Kvällarna åtminstone mer definierade än dagarna
Känner mig alldeles slut av att göra precis ingenting. Det är som om jag har en energiläcka någonstans. Var på inflyttningsfest hos Lina & Claes i lördags och trots dans och ivrigt socialiserande i köket var det som någon pumpade in även trötthet genom någon av mina kanaler, igår var det afterwork med vetfestfolket och där var det inte bara jag som var lite seg och mör. Kvällarna har åtminstone varit mer definierade än dagarna som bara fylls av småpill och måsten och degighet. I fredags satt jag och åt lyxmat i sängen och tittade på min sex and the city-dvd-box med Erik och det är ungefär vad jag vill göra precis hela tiden.
Men det är kolossalt roligt med fester med nya människor och ovanliga konstellationer. Tycker om det som sticker ut, nästan oavsett på vilket håll det gör det. Trots allmän förslappning får jag i alla fall saker gjorda. Och jag blir stolt av att lära mig saker som jag inte trodde att jag skulle kunna kunna, som att deklarera med tillägg av lön från Danmark och N1-blankett för eget företag, och peppad på att det mesta faktiskt är roligt när man känner sig motiverad trots att det går långsamt. Bra med Per (väldigt personlig bankman) och snart är jag klar med dagens tråk och kan åka ner och träffa Li för en öl och sedan hem till Anders och Kristina som tillhör de där människorna som jag vill träffa och hänga med så hemskt mycket mer än vad jag gör.
"En ollonborr är varenda fråga"
Solen skiner, det är nyss utslagna björkar och hela artilleriet av gröna nyanser och knoppar överallt. Utanför Ulricehamn ligger Vists Kyrka liten och vit. Det är farmors begravning. Utspritt över kistan där framme är ett till synes vilt men välordnat landskap av vårlökar och pärlhyacinter och mossa. Efter lite Taube på piano sjunger kantorn Omkring tiggarn från Luossa. Jag tror inte på prästens ord om ett liv efter döden men han är väldigt bra på att prata om det jordiska & jag tror på att samlas allihop för en sista tankestund och avsked. Vårlökarna blandas efterhand med personligt utlagda röda rosor och jag är fascinerad över hur många närstående en åttiosjuårig kvinna ändå har kvar. Vi sjunger Härlig är jorden; "släkten följa släktens gång" och lyssnar på Ferlins En ollonborr är varenda fråga som pappa har skickat upp noterna till dagen innan. Det är så fint alltihop och ljust & luftigt på sitt sätt, fast alla vi är mörka. Ceremonin avslutas som den börjar, med Taube. "Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill." Utanför skiner solen fortfarande.
!
pms & jag
Satt på ett fikaloft igår med Julia och förbannade pms och det faktum att det inte är något man pratar om. En gång i månaden blir jag helt kaiko, otrevlig och får livskris, blir lätt apatisk och orkar inte ur sängen/ta tag i någonting. Det ska anses normalt eftersom jag är kvinna. Dagen innan försöker jag skicka iväg ett gnällmeddelande till Karin men pms finns liksom inte i min telefons ordlista. Den föreslår istället sms, rör, sos, pop, rop, ros, söp, ror, pos, rös, sor, por, sör, sop, sorry & Sossesnurren. "Jag har Sossesnurren!" Som om den inte vill veta av fenomenet. Senare på eftermiddagen sitter Anna på min balkong och hävdar att hon har lösningen på problemet - antidepressiva. Jag protesterar vilt. Det är ju för att jag vill vara jag alldeles opåverkad som jag inte tycker om att vara pmsig. Jag är ju inte deprimerad, bara... och Anna hävdar att jag rabblar upp hela checklistan för depression. Två dagar i månaden. Skit. Men max rosenrot får det bli, även om jag inte är någon naturläkemedelsfantast. Och långa telefonsamtal som senaste dagarna hjälper. Tussilago och humlor och sånt som teoretiskt skulle kunna framkalla lite vårhumör fungerar inte alls. Kaffe och torkade aprikoser hjälper för stunden. Det är inte mycket bättre bara för att jag just den här månaden råkar ha lite koll på min kropp och veta vad det är som händer, men lite. Normalt vacklar hela livet och jag vet inte var jag ska vägen; nu går jag och försöker intala att jag helt enkelt står på paus. Julia messar på kvällen "Ibland när man fastnat i något som känns som en återvändsgränd kan det vara skönt att träffa någon med korvtår och sossesnurra."Illustration: Stina Wirsén
***
Det ser lite ut som en halvhjärtad science fiction-scen från en film med ett par tiotal år på nacken. Ligger på röntgenrummet på Östra för att kolla upp mina fötter. Symptomen från myrbettet i tån från Ssese har kommit tillbaka och svullnaden har dragit med sig två tår till. Läkaren på infektionskliniken ser först konfunderad ut men tar det på allvar, det är blodprov, amöbaprov och röntgen. Själv är jag mest störd över skuldermuskeln som gör förbannat ont och inte blir bättre, men det är bara diklofenak och rörelse som gäller där & jag känner mig som en kvesa med alla mina krämpor.
Förutom sjukhusbesöksväntan och promenad blir det inte mycket gjort under dagen. Min måndag är söndag och det är ett under av aktivitet när vi på kvällen lånar bil och kör hem till Mattias för att lämna kameran och sedan får med oss Drambuie och biltong från L:s föräldrar som vi sitter och lyxar på vid köksbordet innan läggdags. Biltong är torkat kött som äts som snacks i Sydafrika & det är hysteriskt gott.
Foto: Erik
"Kulturen är viktig framför allt för att den möjliggör höjandet av självförtroenden"
En av de finaste födelsedagspresenterna var en skiva som ett av banden från Gravatá/Brasilien & gatubarnsprojektet där jag var förra året spelat in. De är så bra. Och jag har en ny post att föra in i mitt cv, efter att vara omnämnd i konvolutet. Fotografia: Jenny Skeamberg.
Det är roligt att fylla år & hittills att vara 27. Jag får svindel när jag tänker på hur mycket man hinner utvecklas på ett år och vad man kan trycka in. Bestämt mig för att försöka leva långsammare, inte tråkigare men långsammare. Det är inte lätt det där, för det finns så mycket vilja som puttrar hela tiden och i mitt fall är det så spretigt det där med vad jag vill. Utvecklas vill man ju göra, men kanske inte på alla plan hela tiden; det hade varit skönt med lite fokus annat än bara självförverkligande. Efter att vara frihetsnarkoman börjar jag sukta efter struktur och sammanhang. Och mer konstnärliga uttryck. Jag är avundsjuk på folk som håller på med musik, foto och konst och känner att jag skulle vilja pyssla mer med kreativitet än samhällsengagemang en stund. Alltid det där med balans och hitta saker som man mår bra av. Kanske ett 9-5-jobb, fotokurs och sambadans till hösten hade varit den ultimata kombinationen.
Citatet i rubriken kommer från Edson de Oliveira Silva, initiativtagaren till Gamr (gatubarnsprojektet) och bilderna är från när de uppträdde i en närliggande stad. Dansen är en makalös trasdockedans.
Matfascination
Dagen efter fyllde jag år med frukost på sängen (kaffe, jordgubb/lime-jos och grevéknäcke), jobbdag med lunch insprängd med mamma, Lena & E (bakad potatis med skagenröra) och rabarbermuffins från vetfestfolket och sedan helkväll med långbord på Tranquilo med en hel massa favoritpersoner. Plus tonfisk med quinoa och baconlindade dadlar. Och sedan fler vänner och mer vin, allt i lagom tempo.
Den svenska blomsterkungen
Mr Flower Power kallar de honom, Carl von Linné. Vi har en massa snygga kort och foldrar i vår informationsdisk och bland några nysvenskar har han väckt viss uppmärksamhet. "Linné, vem är det? Jag har försökt förstå den svenska själen och läst August Strindberg och Moa Martinsson och Selma Lagerlöf, men den här Linné har jag aldrig hört talas om. Måste ta hem information och läsa in mig.", följdes av:
- Ursäkta, är det här en man?
- Ja, det är Carl Von Linné.
- Lever han?
- Nej, han skulle ha fyllt 300 år i år.
- Jaså, det här det var något helt nytt för mig, jag visste inte det fanns bögar för trehundra år sedan.
och slutligen några småkillar som sprang förbi & hejdade sig; "men, det är ju han på hundralappen!"
Jag längtar efter mina vänner
Istället gör jag mest egogrejer. Arbetar, isolerar mig och fokuserar på sånt som är "mitt", åker hem och dansar en stund på vardagsrumsmattan och äter knäckemackor med lagrad grevé. Orkar ju inget annat efter en dag med att ordna med konstnärer, professorer, powerpointpresentationer, haveribil, elorgel och parfymverskstad.
Från måndag räknar jag mig själv som arbetslös vilket ju är en väldigt självvald syn; jag kan ju välja mellan "student", "tjänstledig" och "egenföretagare". Men eftersom jag satt journalistiken på paus för uppsatsens skull och hoppas slippa komma tillbaka till mitt jobb inom handikappomsorgen och redan känner mig borta från universitetsvärlden är det ingen som riktigt fungerar. Inkomstlös är jag i vilket fall efter projektanställningen. Vad som händer sedan är ett enda "får se". Och klart är att jag kommer ha tid till maraton-fikor och många öl med vänner som jag inte sett på länge och längtar efter att omge mig med.
brus&rus enligt vetenskapen
Hos oss i Nordstan på Vetenskapsfestivalen kan man göra ett passionstest för att se hur förälskad man är. Jag klarade mig (dvs. är enligt Hawaii-forskaren trots allt förälskad) med pyttemarginal efter att ha angett låga värden på sådant som "jag vill äga min partner själsligt och kroppsligt" och "jag blir fruktansvärt deprimerad av att vara ifrån x".
Sen finns det en massa andra variabler som man skulle kunna mäta & få skyhöga värden. Till exempel graden av bubbel. Och hur lycklig man blir av att ligga en stund för länge i sängen ihop och lyssna på Vem Pra Bahia från mobilsnoozern.
Snart är det dags för te i sängen, jag är för trött för att socialisera med någon annan efter långa/intensiva dagar vid mixerbord och infodisk. Koordinerar, presenterar på scen och får telefonsamtal som "hej, när jag kommer imorgon har jag med mig mitt karusellskåp" och "hej, jag är en av nördarna som ska tala på fredag". Det är roligt & charmigt att omges av professorer, kufar och uppfinnare.
Illustration: Map of Science. Kevin Boyack & Dick Klavans.
Första dagens vetfest
Älskar trådlöst nätverk. Sitter på balkongen och skriver vid ett lite rangligt bord och har inte riktigt plats för min kopp. Dricker "afrikanskt te" (med mer mjölk än vatten och ofta kryddor) efter att ha handlat chai i grönsaksaffären på vägen hem. Kommit hem efter en lång jobbdag utan rast med många många hundra människor i Nordstan som hyllade discoveryastronauterna. Vetenskapsfestivalen har en massa käcka rubriker, idag var det Fest, fantasi & Fuglesang; jag tycker bäst om Kärlek, kromosomer & krokusar. Lyssnar på Cocorosie + Moneybrothers svenska skiva (från Carolina) inifrån vardagsrummet, tagit på mig ett par raggsockar och strax går solen ner över statoilmacken.I Landskrona blir alla äldre
Firat Lenas 60årsdag lite såhär i efterhand med god mat, rödvin och dry martini. Och pappas födelsedag med grillat, rotfrukter och vitchokladtårta på uteplatsen i ungefär 37 graders värme. Gått barfota ute för första gången och det är värt mer än det mesta och träffat världens finaste och numera tröttaste bror (och en syster som brukade säga saker som "pappa säger jag är en kanin, men jag tittade mig i spegeln och riffade med öronen och jag v a r ingen kanin" ser nu alldeles vuxen ut, pratar som en vuxen och beter sig som en vuxen.)
Om inte till Galapagosöarna
Solta O Frango!
Jag har förlängt min tjänstledighet från Älvsborg till slutet av juni för att kunna göra klart uppsatsen och se vad jag kan göra sen (arbetat en åtta-nio år inom handikappomsorgen och även om det är världens roligaste jobb känner jag att det är lagom med ett avslut). Arbetat med Vetenskapsfestivalen istället - möte med alla värdarna och ringt runt till en massa forskare och stämt av inför deras föredrag. Var med Agnes på Mi igår kväll och pratade framtidsjobb och strategier samt hur man har bytt ut Fröken Duktig mot Prestationsmonstret. Idag fick jag en oväntat ledig torsdag, hängt med Julia hela dagen och träffat Anna och Erik vid kanalen för falafel och jordgubbar.
Lyssnat på baile funkiga Bonde Do Roles Soltas O Frango (typ "släpp kycklingen fri!" i meningen "festa loss!") och blivit kär & hittat en fantastisk festival i Barcelona som är lite för bra för att vara sann. Måste åka.
Bröllop!
Ann Marias passion är choklad. Varje gång hon är och hälsar på botaniserar hon bland chokladkakor; mörkt och fylligt ska det vara. I Castlebar går vi alltid till Olive Tree för att de serverar världens godaste varm choklad med marchmallows och ovanför kylen har hon ett kakskåp proppat med chokladvarianter.
För några år sedan gick hon Camino de Santiago, pilgrimsfärden i norra Spanien, och mötte där Josua som flyttade med henne till Irland. Hon jobbade som sjukgymnast och han försökte hitta sig en plats inom vård och skogsbruk. Så fick han en lärlingsplats på en gammal drömutbildning hemma i Tyskland och läser nu till chokladmakare.
Hon flyttar med och påskdagen gifter de sig. Det bjuds på tandpetarsnittar, dansas irländsk dans och festas vilt; tror att båda släkterna överraskade varandra. Vi är en del av det internationella inslaget ihop med människor från Frankrike, Holland, Bermuda & Schweiz. Vi faller omedelbart för Ornella och Antoine precis som Ann Maria sagt de senaste åren att jag kommer att göra.
Vi bjuds på bröllopstårta och handgjorda chokladpraliner som för tankarna till Marie Antoinette och dansar så det bara blir två timmar över av natten till sömn innan det är dags att ta tåget hem.
Bilder: 1) Marie Antoinette av Stina Wirsén, 2) detalj av bröllopstårtan, 8 april 2007,
3) Ann Maria och jag, 4) Erik och Ann Maria,
5) Antoine, Joan och Ornella, 6) Claudia och Eamon
7) Versailles av Stina Wirsén, 8) Josua och Ann Maria, 9) dans, 8) mingel
En puttrigt förväntansfull röra av irländare & tyskar
Det är första gången sedan hans smekmånad som han har lämnat Irland, förmodligen nästan första gången sedan dess, säger Ann Maria, han har lämnat Abbyfeale (lilla samhället söder om Limerick där han fortfarande bor med hennes farmor, Big Mum) och hon är stolt över honom också. Jag träffar Josuas mamma för första gången - hon har flätor och rosa blommor i det mörkrödfärgade håret och pratar bara tyska - och alla hans bröder. Det är en speciell familj, mamman lever med två män eftersom hon har bindningar till båda från tidigare liv. Puben är full av människor från alla möjliga håll och det är roligt att få ansikten på folk man hört talas om en massa och att träffa bekanta. Vi har åkt tåg hela vägen ner och tar en tidig kväll.
"Jag älskar inte att städa"
Vi hittar apor överallt i lägenheten. L har packat ihop sina saker och har missat lite. Vi har paus över helgen; har precis lyckats få ihop att vi kan åka på Ann Maria & Josuas bröllop genom att ta tåget ner till Hannover imorgon och upp igen på måndag. Vi (jag+E) har en hemmakväll med folköl, sushi och varandra. Fix och packning nu och gin&tonic om en stund.
Våryrsel, passion, pistill och personlighet
.
Illustrationer: Rustan Ryden, Vetenskapsfestivalen 2007
och Linnea: "bara barn och Jenny och Erik"
Upp på morgonen med en glad Linnea "jag är frisk!", äta frukost, tjuvlyssna på pensionärer på spårvagnen, möte på Vetenskapsfestivalen där jag fått jobb som platsansvarig för Nordstan (pangpremiär 15 april med Fuglesang och de andra astronauterna från Discovery, i övrigt tema "Passion, pistill och personlighet"), träffa Agnes kort och äta lunch med ett par andra som arbetar där.
Handla på hemvägen och äta ostkaka med E och L därhemma, ut och leka, mest gunga & prata, träffa Anna som tagit med ett par klänningar för att eventuellt ha på bröllopet på söndag och prata liten stund med Anton på väg förbi med bilen ner mot Skåne (hela högen åker ner; jag och Erik missar Lena 60-årsfest för att vi ska ner till Tyskland; Ann Maria & Josua ska gifta sig). Prova kläder, rita&måla, äta på Torpa pizzeria, duscha & natta, sitta i delat kontor med Erik, varsin laptop i köket, och försöka få saker och ting gjorda. Tycker om den här tillvaron. Lite våryrsel. Vill fortfarande ha barn.
Piggare vardagslunk
Erik är bra på allt. Öppna konservburkar och vinflaskor, ta hand om barn, koka kaffe och laga mat, massera öm rygg. Vi lever här i vår lilla kokong (karantän) men nu är det friskare & piggare. Vi har satt påskfjädrar i en krukväxt, tittat på krassen som börjar grodda sig (jag har blivit en odlingstok), spelat Twister och tagit en liten promenad till affären för att handla mat och glass.
På ett sätt är det lite skönt att få en långsam vardag och inte börja med hysteriska fikamaraton och uppsatsstress och alla borden. Kräksjuka (om än inte ens egen) har en tendens till att sakta ner. Och det passar bra in i min nya strategi att leva långsammare. Msnar med Julia om detta samtidigt. Man behöver inte pressa in tre liv i ett. Jag längtar efter lugn&ro i form som kan samsas med mitt behov av intensitet.
Lyssnar på Carla Brunei - lågmält, franskt och snorigt bra - och Oberoendeframkallande, Timbuks nya. L sover och E & jag ska snart äta chilliparmesan. Han har arbetat hemifrån hela dan, sitter och skriver saker som Because of preliminary findings of an anti-LPS-response in serum following oral inoculation with 10^9 viable V. cholerae of adult mice, we set up an experiment to compare the strength and kinetics of serum and intestinal responses following administration of V. cholerae O139 by different routs. (Erik är inte bara bra, han är smart också.)
***
"Om vi fortfarande är sugna på barn efter den här veckan är vi nog mogna"
Inte mycket till sömn i natt. Liten paus från att hålla hår & pyssla om med en utflykt till Olskrokstorget. Handlat växter och skor samt varit på vårdcentralen. Muskelinflammation (och varken tropisk sjukdom eller inbillning) sa läkaren. Håller min mage som det nu verkar mot några månader i Afrika plus kräksjuka så borde den ha någon form av pris. Det är lite skönt att ha en hemmadag. Sått spenat på balkongen och ställt i ordning och det är väldigt bra att vara två vuxna hemma med sjukt barn och ännu bättre när den andre är just Erik.
Snart slår träden ut!
Foto: Akio Shara
Allting är nytt. Vädret, årstiden, hemmamiljön, sysselsättningen. Solen skiner in genom smutsiga köksfönster & jag mår så bra så bra av att vara hemma, och det är skönt att må lika bra här som borta - det blir lätt så annars att det är enklare att gå upp i rus eller komma in i avslappning när man är iväg. Tycker så fruktansvärt mycket om den här lägenheten. Tanvir, Eriks inneboende från Bangladesh, åkte tillbaka några timmar innan jag kom hem och nu är extrarummet Linneas ("men det är ju Olas rum!" sa hon när hon kom dit, så var det en annan gång hon var här, men efter att vi har strösslat ut kläder och leksaksdjur ser det väldigt mycket ut som hennes). Så lätt det är att glida in i att något känns så självklart; nu är det vi tre. Jenny, Erik & Linnea.
Sen var det det här med att ta tag i sitt liv igen. Pratat med min chef, sökt journalistvikariat, kollat upp stipendier, allt för att hitta ett sätt att hålla mig flytande ekonomiskt medan jag gör klart mina studier. Vill en massa framöver, har en plan B, en plan C, D, E. Suktar framför allt efter att komma in i lite vardag. Vill göra kreativa grejer, ha ett utmanande jobb, veta åt vilket håll jag ska börja gå. Och samtidigt vill jag kunna fortsätta koncentrera mig på nuet och bli klar med min uppsats.
Jag är oerhört förtjust i fenomenet med årstider; det gör att saker och ting ständigt är i rörelse och det ligger alltid pirrande förväntningar när det slår om (även övergången till höst är en skön känsla). Vet inte om det finns något motsvarande sol i länder som inte har den jämt som framkallar så mycket leenden & galenskap. Varje år diskuterar jag med Kristian huruvida bladen på träden slår ut i april eller maj. Jag tror att det brukar vara i maj och att det brukar vara han som har rätt.
En liten släng av myalgi
I Uganda tror de att det bara är för att jag inte är van vid att sova på skumgummimadrass eller för att jag bär en axelremsväska. Här hemma tror de snarare på malaria eller hjärnhinneinflammation. Ont i muskeln vid skuldran upp mot nacken och vid senfästet av nyckelbenet. Försökt sätta diagnos nu själv genom internet. Fått det till myalgi ("ont i musklerna") och tendinit (senfästesbesvär). Jag pendlar mellan "äh" och "shit, jag borde sökt tidigare", har ringt vårdcentralen som tyckte jag behövde se en läkare. Tror mest att det är biverkningar från malariatabletterna, det kan tydligen lagras en hög koncentration i kroppen allt eftersom (har ju gått på dem sedan november nu).
Söndagskänsla i hela kroppen
Från Kyengera till Munkebäck
Vid rondellen en bit fram är det full aktivitet som vanligt, matoke, annan frukt och färsk fisk från Victoriasjön på marknadsplatserna vid sidan av vägen. Vi svänger upp på Natetee Rd. vid träbodarna med kläder som aldrig verkar stänga, sedan är det raksträcka hela vägen in till stan, upp över Mengo, kullen där jag bodde innan, och ner igen. Vid Shell-macken tar vi vänster ner i Old Kampala, vid polisstationen svänger vi höger och kommer in i centrum.
Vi kommer upp till Kampala Rd. men viker upp mot Nakasero, den lite mer välordnade kullen med många NGOs och hotell. Sedan ner igen mot National Theatre och Dewinton Rd. där sekreterarbyrån ligger. På gatan ligger tre indiska och fyra afrikanska restauranger, en supermarket där vi köper vår mjölk varje kväll, ett långsamt internetställe, två apotek, telefonbutiker och ett bageri. In genom en liten trång gång kommer man in på vår innergård där sekreterarbyrån ligger ihop med tre frisörsalonger (ingen klipper, man behandlar och flätar hår, en säljer även läsk och öl), en sömmerska, ett par kontor.
Min sista dag och det känns konstigt. Det här har varit min bas, under de senaste sex veckorna har jag varit här nästan varenda dag. Far runt och gör mina saker som vanligt (men lite väl komprimerat - UNHCR, OPM:s Directorate for Refugees, matoke, kött, bönor och passionsfruktsjuice ihop med Joan, Mabel, Prosi och ett par av systrarna som har kommit förbi, internet) och får hejdåpresenter från alla möjliga håll, till och med av en av kunderna. Divine & Timothy har skrivit ett jättefint brev till mig, deras mamma skriver ett till min mamma, Mabel skriver till pappa, Joan till Lena.
Slängkyssar till Mabel, Eliseé, Solomon och Elijah genom taxifönstret (som kommit ner på kvällen för att vinka av). In i trafikstockningen och ut på vägen mot Entebbe vid Victoriasjön där flygplatsen är. Förstår inte riktigt att jag är på väg hem. Sitter på flyget och knåpar ihop en lista med namn till Rachels bebis. Fin grej. Hon har bett sina vänner skriva varsin lista med förslag & så väljer hon därifrån.
På TV:n visar de en helikopter som räddar folk från en båtolycka, har aldrig förstått tanken bakom att visa katastroffilmer när man reser (när jag och Karin åkte fraktbåt genom Peru visade de Titanic). Menmen. Betydligt bättre än morgonens visning av ett reseprogram från Afrika som är förfärligt, generaliserande och fullt av fördomar & exotism. Är allergisk mot sådant, försöker skala av alla afrikamyter och bara behålla det som verkligen ÄR när jag skriver & ta in Uganda på vardagsnivå. (Det finns såklart såklart andra historier att berätta också, som när ett lejon gick in i Mabels hemby och tog ett boskap och hela byn gick ut för att leta upp och skjuta det; men det mest talande med den berättelsen är att den hände för 40 år sedan och något som hon själv tar upp som en spännande incident.) Läser Last King of Scotland och den lutar också lite åt det hållet:
As I looked out over the water, I supposed the crocs were moving in the dark shallows that stretched out towards the fires and lamps of Kenya on the other side. And I fancied, standing there, that I could see the circles of tilapia rising to the surface for crane-flies, rising as if coming up for air; denizens of the lake, our scaly forebears: white eyes, blind mouths.
Kanske till författarens (Giles Foden) försvar är det själva jaget i boken som är sådan
"It's like I'm in the real Africa"
He (den ugandiska läkaren) laughed. "You mzungo are always saying things like that, as if there's some kind of secret to discover."
Stereotyper & mystifiering gör mig galen. Och djurfascinationen är lättare att ta än människosynen när det kommer till Bilden Av Afrika. Sover dåligt på grund av muskelvärken och en viss pirr i magen över att komma hem. På flygplatsen möter Erik och Linnea (och hennes föräldrar som åker med flyget till Sydafrika precis när jag kommer), får en kyss av den ena och en puss på handen + ett "du är min kärlek" av den andra, vi åker hem alla tre och tillbringar dagen med att mysa i dubbelsängen och titta på "Hjälp! Jag är en fisk" och går sedan på Jonas 30-årsfest och äter tacos och marängsviss. Linnea springer in i vardagsrummet det första hon gör och kommer tillbaka till hallen: "De har chips!"
Att vara vit och ha pms
Inte alla, men på alla nivåer finns det människor som ber om assistans. I snabbköpet, de höga tjänstemännen, en av grannarna, folk på gatan, bekanta till mina vänner... Det är inte direkt tiggeri utan små förfrågningar som "du kan väl hjälpa mig få ett jobb på en NGO i Sverige?", "om jag vill studera i Storbritannien och känner dig, blir det billigare då?", "du kan väl säga till dina myndigheter att ge mig visum?".
Jag känner mig skruttigt maktlös och tycker inte om vad min hudfärg signalerar. Alla tror att jag lever mitt liv på en räkmacka och det blir som att man krossar människors drömmar när jag berättar att jag inte har råd att ha bil eller köpa mig ett hus, att det finns arbetslöshet i Sverige, att även om jag kan få ett jobb direkt när jag kommer hem är det en nattjänst, halvtid, inom vården. "Du som är vit kan ju få vilket FN-jobb du vill."
Sedan finns det såklart de som inte frågar om någonting, och bland de människor jag omger mig med mest finns också alla nivåer representerade. Människor utan någon som helst inkomst bjuder hem en på middag & skulle inte få för sig att fråga om assistans; risken att sabba själva relationen är för stor. Folk med lite pengar som springer iväg och köper läsk till mig. Mabel & jag som turas om att betala bensin och mat och med vännerna och de flesta här är det inga konstigheter (bara tjat om att jag ska lova att komma tillbaka).
Men i de andra fallen blir det ju lätt så att jag känner mig skyldig, illa till mods och den här veckan - med pms - även irriterad när jag ses som en vandrande pengapåse, länk till en romantiserad västvärld och stor makthavare. Och vitheten signalerar så otroligt mycket även när jag bara är en kul figur & ett exotiskt inslag i vardagen. Jag bor i en by där de nästan aldrig ser vita så varenda dag när vi kör till och från vinkar barnen frenetiskt och hejar och ropar "bye mzungo, bye mzungo", många vuxna beter sig ungefär likadant när man går i stan eller de ser en i trafiken, folk - även tjejer - kommer fram när man är ute för att dansa med en eller prata en stund "hej, jag vill bli din vän" och är inte ute efter mer än kontakten. Jag tycker att även de överpositiva attityderna är svåra att förhålla sig till. Ofta handlar det ju inte om mig, bara min färg.