Omöjligheten i att bli uttråkad
Kapuscinski – såklart – har en beskrivning av sig själv som kan appliceras på Eja.
”Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, lite förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.”
Han reser med Herodotos.
Herodotos beskriver ett enastående Egypten, för tvåtusen femhundra år sedan är han tagen av hur märkligt gammalt landet är.
Jag reser med Kapucinski och Rodenbeck och upplever Maadi som mycket mer mitt ställe än vad jag trott, Egypten intressantare. Mår otroligt bra här. Enkelheten i kombination med extra mycket allt, trafikpoliser som kommer fram och pussar på Eja, livet som spiller ut på trottoarerna. Inte en känsla av att höra hemma men storstadsgrejen gör att man inte är helt fel heller.
Islamiska Kairo
”Gumhuriyya Street [markerar] fortfarande en tydlig gräns. Denna genomfartsled sträcker sig i nord-sydlig riktning, från Ramses Square till det före detta kungliga palatset i Abdine. Khediv Ismails boulevarder, inspirerade av Paris, sträcker sig västerut från Gumhuriyya Street. Men i öster tonar den ”västerländska” stadens tillrättalagda ordning, dess trottoarer och trafikljus, bort. De ”orientaliska” kvarterens organiska tillväxt tar över.
Med sina tusen år är detta långtifrån den äldsta delen av Kairo; det hade redan funnits ett Memfis på andra sidan Nilen, ett antikt Heliopolis i norr, och de tidiga muslimska huvudstäderna i söder. Men denna Gamla stad, som egyptierna kallar el-Mu’izz, är det största området från tiden före 1800-talet som bevarats, med sitt gatunät i det närmaste intakt, fram till idag. Det är dessutom metropolens mest trafikerade och trångbodda delar. ...
Omkring 600 kulturminnesmärkta medeltida monument har putsats upp eller helrenoverats mitt i detta kaos, vilket gör el-Mu’izz till något av ett friluftsmuseum över islamisk arkitektur. ...
Gränderna är dock fortfarande inte bredare än att de medeltida föreskrifterna om att två fullastade kameler skulle kunna passera i bredd och trafikeras fortfarande främst av fotgängare. Ja, med undantag för de lastdjur som har ersatt de en gång i tiden ständigt närvarande åsnorna, det vill säga minimala Suzukilastbilar.”
Vi kommer med hjälp av kartan från det som benämns downtown mot detta så kallat islamiska Kairo. Riktningen är rätt. Så ser det ut som gatan tar slut och vi funderar på att vända, men fortsätter lite till och möts av handelsbås med praktiska ting, uppstoppade katter, grälla affischer och ett sammelsurium av folk. Vi följer en fullknökad trottoar fram till en öppen plats. Sjalar kastas i luften, det ligger drösar av kläder på bord, en man håller upp en Puma-t-shirt i xl ihop med ett Madame! och när jag inte är intresserad ett besviket But Madame! Gata efter gata, gränd efter gränd fylls med kläder och inneskor i form av mjukishundar, badrumsmattor, fluffiga överkast med motiv, skor, skor och åter skor, bomullstrosor och ett och annat raffset. Vi tror upprepade gånger att vi hamnat i en återvändsgränd men bakom nästa klädhängare fortsätter det. Sytråd, plastblomsgirlanger, rörliga leksaker och överdekorerade dopattiraljer, fler inneskor, fler Puma-t-shirts. På motorhuven på en blå bil som står parkerad vid den stora genomfartsleden står en man och dansar frenetiskt med jeans i händerna, runt omkring är det fullt disco; det spelas instrument och sjungs högt för att locka till sig kunder. Vi går upp på en gångbro och tror att vi lokaliserat oss och ger oss in i gyttret igen. Det är en labyrint. Vi hittar ett duschdraperi – äntligen – men inte ut, inte till kryddhögar, 800-talsmoskéer eller Midaqgränden från nobelprisförfattaren Niguib Mahfouz 40-talsroman. Jag får en polotröja i chockrosa spandex tryckt under näsan, men de flesta har inget att sälja till oss. De hälsar bara välkommen till Kairo från nära intill och från klädståndens megafoner. Inte en enda lädersandal eller souvenirpyramid i sikte. Det är roligt men mattande, vi går längs en lugnare gata med muttrar och reservdelar tillbaka.
Sötpotatis
So it goes
Balkongliv deluxe.
Smogens och brödets förlovade stad
I en vattenpöl downtown syns trottoarplattornas klarröda och klargula färger, i övrigt är de täckta av ett lager smuts. Grådaskigheten är kanske det som utmärker Kairo allra mest. Det är som en hinna över staden, och det kan blir rätt vackert när solen lyser på slitna fasader. Jag ser bilder överallt där vi går. Liten tjej med Mimmi Pigg-mask i handen bakom en servering som spillt ut på trottoaren med män i långdräkten galabia, löpande band med bröd som kommer ut direkt från bageriet och lassas på stora vagnar. Människors reaktion på kameran tidigare gör att jag tar fega folktomma bilder istället. Vackert är kanske mycket sagt, det är nedgånget och smutsigt, men det finns ändå något förvånande tilltalande över det. Luften är torr och full av avgaser, olika lukter överallt. Det här är den moderna delen av staden, vi ser stora biografer och affärer fulla av – allt. En blandning av förfall och halvfärdighet präglar stadsbilden. Det skulle kunna vara storslaget men landar i smuts och plottrighet. Överfulla skyltfönster kantar de stora gatorna; gamla speceriaffärer, fruktstånd och skrymslen med sådant som upphängda kretskort fyller de mindre. Charmen finns där om man vill se den.
Vi hittar ett kaffehus där det känns som om tiden stått stilla sedan 20-talet och samma damm ligger kvar. Det är stort och luftigt, plywood i fönsterhålen och tidningsläsande äldre ensamma män här och var. Plus någon enstaka kvinna, vilket är anledning till att vi går in. Många av kaffehusen är uppenbart manliga bastiljoner, ska det vara traditionellt så ska det.
Kaffehus låter som en omskrivning av kafé men är något helt annat. Qahwa heter det på arabiska och är enligt boken jag läser (Max Rodenbecks Kairo) ”en kombination av västvärldens parkbänkar, tidningskiosker, skoputsare, kvartersbarer, frimurarloger och företagskaféer.” Det är den enda institution i Kairo som är vanligare än moskén. Lattehaken finns här parallellt.
”Dagens statistik är mindre tillförlitlig än vad den var när man på Napoleons tid räknade till 1350 kaffehus i de Tusen minareternas stad, men siffran 200 invånare per kafé har inte minskat nämnvärt. Enligt denna beräkning finns det i dagens Kairo drygt 30 000 kaféer. Siffran är troligen inte överdriven om man tar hänsyn till den stora variationen i storleken och inredningen hos stadens qahwas.”
Varje subkultur har sin egen. Många av de ställen vi ser är dunkla hål i väggen utan någon uppmärkning alls. Te och vattenpipor är vanligare än kaffe. Det känns som en subventionerad samhällsinstitution – det kostar praktiskt taget ingenting och man undrar hur de går runt. Men det är klart, stämmer det att de flesta män åtminstone tillbringar en liten stund på ett kaffehus varje dag så omsätts det ändå miljoner.
Ytterligare ställe med gammal prägel är Estoril där enda ljuskällorna är tavelbelysningen, cigaretterna och betongglaset ut mot gränden. Det är en restaurang med halvt stilig men sjaskig atmosfär som sägs vara tillhåll för artister och journalister. När vi får in maten rycker kyparen Eja med ett jalla och sedan får vi äta ostört.
Moderskap
Identiteten som mamma sätter sig allt mer. Kanske för att det inte finns så många andra identiteter här för mig att falla tillbaka på. Här är det så mycket enklare för mig att bara vara, och att vara hemma med henne är då både det jag gör och det jag är. Alla andra jag träffar om dagarna är främlingar vilket gör relationen till henne central, och i alla andras ögon är jag definitivt mamma och det blir lätt att ta det omgivande samhällets perspektiv.
Att det har varit enklare att se sig som förälder än just mamma kan ju bero på att det finns så sjukt mycket fäst till mammarollen som kan vara svårt att identifiera sig med och som jag inte har någon som helst lust med heller. Förälder är också något som man är ihop med annan förälder. Det är en tokviktig aspekt. Man är två. Nästa barn skulle jag gärna prova på att vara pappa, det verkar schysst, men tills vidare fortsätter jag på den inslagna vägen. Och att vara Ejas mamma, det är ju fint som snus det.
tgit
20 januari
Självupptäckandet – eller om det egentligen handlar om något helt annat – är också i full fart. Hon har hittat sig själv i spegeln (en särdeles skojig figur), och tycker uppenbarligen att de egna tårna smakar mumma.
På minuskontot
Det var en vanlig dag med sol och inga planer
Vi boar. Släpar hem trasmattor från mannen nere på gatan, lampa, växter och en badbalja till Eja. Bor fortfarande stort, märkligt med alla dessa ytor sett till att Kairo är en av världens mest tätbefolkade städer (staden som helhet är lika tät som Manhattan, i de centrala delarna bor 300 000 per kvadratkilometer – tror att Sverige har 18). Läser en bok om stan och blir grymt fascinerad.
Vardagen ser ut så, jag läser och umgås med Eja om dagarna. Sitter på balkongen. Äter långfrukostar. Går ut ett par timmar. Har inga rutiner alls. E blir upphämtad med bepansrad jeep och åker ut till amerikanska flottbasen klockan sju varje morgon. Labbar. Imponerar på de egyptiska kvinnliga kollegorna med pappaledighet och matlagningsfärdigheter. Kommer hem vid fem. Vi utforskar maten här; i affärerna och på snabbmatsstället nere på hörnan. All aubergine är beroendeframkallande, brödet likaså. Sedan är jag ett nästan farligt stort intag av dadlar, jordgubbar och körsbärsjuice.
17 januari
16 januari
Pyramiderna. Självklart är det inte så enkelt som att tala om pyramiderna i bestämd form, det finns drygt hundra utspridda över Gizaplatån. Men det är klart att mycket handlar om ”det enda kvarvarande av världens sju underverk”, Cheops, och de andra två som ligger där som nästan övertypiska illustrationer ur historieböckerna. Man får svindel när man åker dit, mest på grund av åldern... fyra och ett halvt årtusende sedan är hysteriskt längesen. Det är som att åka bakåt till Jesu tid, och sedan lika långt till – plus hela vägen till medeltiden. Det får den arabiska erövringen att verka som i förrgår. Vi börjar dagen stillsamt med den mindre röda (första perfekta) pyramiden ute i öknen och avslutar den med att tjuvkolla på ljus- och ljudshowen med sfinxen som förgrundsgestalt från Pizza Huts takterass. Galet tacky, och larmet när böneutropen från alla kringliggande minareter och polissirener sätter igång samtidigt får en att skratta högt och inse att det finns annat i Kairo som konkurrerar.
”Den som dricker av Nilens vatten kan vara säker på att få smaka dess sötma en gång till”
Intryck så långt. Kairo är en stad som tydligt präglas av allt från sina kvarlevor från orimliga 4600 år sedan fram till ölen längst in i hörnet på Massouds supermarket. Det är definitivt det skitigaste stället jag varit på – avgaserna, dammet från öknen, soporna. Det mesta är grått. Å andra sidan är det extremt vänligt (som Eriks arbetskamrat sa ”själv kommer man från en by på 300 invånare där folk hälsar på en, och så kommer man till Kairo med 12 miljoner invånare och folk hälsar fortfarande på en”), en mjuk atmosfär där man känner sig säker alldeles oavsett tid på dygnet. Tydligen har staden sensationellt låg våldsstatistik. Dessutom är det oerhört bebisvänligt, folk ler och kommer fram och spexar och ojar sig – även män och småpojkar, och många av mina fördomar kommer på skam. Maadi, där vi bor, är inte alls det rikemansghetto jag befarat, verkar mest modernare och grönare än övriga Kairo. Plus att det finns en vana vid västerlänningar som gör att man slipper känna sig exotisk och att många häromkring kan kommunicera åtminstone några ord på engelska. Det är också mer afrikanskt* än vad jag hade föreställt mig, man har ju de ställen man själv har sett som referenspunkter och detta känns lite som en blandning av Marocko, Uganda och Melville (Johannesburg), med väldigt mycket storstadsvibb. Trafiken är som trafiken är. Känner med en gång att jag enkelt kommer hitta min – vår – vardag här, det finns alltid ett eget sätt att göra saker på. Solen skiner och allt är bra.
* ... självklart måste jag göra invändningar mot mig själv, det finns egentligen inget allmänt afrikanskt att tala om, men i det här avseendet gör det kanske ändå det, på samma sätt som jag själv och alla andra här i ett avseende betraktar mig som europé. Geografiska indelningar är intressanta på många sätt.
15 januari
När vi flyttar in är fredagsbönen igång nedanför, fullt med på män på trottoaren utanför moskén, Mecka ligger uppenbarligen åt vänster. Fröken barfota verkar gilla nya stället. Hon har fått en ny kompis – Shahin, portvakten – som först skrämde slag på henne genom att gorma ett hej rakt upp i ansiktet och som sedan fick henne att skratta högt genom att vara lite för märklig och leka rundor lite väl intensivt. Bra så. Böneutropen och de två envetna flugorna på balkongen verkar hon inte märka överhuvudtaget. Det mesta för henne är fortfarande nytt, Kairo verkar inte konstigare än något annat.
14 januari
13 januari
Piff!
”Föräldraförsäkringen är ett av mycket få områden där vi kan ta gemensamma politiska beslut som kan påverka bristande jämställdhet i familjen och på arbetsmarknaden.”
Piff är Pappor för en individualiserad föräldraförsäkring. Till skillnad från övriga socialförsäkringar är föräldraledighet kopplat till ett kollektiv – familjen – och inte till person. Statens ska inte lägga sig i, varje familj ska ha rätt att bestämma själv är ett slags argument för nuvarande system som innebär att största delen av Sveriges män lämnar över dagar till sina barns mamma. Det är ett märkligt argument.
”Jag har funderat på att skicka in arga insändare om att semesterdagarna är tvångskvoterade av staten. Jag får inte ta ut semester som min fru har jobbat ihop till! Det ska väl ändå varje familj få bestämma själv!”
- Daniel Norlin, Piff
12 januari
Här står gummiplantorna på trottoarerna istället. Vi har lämnat lägenheten förklädd till djungel till den kinesiska forskaren i hopp om att hon ska få dem att överleva vintern. Själva har vi flyttat till Kairo. På nionde gatan i Maadi står en och annan teveapparat och brusar; visar matchen mellan Nigeria och Egypten och när det görs mål hörs det på gatorna och sprider sig som löpeld. Vi sitter och äter champinjonspizza och dricker cherry coke från supermarketen bredvid. Annars är det jag fastnat mest för efter mina första timmar i Kairo två: staden från ovan med omgivande öken och kompakt av höga hus i beige sandton samt upplysta blomsteraffärer i hörnorna när man körde in. Eja tittar intresserat på allt, varenda människa och företeelse längs resan. Hon tar in och tar in och tar in och väl framme slocknar hon tvärt. Det jag fastnat minst för är de herrelösa katterna.
Här är här där man är
Strö lite socker på mig
8 januari
.
- Linas hasselnötssoppa
- Saluhallsinköp som E dukar upp med det fådda amaronevinet (vardagsdejta oftare och mer!)
- Hela nyårsmenyn:
Ställ dig en dag och reducera en fond på rotfrukter och rödvin. Släng i en skvätt sherry tillsammans med denna i din kastanjkompott. Pilla av brysselkålsblad, ett och ett. Tillverka mandelpotatisstomp med chévre. Koka med vaniljstång i din blomkålspuré. Skär upp några passionsfrukter och använd dem som grund i en sås. Rosta pinjenötter och cocktailtomater. Gör slutligen en finsk glasstårta med hallon och vit choklad på ordentligt vispad grädde.
Eller amma och titta på.
Serveras oavsett med islyktor, bubbel och personer du går igång på.
Kompis röd, kompis blå, kompis gul
***
"Högt har jag sagt till mig själv i köket på morgonen, att om jag möter en kavalkad till av året som gått och decenniet som flyktat så skriker jag. Ta bort denna förtingligade minnessnara från samhällshalsen! Men det man skriker i sitt kök hörs inte. Även nästa morgon sammanfattades det och summerades, korades viktigast och bäst. Och mer utlovades till kvällen. Radion tog sig an årets litteratur… tidningen decenniets popmusik… tv:n politiken… eller om det var filmen… årtiondets största istapp.
Begäret är okuvligt, att katalogisera, lägga till handlingarna, börja på artificiellt ny kula och lägga tiden till rätta i en prokrustesbädd med lakanen blodiga efter allt som måst huggas av för att få till ismer, rörelser och tendenser. Dessa hjälper oss att se och förstå, men de gör samtidigt det sammansatta för entydigt och ger riktning och mening åt det som saknar sådan. Historien är inte teleologisk men människan gör den det för att hon är dramaturg och formgivare.
Sitt liv framlever man sekund för sekund, hundradel för hundradel. Ingen hundradel går att hoppa över för att det ska bli en månad, ett år, ett decennium. Om man gör sig medveten om att livet består av sekunder hackas det upp så mycket att det blir olevbart. Ett liv av flisor är inget liv. Former är sin helhet. Beser man beståndsdelarna alltför närsynt missar man vad de utgör. (...) En sekund är så kort att den blir lik alla andra sekunder.
Men också om livet breder ut sig oändligt blir man handlingsoförmögen. Då finns ingen anledning att sätta i gång, man kan ju alltid börja i morgon, bestämma sig nästa vecka. Så en viss hetsighet i tidsuppfattningen måste till för att man ska ta vara på sitt liv, och en lagom sönderhackning av tiden krävs för förnimmelsen av att ha levt.
Ett liv utan annan tidsuppdelning än den som sömn, hunger, mörker och ljus tvingar till blir vegetativt som djurens eller hallonens. De nedtecknar inga decennier. De konstruerade indelningarna och summeringarna är en del av civilisationen; intellektets drift och förutsättningen för dess verksamhet.
Men så oändligt skönt ändå att det är ett helt år till nästa invasion."
_____________________________________________
Lena Andersson: Tiden som form. DN, 2010-01-02.
http://www.dn.se/opinion/signerat/tiden-som-form-1.1021433
Roadtrip till Östergötland
Det ska vara gamla tomtebloss i år. Och vedkaminer. Oc h fullmåne istället för fyrverkerier. Efter en kort vända hemma med Jocke, Sara och Hugo vid köksbordet och ouppackade väskor tar vi oss tillbaka till bilen och ger oss ut på en liten torpturné. Utanför Töreboda väntar Karin och Andreas i hans morfars gamla stuga som han köpt och inrett med pelargoner och spetsgardiner. Det drar från trägolvet men är i övrigt eldat ordentligt varmt – vi landar där med godis, rödvin och chips. Karin tar hand om blöjorna framför öppna spisen, Erik lagar fisksoppa.
Dagen efter kör vi över Göta Kanal och inte särskilt mycket längre till Eriks kollegas 1800-talsstuga i sextiotalstappning. Här blir det mera hembakat bröd och kaffe. Sedan pausar vi på Tutingen i Askersund och åker vidare ner på andra sidan Vättern. Det är riktigt kallt. Anna och Erik kommer från andra hållet och vi åker den sista biten fram till Sundsjö och tystnaden – skogen och snön lägger liksom locket på. Där är vi sedan, vi fem, och blandar mat med prat, gurgel med gnäll. Det är den bästa sortens ingenting i tre dagar, mycket mer vinter än såhär bli det inte. Hej 2010!
.
Tilde är påtagligt fascinerad och säger själv att hon inte kan sluta titta
– Hittade ni henne under en sten eller?
23 december
Så vit som en snö
Den som är friskast rullar köttbullarna.
Hos Ola ligger juldukarna framme, granen är klädd, hela Sveriges samlade inspelade julmusik ligger redo. Pappa står till klockan halv tre om nätterna och lagar mat från grunden – sillsallad, grönkål, rödkål, brunkål, sillinläggning, kött till dopp i grytan. Mamma tömmer blomstertältet på torget på paperwhites, hyacinter och de där vita som blir en liten explosion med cerise ståndare. Isak skottar snö, och sopar och vi kommer på att man med hjälp av trädgårdsräfsan kan få det att snöa igen och igen.
Per bjuder på finvin, vi laddar med pizza. Anna kommer hem från New York , Anton kör ner från Gbg, Elin åker från Oslo. Storfamiljen är samlad.
(Egentligen bara Kimia som saknas men hon kommer trots allt efteråt).
Medan Erik ligger hemma hos min mamma med första vändan magsjuka håller jag mig i Borstahusen. När jag sent kommer från A och P står Birger och Lena i fullt lussebak och sen sitter vi på natten och äter bullar, dricker mjölk och pratar. Själva julen har lite väl intensiva drag, men såhär innan är det bara lugn andning som gäller.
10 dagar och tre gånger Krilledejt. Inte fy skam.
Plötsligt händer det
'Ey ya
.
Fötterna upphittade! Hon böjer sig som en fällkniv och undersöker intresserat.
(18 december)
.
Julia kommer och matar ur sig filmiska scener från Rumänien. Man ser lunken, galengemenskapen och motljuset framför sig. En fest, en get, ett berg. Man längtar tilbaka till ställen som skinnsoffebiografen i Sibiu. Man längtar efter att åka dit med tåg. Man längtar efter att åka tåg.
Christo 30!
Det är årets chipsbuffé med ett akvarium projecerat på väggen på Win-Win, amiga 500-spel och massa olika typer av människor. (Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att det var Eja som var festens medelpunkt.)
.
Det har varit en höst av saft. Från äppelsaften på bb har jag gått igenom hela saftsortimentet på ica – fläder, svartvinbär, körsbär, jordgubb, smultron, granatäpple och hela vägen fram till grön saft. Därför är det fullt logiskt att glögg aldrig smakat bättre än nu och aldrig druckits mer av. Mest traditionell men även med chili och ingefära under lussebaket hos Maria, chokladglögg på festen hos Ulrika och Ruben, clementinglögg hos mamma, roséglögg med Krille och romglögg med Karin. På a) säger jag Robinsons körsbär och på b) Blossas lättglögg.