Måndag!
Helgen
Fröken snor
Jobb!
.
Kanske är det helt enkelt dom som är Polarn och Pyret. Skånehelg med nästan hela högen (storfamilj och Krille) och Isak är oemotståndlig med sin hangup på mig och sin lugg.
”Många har den förenklade bilden att vi är bara människor.”
Tillbaka (ett halvt liv senare)
När vi kommer hem är det vår. Det är aprilvärme och jag far runt i nån sorts extas över Göteborg. Nya fik på Andralång. Vänner. Spelning med Theresa Andersson som loopar och mixar sig själv live. Fest i kollektivet med Ejaintron och dans till fram mot morgonkvisten. Kaffe i kolonin.
Hämtar en ful köksmöbel med skottkärra från koloniområdets second hand-affär. Inga fler projekt! stönar Erik. Men den här blir så bra ihop med fyndet från familjen W:s trädgård och tapetbiten från Barcelona. Och praktiskt taget gratis. Vi går bort till plantskolan och köper stockros och riddarsporre och swiftpotatis som vi delar med sjömannen. Eja hänger i äppelträdet medan jag plockar ris. Det blir en vårbrasa av det sen. Alla lukter, alla ljud här är nya.
Över och ut
Det finns annat jag skulle vilja berätta om. Kvällen i Tältmakarnas marknad, Titos redogörelse för vad det egentligen är han jobbar med (konstnärssupport) när vi sitter hemma hos hans faster på middag, min kaférunda i Alexandria och de gamla gamla spårvagnarna, hur somliga platser knutits ihop med andra platser, när jag och Maria äntligen hittar pistagestället, hur Adrian och Lisa kommer med tetrapack av bröstmjölksersättning som enda incheckade bagage och hur fantastisk denna produkt är, att komma hem sent och finna lägenheten full med folk när Julias Madde och Kalle är på genomfart, den långsmala gatan med färgade lampor och bröllopsbestyr, om hur snabbt man kan bli medberoende i en te-och-vattenpipa-kultur, om de politiska och religiösa diskussionerna med min arabiskalärare och om hur tydligt Shahin och Mohammed (portvakterna) visar att de kommer att sakna Eja.
Snett från ovan
Fascineras oupphörligen över staden, försöker begripa den ur både socialt och geografiskt perspektiv. Tittar på Google maps ibland för att få ihop den. Det är så stort. Så många städer i en, så många lager, så tvära kast. Klättrar upp i en minaret och ser ovansidan av staden. Fotbollsmatcher och soptippar på hustaken, befolkade kartbilder.
Här förhåller man sig inte så mycket till väderstrecken berättar min arabiskalärare när jag pratar med amerikanska E och holländska A om att Dahab ligger på östra sidan av Sinai, den restaurangen ligger vid Nilen norr om den andra, downtown är väster om Midan Hussein. Hon säger att man inte använder de termerna här, de har mer med internationell lokalisering att göra. Inom Egypten pratar man mest om övre och nedre och inom stan förklarar man på annat sätt. Indiska S håller med, hon förstår inte alls det där med öst och väst, nord och syd.
Själv har jag dåligt lokalsinne men får ändå ihop det genom att förhålla mig till metron och platser där jag varit och gått. Jag länkar ihop a med b, verkligheten till kartan, får ihop ett Kairo jag kallar mitt och där utanför bara fortsätter det och fortsätter. Tills öknen tar vid. Och tvärs igenom skär Nilen med Victoriasjön i ena änden och Medelhavet i den andra. Staden har tusen dimensioner, går naturligtvis inte att greppa. Men den går att titta på, interagera med och röra sig i.
Vardag deluxe
***
- Nawal El Saadawi
28 mars
Och nu kryper hon! Det gjorde hon inte igår, men själv verkar hon inte ett dugg förvånad över nya färdigheter. Hå och hej. Uppåt framåt.
Åka tåg
En farmor och en farfar
Vore det inte för besökarna skulle det bli tomt här. Ett vardagsliv fullt med nytt folk men inga av de gamla, de täta, de självklara. Mina arabiskakunskaper öppnar upp för leenden på metron men inga djupare kontakter än detta susande ”bint??!” när det står klart för alla i kvinnovagnen att Eja inte är en pojke. (Utan hål i öronen finns det inte på kartan att hon skulle kunna vara flicka. Det där med rosa verkar inte så noga här, men det är intressant att se detta genomgående behov av könsmarkörer och hur inga attribut alls så ofta signalerar maskulinitet. ”Aiwa, bint” säger jag triumferande och fortsätter klä henne i brunt och grönt och turkost. Kulturanpassning sträcker sig till för mycket kläder i värmen för egen del och att påstå mig vara gift men med Eja kompromissas det inte.) Hon hänger runt med främlingar mer än vad jag gör, upp i en famn och vidare till nästa, men relationerna förblir korta och intensiva. Fint då när Lena och Birger kommer och delar lite vardag, tittar in på kaffehus vid trottoarkanter och bibliotek. Av Eriks kollega får vi låna ett hus utanför Alexandria och jag blir, trots att det är lite kyligt där norröver, lite lycklig av vit sand mellan tårna. Men mest är det roligt att få visa upp den Kairo-smet som vi delvis gjort till vår.
.
.
Det kommer post från New York. Eja tycker mest om paketsnöret.
Stor, större, störst
Hos oss har vi tre konkurrerande böneutropare med kassa högtalarsystem. Det är bitvis löjeväckande högljutt. Religionen känns på samma gång både auktoritär och anarkisk.
”I det Kairo som madame Eleni hade lämnat bakom sig promenerade helt vanliga människor på inköpsrundor längs Qasr al Nil i ärmlösa klänningar i ljusa färger. Flickor från välbeställda familjer i Heliopolis bläddrade igenom Paris-Match och undrade om de skulle våga bära årets ännu kortare kjol. Deras mödrar satte på sig läppstift och häktade på sig tunga pärlhalsband i djupa urringningar inför föreställningar på operan eller de månatliga konserter med Umm Kulthum.” (Max Rodenbeck)
Då var det 60-tal. Nu är det ont om kvinnor utan sjal och långärmat även i 30-graders värme; de undantag jag möter är kristna (tio procent av befolkningen) eller västerlänningar. Niqaben är vanlig. Förändringen är påtaglig även om huvudduken förutom som religiös symbol även fungerar som modeattribut.
”Förr hade hans hemby varit fridfull med en enda moské. Böneutroparen hade haft en vacker röst som klingade mjukt i öronen. Nu var byn full av moskéer. I varje kvarter, varje gathörn, gränd och prång och på varje minaret fanns en stor högtalare som kallade till bön fem gånger om dagen med en röst som mullrade som åska.” (Nawal El Saadawi)
”Allah akbar. Allah akbar. Bönen är bättre än sömnen.”
Redan innan islam var egyptierna, enligt Herodotos ”religiösa till övermått, mer än någon annan nation i världen”. Nu är Kairo en muslimsk megastad. Inte heller Nassers socialism utmande egentligen tron, en svag sekulär tendens vände snart tillbaka och på den vägen är det.
”Rösterna som kallar till bön hörs över hela dalen, från öst till väst, med sådan kraft att Gud alls inte hade behövt vara allhörande för att uppfatta dem. Under en dryg minut ligger ett elektriskt ljudmoln stilla över staden på grund av högtalarna i omkring 15 000 moskéer.” (Rodenbeck)
Själv förhåller jag mig till det ur ett intresserat men ateistisk perspektiv och hejar på Bodour i Den stulna romanen när hon gör upp med sin Gud. Hon läser Torahn, Evangeliet och Koranen: ”Det var samme Gud som föredrog män framför kvinnor.” Nawal El Saadawi kommer till Bokmässan och det är därigenom jag hör talas om henne: en egyptisk författare, läkare och galjonsfigur för kvinnorörelsen i arabvärlden. Hennes bok kommer ut på svenska två dagar innan L & B kommer hit och de har den naturligtvis med sig.
”Jorden skapades inte på sex dagar, kvinnan kom inte från Adams revben. Tvärtom kom Adam ur en kvinnas livmoder.” (El Saadawi)
Det tog oss två nätter att vänja oss vid böneutropen här.
Sömnen är starkare än bönen.
.
Det som liknar
Hittat en fin bokmarknad med bås fyllda av gamla vackra arabiska böcker, nygamla magasin, serietidningar och travar av pocket som svämmar ut i gångarna. Får med mig två bilderböcker till Eja och ett svensk lexikon som utifrån arabiska förklarar hur man säger ”den här stifttanden har lossnat”, ”den här gossen är gladare än du” och ”är brevet redan skrivet?” samt beställer kylslagen mjölk, njuromelett och persikor i skivor med grädde.
Ibland
.
