den nya röran

Det skulle kunna vara för mycket navelskåderi det här fokuset, inte bara mitt – allas. Inte för att jag egentligen vet om det är något som ska fokuseras bort, magen innehållande ett barn som är sagt ska födas om tre veckor, men den tar liksom så mycket plats på alla sätt och vis och det är ju fortfarande inte det där barnet som är det centrala som det verkar utan magen och hur magen förhåller sig till resten av min kropp och min kropp till resten av omvärlden och omvärlden till mig. Naveln är väl det mest synliga och den där knölen som buktar ut ibland precis under kommer vi väl aldrig få reda på vad det är, för när barnet väl är ute kommer väl alltihop likna en person med kroppsdelar som sitter där de ska och inte lämnar en massa till påhittighet och gissningar.

Utanför regnar det. Jag är glad att det regnar; det gör den här innestängarkänslan legitim. Cyklar hem med en viss stress, om än lugn sådan, över allt som borde ha blivit gjort och tankar kring ett jobb med tyngdpunkt långt mycket längre fram än min anställning. E spelar en gammal Feist-skiva och från irritation går det till en skön utandning på en liten sekund eller så. För mycket fix och byråkrati och förväntningar från olika håll ibland. För mycket inspiration och vilja att arbeta med nästa års tema; utställningen på Lousiana kommer jag inte hinna se, och att jag kommer att gå på Bokmässan känns ju sådär troligt. Fast mest är jag nog fast i ett nu – navelskåderiet – som skapar ett lugn och frustration på samma gång utan särskilt mycket möjlighet att fokusera varken framåt eller bakåt.

- Bob  Dylan, som fått flera erbjudanden från satellitnavigeringsföretag om att bli den nya rösten i GPS-system för bilar enligt Harry Amster, Svenska dagbladet.

Vi struntar mer och mer i det där med trädgård och håller oss till de socialiseringsmöjligheter som ett litet gult hus erbjuder. Det är vännerna, Isak och helikoptrarna, brödet och vinet och Ticket to ride.

”Det är ett löjligt krav alla ställer att man ska tala så att alla kan förstå. Varken människor eller svampar växer på det viset. Som om naturen bara hade ett slags förståelse. Som om det fanns en trygghet enbart i dumheten.”
- David Henry Thoreau

L har lovat att lära barnet teckenspråk. Och så har vi fått alla hennes gamla leksaker. Förutom den begagnade vagnen i källaren och ärvda pyttekläder har vi nu förberett oss med ett riddarsvärd.

Lisa Jonasson

Okej, på Fever Ray sitter jag en stor del av konserten på en orange soptunna utanför och lyssnar, och på lördagen pausar vi två och halv timme med mat på Hagabion. Men annars. Klarar två tolvtimmars festivalpass, dansar barfota i sol och med haglöfsjacka i regn och förförs och musikboostas. Man gör så gott man kan; pepprar barnet därinne med sådant som Seun Kuti & Fela’s Egypt 80, Beirut, Robyn (Dr Alban), Antony and the Johnsons med Göteborgs symfoniker, Glasvegas, Jenny Wilson, Vampire Weekend, Amadou & Mariam och Basement Jaxx. Nu behöver jag inte orka något mer på en månad.

och det är ändå det jag gör just nu, gör jag inte väldigt mycket annat. En deadline avklarad, en annan kvar. Det är bra med kvällar som liksom bara är. Det händer lagom. På jobbet är det jag och L, med getostluncher och långa samtal och sovmorgnar. Och så diskussioner om den där workshopkvällen vi håller på och arbetar för med redesign och kreativ återvinning och swap-o-rama. Vi planerar affischtryck och mailar författare om uppföljningen på Bokmässan.

Allt framåt blir plötsligt så mycket mer påtagligt. Kroppen blir så mycket mer påtaglig, magen är det som flest människor har lust att kommentera och diskutera. Bäst gillar den solsängen i trädskugga, med bok, med filt, med möjligheten att ligga på rygg. Det går lite långsamt nu, inte tiden – absolut inte tiden – men jag.

Det är klart att det finns långa stunder in emellan med gnällighet, trötthet, aggressivitet och allmänt hormonpåslag där väldigt lite är ljusrosa och solgult men det finns ingen riktig anledning att gå in på det.

Börjar få en relation till krabaten därinne, även om vi inte alltid är överens om vem som bestämmer och hur vi bär oss åt med den kropp vi nu trots allt delar på. Börjar se fram emot att ha den på utsidan.

Hur ska man säga, vad ska man säga. Allt väl och extremt bra så. Börjar läsa Adrians bok om Barcelona och Jonas om Kairo. Erik sitter på baksidan med färgskrapa och värmepistol och gör iordning utesoffan från Bälinge, den och stolarna ska bli gräsgröna istället för klarröda. Fest här igår, eller långt födelsedagsfirande med människor som kommer och går. Sanslöst fina vänner man har, slår en varje gång. Hemmagjord likör, rosévin och öl, slackline, mekano, prat och våfflor, fullt spektra av barnåldrar och personlighetstyper. Och trettiotre är väl ingen ålder. Blir imponerad av folk hela tiden, av vad de görs, hur de drivs, har för ambitioner, idéer och tankar, hur de förhåller sig till varandra. Hur ens vänner förhåller sig till varandra och till mig och allt som är runt omkring. Hela tiden känslan av alla möjligheter och föränderlighet, men alltid inom igenkänning. Det är klart att jag idealiserar men vad annat kan man göra med en dag som börjar med frukost och saffransglass på balkongen och slutar med campbells oxsvanssoppa vid halv två sittandes med E på golvet i kolonin där allt har blivit mörkt och tyst utanför.

Så tar man den gröna Audin igen och kör bilsemestergrejen. Om och om igen spelas Esau Mwanwaya & Radioclits Kamphopo på hög volym (alldeles efter Andrew Birds Oh No). Om och om igen kör vi till Skåne och tillbaka. Om och om igen stannar vi och köper milkshake (en halvliter med päronsmak svalkar liksom så bra inifrån).

ska jag ha en soft cover eller en hard cover. Som om det verkligen har någon betydelse,
och det har det ju just där man står i bokhandeln och funderar på vilken Moleskine man ska köpa (eftersom man nu hanterar sorten i sig som en självklarhet och inte ett enkelt idiotnörderi). I alla fall: en kalender som börjar nu, ett slags anteckningsbok som börjar nu, väldigt lite jobb, väldigt mycket annat.

Vi ska till Nimis och Arx, det är målet, och paddlar från Mölle ut för att ta oss runt Kullaberg. Kajakerna har varken roder eller skädda men tar sig fram bra, förbi klätterväggar och perfekta vikar, grottor och klippsensationer. Vattnet är praktiskt taget tomt, på land är det strösslat av människor och framför allt nyckelpigor som färgar hällarna röda. På vissa ställen ligger de och flyter i vattnet i stora massor, som något slags kollektivt självmord. Vi hittar en strand nedanför en brant som ingen kan ta sig nerför landvägen och det är återigen nästan otäckt perfekt. Vi äter tunnbrödslunch och fortsätter sedan ut och möter vinden. Christoffer är i princip hög, vänder runt och surfar på vågorna och paddlar ikapp. Jag siktar framåt; gillar att jag tar mig framåt.
Målet ligger där nånstans ytterligare österut men vi vänder innan vi kommit fram för att hinna ta oss runt halvön tillbaka. Glidet har stannat av, det börjar regna och sista biten är det riktigt riktigt segt. Druvsocker, viljan och miljön driver på.
Naturen - Jenny 0-2

Det är en sådan där sak som man egentligen bara pratar om att man ska göra. K har fått låna utegården på kaféet efter stängning, vännerna har öl och picknick med sig, det är riggat med ljudanläggning, sommardiktssamlingsuppläsning, musik. Det är en av de där kvällarna.

Så fortsatt fest på grässlänten mot citadellet. Mer och mer öl, jag hittar en grop i marken till min alkoholfria weissbier, mer musik och det blir mörkare och mörkare. Ungefär då kommer jag på att kameran är med. Det skulle ha varit ett på K mot den gula väggen, det här är vad det blev. Sedan är det Speaker's Corner fram till stängning och det är fint,
jävligt fint alltihop. Sådär så att det känns som det nästan aldrig hänt.