"En vacker fasad – ska det vara negativt?
En vacker fasad är en artighet mot världen, att visa sin bästa sida, den snyggaste – vad i hela vida världen kan det väl vara för fel med det?"

- Bodil M.

Hormonpåslaget är ibland ogreppbart stort.
Efter natten ser jag dem som uteslutande elaka men på morgonen ger DN-intervjun åtminstone perspektiv.

- Oxytocin kan öka tilliten mellan människor, säger hon.
Kerstin Uvnäs Moberg är läkare och professor i fysiologi.
...
Oxytocin har en mängd andra effekter. Förutom att det samordnar lugn och ro-systemet, stärker immunförsvaret och får vår smärttröskel att stiga, så verkar det kunna stimulera vänskaplig social interaktion. Det gör att puls och blodtryck sjunker, samtidigt som näringsupplagring, tillväxt och läkande processer stimuleras - både hos kvinnor och män."
...
- Visst betonade jag mor och barn-relationen och visst poängterade jag kvinnor och mäns biologiska olikheter, men min avsikt var ju att visa på något som var fantastiskt bra, och som kvinnor påverkas särskilt starkt av när de får barn. Det väckte anstöt då, biologi ansågs lite fult."

Och visst; biologi är inte alltid vackert.


(Rubriken är för övrigt namnet på en riktigt bra skiva nyligen hittad på Spotify.)

Tre tjänstemän står och tittar på Erik när han skriver under. Vittnena signerar. Handläggaren tar fram nästa blankett. Det är nästan iscensatt; som att sitta på ett kontor i en helt annan del av världen eller som att smaka på ett ålderdomligt system. Det är Sverige 2009, långt efter sambolagen och kyrkans separation från staten, tio år efter att vi blev tillsammans och vi håller på att intyga faderskapet till vår dotter.

När det väl är klart måste vi ändå skriva under ytterligare papper om gemensam vårdnad, som om ogifta pappor inte har automatisk rätt till vårdnad av sitt barn. Man gapar.

Det är lördagkväll och vi sätter oss för lite mat och öl på Pustervik, det är fullt med folk av olika slag – gamla, unga, mittemellan, många döva, en blind man och det talas minst tre språk i baren – och jag är uppfyllt glad. Vi har precis varit hemma hos Maria och Önder. Elin och Sofia är på besök. Vi ska strax gå över gatan för helkvällskombo av teater, konsert och Mattias som spelar skivor. Allt är så bra, så bra.

Soppa och bröd och Lina och långpromenad. Så fixar man en onsdag.

Ibland händer det saker. Som att Eja upptäcker sin egen fot. Hon liksom stannar till, fokuserar och spärrar upp blicken och följer den när den rör sig. Vet inte om det kan räknas som påbörjad självuppfattning för jag tror inte att hon förstår hur hon själv hänger ihop hela vägen ner, men klart är ju att hon trots allt uppfattar sig själv. Och idag började hon sparka frenetiskt när hon satt i gungstolen till dess att hon fick min uppmärksamhet, då började hon le istället. Fötterna som kommunikation. Självklart.

Det blir en kolossalt intensiv helg i Skåne. Som vanligt känner jag att jag samtidigt borde vara någon annanstans än där jag är--- inte för att jag egentligen har något emot socialiseringsmaraton men det kan bli lite löjligt och kännas nonchalant med detta ”nu måste vi vidare”. Gåsamiddag på lördagen och sedan hem till Per, Anna och Isak ihop med Anton. På söndagen frukost med Birger och Lena, lunch med familjen (träffa Ola!) och sen Tilde och Thia på eftermiddagen, vidare hem till Krille och Madde följt av sen kväll med Christoffer och Matilda. Jojo.

Ejauppvisning (av stoltaste slaget) igen när jag åker in en sväng till jobb. Fastnar flera gånger i korridorerna innan jag kommer fram till evenemang där hela avdelningen står och äter bakelser. Här finns de människor som normalt sett är de jag träffar allra mest i vardagen och nu inte sett på två månader (och de vars föräldraledighet jag nu avlöst). Sedan åker vi hem till C. Det är nästan det skönaste stället att vara på, med en som också ammar vid köksbordet och som det går att prata om alla relaterade och icke-relaterade grejer med. Vi blir kvar hela kvällen.

Bloggen blir än mer en vardagslogg, nåt slags redigerade minnesanteckningar och det har den väl i och för sig alltid varit och man kan fundera över meningen med den. Men för mig är den fortfarande ett värdefullt sätt att samla allt spret, få ihop delar som annars skulle försvinna till nåt som liknar en helhet och därför kommer jag säkerligen att fortsätta även om jag själv inte riktigt begriper publiceringsdelen. Sedan Eja kom är det också ett allt viktigare sätt att registrera dagarna. Funderar på att lösenordsskydda den för bättre kontroll och för att slippa vara så nojig över att skriva om någon vid namn som inte vill bli nämnd i det här sammanhanget. Jag har ändå inget intresse av att bli läst av någon utanför den egna kretsen, men med låsta inlägg finns det något i mig som känner att det är att göra sig märkvärdig. Inför Kairo finns i alla fall den tanken.

***

Idag har jag fikat med Petra, Judit, Maria och Lale på Kulturhuset. Föräldraledighetsgrejen. Fast det inte handlar om det, mer än indirekt genom att många andra gör annat klockan halv elva en torsdag. Så.

där nätterna av lite sömn följs av dagar med förtvivlad trötthet och är jag grinig blir hon grinig. De bra dagarna är å andra sidan väldigt bra; tänk vad  lite sömn kan göra för en människa. Fotokursen har börjat, jag lämnar E och E på Publik och går med en konstig frihetskänsla därifrån för tre timmars fokus på något helt annat. Också ett sätt att ladda batterierna.

Eja sover medan jag lägger sten och planterar pärlhyacinter och oidentifierade lökar som krupit upp ur jorden, klipper grenar från trädet som nu ligger i drösar på marken, går i gångarna och tittar på alla trädgårdar som ser mer eller mindre övergivna ut – det är trots allt något sorgligt med den här årstiden, även om det är vackert är det som om någonting tar slut. Vi går hem till Linnea sen och äter våfflor.

Två dagar senare får vi spontanbesök av Birger (medan Lena flyger kors och tvärs över den afrikanska kontinenten). Vi tar med oss en termos och sedan sitter vi daglediga bland de nerfallna äpplena och dricker kaffe tills det blir för kallt. Sedan blir det en promenad förbi Härlanda tjärn och timslånga samtal innan mörkret, kvällsmänniskorna (Erik, Anton, Kimia) och de laotiska matlådorna kommer.

Hon har gått upp ett kilo sedan hon föddes. Ett kilo tyngre och fem centimeter längre på en månad, det är ju inte riktigt klokt. På bvc säger sköterskan en massa saker som man vill höra (att hon är väldigt med i blicken, att hon uppenbarligen får all näring och närhet hon behöver) och gissar att det är magknip som fått henne att skrika det där jobbiga skriket två kvällar på raken. Det blir inte mer linser och kikärtor nu ett tag.

På eftermiddagen tar vi en promenad in till stan, längs spåren och Skansen Lejonet, Kruthusgatan och bussgodscentralen. Hämtar upp beställda retortyger och går sedan via Pocketshop för att köpa på mig av den bästa sortens anteckningsböcker. Det är en dag av mönsterfrossa. Möter upp Erik på stan och handlar Gudrun Sjödén-strumpbyxor till mig och sparkbyxor till Eja, fikar croissanter och tar spårvagnen hem.

och där till kopplade historier om hur man genom att släppa på alla måsten och sug efter det perfekta får tid över till annat, och känner väl egentligen mer igen mig i motbilden – skippa trerätters till gästerna och ställ fram en gryta chili – när vi nu får folk över. Ingen av oss har städat och när Lina och Claes kommer på lördagen blir det torsdagens daal och dagen efter får Elin och Christo köpa med sig kaffe då det visst tagit slut här på morgonen.

Men så ska mamma ta med sig mormor hit, för första gången på alla år, och helt plötsligt börjar jag dona och plocka undan tvätt och röja och be Erik gå ner med vissa saker till källaren och andra till återvinningen och de där idealen dras in – det ska vara undandiskat och avtorkat när hon kommer och det ska bjudas på ordentlig mat. Kära nån. Men det blir bra, ganska lagom ändå (man får ha det lite stökigt när man precis fått barn) och det är häftigt med fyra generationer här på eftermiddagen. Fast jag nojat lite kommer jag på att vad gäller just jämställdhetsbiten handlar det mer om att jag lite knappat in på Eriks enorma försprång vad gäller hushållsarbetet. Den där boken, Skriet från kärnfamiljen, handlar inte om ett träsk vi ska ta oss ur utan ett vi ska undvika och framför allt hålla oss medvetna om. (Det stör mig att bara jag kan amma.)