den nya röran

det här med barn. I helgen har jag klämt på gravida magar och fascinerats över människans förmåga att skapa liv och glädjen över att sådana i min närhet väljer att göra det. Därtill trettioårsfest i Guldheden och det är svårt att säga annat än att det är roligt att vara vuxen.

och sitter i soffan i vardagsrummet och försöker att inte fortsätta prata med E som jobbar hemifrån och har sjukt mycket att göra trots lördag. Himlen är tjock och jag tycker att är lite skönt att känna mig inkapslad. Bitvis är jag väl ljus i mitt synsätt just nu men det verkar å andra sidan dumt att hänga upp sig på. Tappade fart igår efter en vecka som varit en flygande rakt igenom. Älskar mitt jobb. Donat med en massa hemma som skulle ha varit klart för längesen (som att folkbokföra mig i rätt uppgång; har bott i a i tre år), suttit och pulat med uppsatsen på ett kafé, ätit sushi med Vidya-Liselotte, dansat samba, ätit franska moussebakelser med Erik, druckit öl och varit på Nefkonsert med bailefunk/electrobandet Bonde do Role med Lina och Claes, fått blåmärke i handflatan efter att ha spelat fotbollsspel när vi ordnade afterwork på jobb, ätit dadelbollar på Zenit med Lina igen. På arbetstid har jag skrivit korta texter och formgett infoblad, diskuterat nya bildbanken, exporterat information från register och beställt kuvert från pappershandeln i Victoriapassagen. Enda minusbitarna är att de bytte koreografi på samban förra veckan när jag var borta och att Mi, dumplingstället, har stängt och omvandlats. Bättre när jag själv har fart än att saker ändras för snabbt runtomkring mig.

Så blev det i alla fall fredag och energin tog slut. Efter seg jobbdag och mycket gnot tog jag mig bort till fotoaffären på Mariaplan för att kolla färgprover på förstoringar jag har beställt. Mycket har hänt sedan jag lämnade fotobranschen, nu görs även förstoringar från negativ digitalt. Helt absurt att hela den maskin jag arbetade i ryms i Photoshop. Systeryster (Elin) kom upp på spontanbesök och följde med på pysselkväll. Det blev pärlplattor och en ihopfixad mönsterdekorerad kruka i rosa-vinrött, svart-vitt och japanrött och sedan cykelskjutsning hela vägen hem.

Lyssnade på radion i bilen på väg upp. I en intervju pratades det om att övervinna sitt förakt. Personen i fråga hade fördomar om golf och tango & genom att faktiskt närma sig de världarna kunde hon bemöta de ofta omotiverat starka negativa känslorna. Jag kopplade till de obehagskänslor jag får när jag lyssnar på Kent, hur irriterad jag kan bli på att de ska spela svåra och hur det pretentiösa skalet bara gömmer massa flum och lödder - och hur onödigt det är att jag överhuvudtaget har en massa åsikter om dem. Som om föraktet skulle ha någon form av fruktbarhet överhuvudtaget. Tjugo minuter senare hör jag deras nya singel för första gången och tycker riktigt mycket om den & jag undrar om det är jag eller Kent som blivit bättre.

Pratade med en som fanns i min periferi för ett tag sedan - en tjej med det vackraste håret och omväxlande 80-tals och 1700-talsklänningar som hon köpte på rea på Myrorna - om min egen insikt av hur svårt det är att acceptera alla människor och allt oliktänkande. Framför allt hur mycket mer accepterat det är att slå uppåt än neråt och hur det för mig och min värld är en fanatiskt mycket större utmaning att acceptera brats än svartarbetande migranter. Hon förstod överhuvudtaget inte vad jag pratade om och det irriterade mig. Grundstommen handlar om att tolerans faktiskt inte bara handlar om att se till dem som vi bestämt på något sätt skulle behöva det utan om allas ansvar för alla. Det är kanske varken världsomvälvande eller en allmängiltig princip, men det är åtminstone något jag vill komma åt och arbeta med hos mig själv. För mig är det är lättare att vilja förstå personer med Down syndrom och människor som kommit hit från Somalia - och deras annorlundaskap jämfört med mitt - än tennisspelare i Båstad men försök till förståelse kommer alltid att slå ut förakt och meningslöst skitsnack.

i ett skåp, mest från Anna och mig, en del från Ola och Elin. På tiden när berättelser fortfarande hette sagor skrev jag (åtta år gammal) "prinssessan i tornet eller prins sakarias eller Junaistarerella".

Det var i mitten utav Maj. kungen av Kina
var ute en kväll med sin älsta dotter Juniana
dom var hemskt olika för Juniana var lik drottningen
dom gick förbi en slotts ruin med en massa fagra
torn. i ett torn kom en massa djuvlig musik
det kom ifrån prins sakarias speldosa
prinssesan ville upp till honom och dom gick upp
och blev fängslade i en bur och fick leva på en
massa fin mat men dom hittade ett hål att kryppa
igenom men sen dess var Juniana hög färdig
och elak

Jag undrar om det beror på att det är så tyst. Eller om det är något slags grundprogrammerad förståelse att nu är det helt enkelt bara jag och ingen annan. I vilket fall har jag börjat prata högt med mig själv igen, i affären, i köket, lite varstans. Mest är det nog bara mummel, lagom tydligt så att jag ska tycka att det är värt att öppna munnen men inte någon deklarerande stämma; behövs ju inte när mottagaren är så nära. Planen är en veckas isolation igen. Jag, datorn, alla böckerna i stugan en vecka. Mitt i jobbet går det inte, men med lite semester ska uppsatsen få lite klart riktad uppmärksamhet och jag ska få gräva ner mig i flyktingfrågor, Uganda och hur UNHCR fungerar igen. Tjo.
 
Sätta på vattnet, hämta ved i vedboden, höja värmen på toaletten. Packa in alla saker, få fart på en brasa, beundra den matt turkosa färgen och lägga in nya inredningsgrejer i gäststugan. Laga biffar gjorda på kalvfärs, majs, couscous och färsk koriander. Se två halvstora grå djur som jagade varandra i skogen. Koppla in elementet för att värma på altanen på baksidan, sätta igång laptopen, tända lyktor och omslutas av mörkret på alla sidor om glasfönstren med undantag för huset på andra sidan sjön där det också lyser. Bestämt krypa in i känslan av lördag & inte ha några krav på att få något gjort. Dagen räcker som den är, jag har handlat täcken, kuddar, överkast och matta till gästrummet och bunkrat med mat för att jag ska slippa lämna stället på ett tag.

Det är fortfarande så att jag tycker att nio-till-fem-rutinen är konstig. Mest fascinerad är jag över hur mycket annan ork jag har kvar, och hur lite ändå en annan typ av människa jag har blivit. Frilansande tillvaron lockar, som när jag är och lunchar med en journalistkompis, men även om jag hamnar i försvarsposition och måste förklara fördelarna med fastlagda arbetstider och arbetsuppgifter känner jag att jag gillar att ha ramar att vara kreativ inom. Fortfarande vänder jag mig mot slentrian och inrutat liv och går igång fullständigt på projekt vid sidan av eller längre fram men jag tror att jag har ett behov av detta lugn och nio-till-fem även om det tar emot att erkänna det.

Ihop med Lina sprutar det av entusiasm kring planer på vandrarhem i Recife, barnbokscafé och boende för ensamkommande flyktingbarn under söndagsbrunchen. Erik säger saker som håhåjaja och "en sak i taget" över allt sug som finns över annat medan jag försöker förklara det fina i att gå igång på saker, det sköna i längtan och bygga drömmar även i verklighetsstunden man befinner sig i & hur man inte för allt i världen vill byta bort den och det man har. Att aldrig nöja sig, samtidigt som man alltid sysslar med det man vill just nu, får igång det där spraket som jag lever på.

Lina träffar jag igen på tisdagen, min nya rutin är fika på Kafé Zenit innan samban, och vi pratar om de behoven, bygger vidare på våra planer och funderar på fest. Tror att man har ett behov av människor som hakar i ens tänk. Jag gillar att sitta hemma i soffan och bli uppfylld av saker och ting, längta till ställen och fundera på att följa med Karin till New York i helgen och verkligen mena det utan att på något grundläggande plan vilja vara någon annanstans än just där i soffan. Balansen mellan att göra, att längta och att bara vara är svår då jag menar att man aldrig kan få för mycket av någon del.

Färgburken har stått i skrubben i ett par år och bara väntat på det här infallet. Bortre väggen i arbetsrummet är nu ockragul. Fotona ska upp & sedan är det klart.