Uppsatsarbete
Torsdag (att stanna till och se att saker rör på sig)
***
- Du Tobias, jättefint förslag det här om hårdare tag mot invandrare och att de måste bosätta sig där jobben finns. Men – hur gör vi med de hushållsnära tjänsterna i Danderyd?
Dansa dansa dansa
Ofta är det svårt att prata om Gbg som en storstad, det är ju snarare en långsam stad i mellanformat, men ibland – och just sådana här kvällar när man är ute en onsdag, det är fullt med folk, sanslöst bra djs bland annat från omtalade franska skivbolaget Ed Banger – känns det relevant. Fötterna behöver dansa ibland, jag behöver mina kickar mitt i allt detta sökande efter lugn. Gillar att synka vardag med E.
Tisdag
Lön! Det har jag inte haft på ett par månader (även om jag haft pengar på firman men de har jag liksom aldrig lärt mig att leva på). På väg hem från stan slank jag in och köpte present till Thia. Sedan kunde jag inte motstå en nappflaska till Isak. La undan den där lyktan på Indiska och kunde inte avhålla mig från att köpa ytterligare en sjal och sedan var det kört. Köpte armvärmare och vidare till Gudrun Sjödén för ett halsband och ett par strumpbyxor. (Ibland kan jag och Erik tävla om vem som är mest tant.) Håhåjaja. En billig fast lite nött kruka blev det också och ett par bra-att-ha-grejer på Designtorget. Sedan sa det stopp i mig och jag cyklade hem alldeles glad. Det kan ha varit solen, som har skinit idag fast att det ösregnade imorse. Eller arbetsdagen, till hälften bestående av möte och studiebesök andra halvan. Så nöjd med att ha börjat jobba igen med alla mina fina och till stor andel gravida arbetskamrater. Tog mig sedan till kolonin för att det är skönt att bara vara. Och måla lite. Gjort potatisplättar, druckit en liter mjölk, tittat på grannens solrosdjungel som börjar slå ut och bläddrat i en handbok om köksträdgården (Jenny – Erik 1–0).
Måndag
och Isak!,
Ulricehamn
Fredag
Medelklassens kamp med sig själv
Helt ovetandes om omslaget till En knuten näve i fickan (som Elin refererar till) när jag skrev om saker vita medelklassmänniskor gillar ser jag att vi valt att illustrera på samma sätt. Med en muminmugg. Först upplever jag det mest som jättekonstigt, då viljan att använda den för min del bara handlade om direkta tillfälligheter och estetik. Men det är ju samma tanke bakom, det där med muminvänstern för att markera den stilmedvetna alternativa medelklassen - och det hänger ju ihop. Med skillnaden att jag analyserar rätt så grunt.
(För att hålla ihop det här inlägget kollar jag på stuffwhitepeoplelike.com för att se vad den säger och hittar #62 Knowing what’s best for poor people. Den tar dessutom upp synen på att handla på Wal-Mart - vilket ju kanske tål en parallell till vår Willys/ICA Focus-diskussion - och allt slår bara knut på sig självt.)
En knuten näve i fickan, som jag inte läst, verkar rätt så mycket handla om att medelklassen kidnappat vänsterrörelsen. Läser vidare på förlagets hemsida där det står såhär:
"Det finns inga klasskillnader.
Idag är vi en enda stor medelklassfamilj med överklassen och den globala kapitalismen som fiender.
Underklassen är så liten att den inte syns om du blundar. Arbetarklassen har hamnat på museum, i samma monter som folkhemmet. Ibland dammas den av och plockas fram för att ge must och liv åt någons levnadshistoria. En gång om året hyllas den med sånger och flaggor.
Men hur är det att komma in i vänstern och inte kunna den alternativa medelklassens koder? Hur känns det att gå i ett demonstrationståg och höra "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet" skanderas av en akademiker med etta på Söder?"
Nu kommer det här ju från helt fel håll - mamma lärare, pappa kemist, pågående magisteruppsats - men jag förstår inte: vad är alternativet?
Att alla som inte bär på sann erfarenhet håller sig undan/engagerar sig i något mer lämpligt? Att bisexuellas rättigheter lyfts upp av bisexuella, samernas av samerna, att alla håller sig till sitt? Vänsterfrågan kan väl inte vara reserverad, man kan väl inte ha äganderätt till klasskampen?
Sedan kan jag hålla med om att ett problem med medelklassen i vår del av världen är att den sätter sig själv som norm. Jag gör det också. Utopin är ett (globalt) samhälle utan gigantiska inkomstskillnader, med lika utbildningsmöjligheter och hälsovård - där alla tänker på miljön. Det är en modell som jag lugnt kan tänka mig att pracka på andra. Knowing what's best for poor people. Att jag bor i ett land som inte varit i krig på tvåhundra år och snart räknas som höginkomsttagare hindrar mig inte heller från att delta i fredsdemonstrationer eller driva på papperslösas rätt till en vettig lön.
Klass är fortfarande ett relevant begrepp eftersom det kommer med självförtroende (se till exempel beskrivningen av skillnaden mellan den intellektualiserade mamman och alkoholiserade pappan i Mig äger ingen) och upplevd möjlighet till tillträde. Visst faller vissa skiljelinjer när betongarbetare tjänar mer än socionomer, men i vissa fall spelar det ingen roll att du tjänar 30 000 som golvläggare - du tycker kanske ändå inte att du hör hemma på Dramaten eller ett öppet seminarium om Göteborgs framtida arkitektur. Att man oavsett klass väljer att inte gå är en annan diskussion.
Och i och med att arbetarklassen så lätt definierar ut sig själv som riktig när den aktiverar sig på diskussionsforum för vänsterlitteratur undrar jag om inte debatten som den i och runt omkring En knuten näve i fickan i själva verket är medelklassens kamp med sig själv.
____________________________________
Illustration: Iriselsa
.
(och farinsocker, groundnuts och ingefära).
Sjukt gott ihop med Sias vaniljglass/nyponsorbet.
Storhandlat på Apoteket. Bisolvon och Strepsils är mina vänner.
Upptäckt hur fantastisk Feists skiva är.
Ätit sushi med Agnes.
Börjat jobba mer och mer på riktigt.
Mött upp Lena på stan
(som måste sova över efter att ha missat öppettiderna på kinesiska konsulatet).
Ätit blodkorv med Linnea.
Sjungit galensånger
och beundrat hennes passningsspel på fotbollen.
Druckit sjukt gott vitt vin hemma vid köksbordet
efter att Lena gjort klart sin kinesiska hemsida.
Och så allt det där andra (som man inte skriver om på bloggen).
Börjat tjuvkika på hösten.
Det finns inte en enda normal människa i det här landet
Jamen, det är ju inte utan att man blir glad. Det stora möbelvaruhuset gör en mångfaldskampanj som måhända inte är så originell
Vi är alla olika. Våra hudtoner går i tusentals
nyanser. Vi tror på olika saker (eller ingenting
alls). En del killar dras till killar, en del tjejer till tjejer.
men bara det faktum att företaget som möblerade det svenska folkhemmet använder hyllar mångfalden och använder den som försäljningsargument är stort. Det har ett enormt genomslag med sina kampanjer – ger ut den enda sortimentskatalog som jag någonsin bekymrat mig om att sno, får männsiskor att sätta upp ”ingen reklam men gärna Ikea-katalogen, tack!” utanför sina brevinkast – och manifesterar vad som är snällt och pk i den värld vi lever i. Det är smart marknadsföring rakt igenom. Att de dessutom haft en tillräckligt bra copy för att i kampanjannonsen fortsätta prata om att förstå svenskarnas behov och fortfarande syfta på alla som bor i landet är extra plus i kanten.
Tänker man vidare, att det inte är ett politiskt upprop utan bara en affärsmässig strategi är det ju så man baxnar. Att vi lever i ett samhälle där marknaden styr företag till att vilja profilera sig såhär är inget annat än ren lyx. Det är ett andhål att leva i ett pk-land; särskilt när det hela tiden sker en progressiv förskjutning av vad som är pk, lönsamt och attraktivt.
Kampanjen har fått kritik för att den enda mångfalden i själva katalogen är modeller med olika etnisk bakgrund. Det spelar liksom ingen roll i sammanhanget. Utländska möbler kan jag köpa annanstans – och hur ser egentligen ett homosexuellt köksbord ut? På tvärs mot det faktum att vi med Eriks ord försöker av-ikea-fiera vårt hem ska vi idag köpa en byrå därifrån – för att den råkar vara förbannat praktisk, passar precis och dessutom är fin – och det känns nu inte alls särskilt tungt.
_________________________________________
På bilden en Rinkebyhäst av Ylva Ekman som har lite med mångfald men inget med Ikea att göra. Hämtad från Sundborn goes extreme - again. Den sitter även som kort på min nya arbetsplats vid fönstret där K brukar sitta. Min första jobbdag och hon är inte där för hon fick barn igår.
Måndag
Hostar fortfarande. Bilden är tagen för att det är en ballong i övre vänstra hörnet; nästan utfrätt här men mycket påtaglig i verkligheten. Biblioteket på Kulturhuset fungerar alldeles utmärkt. Får massor gjort och dessutom massor med mig därifrån: Le Negresses Vertes (Famille Nombreuse) - en av alla skivor från pappas samling som jag under flera år inte lyssnat på men tycker innerligt mycket om, Louis Armstrong (Satch plays Fats), Ry Cooders Mambo Sinuendo, SVT-dokumentär om Cornelis, Se mig av han som gjorde I andras ögon och koloniböcker.
.
Det är mycket diskussioner nu om familjen. Trygghetskokong eller kärnfamiljsonani. Balansgångar mellan medvetandegöra och överanalysera. Själv är jag av den okonventionella uppfattningen att jag och Erik redan är en familj och oavsett så hjälper det ju inte; heterosexuell tvåsamhet är inte heller i ropet just nu.
Trots att jag inte orkat följa mer än spridda delar av diskussionen har jag nästan tröttnat på Svelands Bitterfittan innan jag läst den. Och fast jag inte tagit mig för att lyssna på P1:s Heliga familjen håller jag med den person som skrev att ett djärvare alternativt hade varit att i P4 sända ett brett upplagt familjeprogram som både är starkt kritiskt till nuvarnade normer och inkännande för personers vilja att leva i mamma-pappa-barn-konstellationer. Det finns strukturer och det finns individuella val och det är inte alltid lätt att hålla isär dem. Diskussionen som vispar runt nu i krönikor, ledare och bloggar är rätt intressant eftersom alla inblandade verkar tycka att den är halvljummen. Jaja. Ge oss något nytt. Samtidigt som all denna gamla skåpsmat uppenbarligen engagerar, provocerar, attraherar, relaterar. Och intellektuella diskussioner verkar faktiskt må bra av att flytta ner från abstraktion och metanivåer till lite vardag. Det finns fortfarande gott om dumma argument mot pappaledighet.
Ah!
Blivit helt insnöad på dokumentärfotografi. Vill kunna ta reportagebilder. Vill kunna uttrycka känslor, frysa ögonblick, illustrera, ta porträttbilder som säger något. Vill kunna min kamera tekniskt och använda den mer för kreativa uttryck och dokumentation. Tittar runt på sidor som Viktor Gårdsäters och blir helt svag i kroppen. Just så. Och skulle vilja kombinera skrivandet med fotograferandet. Redaktörskap och redigering lockar också. Tunna linjer mellan passion och försörjning. Just förkärleken till det beskrivande, det journalistiska gör att det nästan inte går att hålla isär bitarna. Man sitter ju av någon anledning inte hemma och pysslar ihop reportage för skojs skull. Och egenföretagandet har för många fuldelar för att det ska pocka på full uppmärksamhet just nu.
Mycket glad över att det är informatörtjänsten jag ska tillbaka till nu på onsdag. Tycker om att jag ska få fortsätta arbeta med kommunikation. Vill utvecklas vidare vidare vidare.
Höststädning
Mitt långsammare liv innefattar en massa nytt, grejer som man inte hade en aning om att man gillar. Som att beskära äppleträd. En stege, en dundersekatör som vi fick med i köpet plus en annan specialvariant som E hittade i förrådet och två ivriga nybörjare gjorde att det gick som en dans. Sjömannen kom ut efter sin tupplur och nickade godkännande.
Loppisfynd
- En kökssoffa (som får plats)
- En perfekt sittbänk/byrå (i de där som det verkat omöjliga måtten, den på Saron får vara)
- Tallrikar och skålar (Rörstrand)
- Fyra djupa tallrikar hem (Arabia)
- En verktygslåda
Sedan köper vi - för vad som känns som nästan lika mycket pengar - en svart aluminiumram till affischen från Röhsska med snitt från gamla japanska erotiska instruktionsböcker (Shunga) som ska upp i vardagsrummet.
Resten av dagen sitter jag i gräset i kolonin och laserar bänkar. Vi lovar bort det vi inte vill ha till den libanesiska kvinnan och fyller på med andra gamla saker. Det blir så fint så fint.
.
Annars är ju Michael Palin's Travels bland det bästa just nu. Tittar på Himalayaavsnitten från boxen med sikher, polo, tåg och Dalai Lama. (Och skönt att se att någon mer än jag uppskattar den enligt E ohippa färgen ärtgrönt.)
Foto: Basil Pao/palinstravels.co.uk
Bokoncept
Eriks värld är lite annorlunda. Med entusiasm går han in en sektliknande tillvaro och lär sig praktiskt taget a l l t som går att ta reda på om tält. Han går in på svenska, danska, norska sidor. Specialsidor för friluftsliv, forum för fantaster, tillverkarnas sidor. Schweiziska och engelska sidor. Han går till fler affärer och pratar, hämtar broschyrer, jämför. Han lär sig helt enkelt skillnaden på tält och tält. Och när han tittar ut från sin värld är han fullproppad med information om ventilationssystem, konstruktioner av absider, supermaterial, fickor, smarta lösningar, monteringsvariationer, vikter i gram, tältpinnar särskilt anpassade för kajakers lastutrymmen, grad av självstagning. Han har läst det finstilta, lärt sig kulterna, undvikit det creddiga i friluftssvängarna och bara gått på funktion och naturligtvis finns det fullt av brister på tältet för tretusen på Femmans sport. Han har hittat ett annat. Det är inte optimalt, för det optimala tältet finns inte, men det är bättre. Han glömmer att gå att lägga sig om nätterna, hittar till slut någon återförsäljare för det där brittiska tältet som egentligen inte säljs i Sverige och förklarar ingående för att övertala mig om alla fördelarna men avslutar ändå med att han måste kolla vidare. "Nu har jag liksom lärt mig vad man ska titta efter."
"Ett mms om dan"
Nuförtiden ringer han också.
Foto: Anna
Tillförsikt
Saker man behöver kunna landa i.
Häng med Lina. Öl på Lokal med E. Kolonibesök av finaste Linnea och de andra. Hösttankar.
Och uppsatsarbetet har lossat något.
På bilden våra första äpplen.
Erik & jag
Har man varit tillsammans på någon länge, jamen säg en åtta nio år, kan det ibland tjonga till av insikten hur mycket man går omkring och påverkar varandra. Igår var en sådan dag.
Förändringen sker ofta långsamt, sådär så att man tycker att man helt och hållet står för den själv, men det är ju så uppenbart varför jag helt plötsligt inser att ett vattentätt Haglöfsfodral är det absolut bästa jag kan köpa till laptopen. Eller är på väg till spelning med elektronisk musik och hajpade dj:s. Och på andra hållet, när man där klockan två i natt under Diplo ser att Erik nästan helt utan alkohol i kroppen står och skakar på höfter och rumpa till baile funk-remixerna.
***
Illustration: Nanna Johansson
"Going home is judged to be the most beneficial solution for refugees, as it enables them to resume their lives in a familiar setting under the protection and care of their home country."
- UNHCR
.
Återigen är det skönt att se att någon mer intresserar sig för det jag intresserar mig för just nu, för inne i kokongen känns det ganska tomt. Att skriva en c-uppsats var roligt, att skriva en d-uppsats är rent bedrövligt. Famlar efter motivationen. Cyklade bort till stadsdelens nya kulturhus/bibliotek och satte mig idag och det lyfte mig ett snäpp. Fortfarande rör jag mig i nedre botten.
UNHCR har en officiell sida på YouTube, den anmärkningsvärda med den är inte det storslagna "For more than 55 years, UNHCR has protected and promoted the rights of tens of millions of refugees and displaced people" utan de enda tre länkarna som finns på sidan som går till en stor skotillverkare med uppmaningen "Run to raise funds!". Jag hakar upp mig. Det var inte det jag skulle göra; det är bara att blunda och skriva. Just do it.
All Hour Cymbals
Flaming Lips är vanvett backstage. E firas med brunch, sång, vänner, Sonic youth och vinpicknick. Neil Young är stor. Buraka Som Sistema och Yeasayer smäller en i skallen. "Du väcks tillbaka till verkligheten med känslan av att ha upplevt något ingen människa varit med om förut."
Näst nedersta bilden stulen av Christo. Den är tagen av honom dansandes som en del av scenshowen. Honom iförd teletubbiesdräkt (och mina armar utan) ser man här >>
If you mention a band you like and the other person has heard of them, you lose.
Way out west 2008. Franz Ferdinand eller Okkervil River? Lil' Kim eller Fleet Foxes?
"If you want to understand white people, you need to understand indie music. As mentioned before, white people hate anything that’s “mainstream” and are desperate to find things that are more genuine, unique, and reflective of their experiences. Fortunately, they have independent music.
A white person’s iPod (formerly CD collection) is not merely an assemblage of music that they enjoy. It is what defines them as a person. They are always on the look out for the latest hot band that no one has heard of so that one day, they can hit it just right and be into a band BEFORE they are featured in an Apple commercial. To a white person, being a fan of a band before they get popular is one of the most important things they can do with their life. They can hold it over their friends forever!
Indie music also produces a lot of concerts, for which white people can attend and meet other white people. It is worth noting that white people are expected to stay current with music and go to concerts well into their 40s. Unlike at dance or hip hop clubs, there are few stigmas attached to being the “old guy at the club.”
But BE WARNED, talking about Indie Music with white people is perhaps the most dangerous subject you touch upon. One false move and you will lose their respect and admiration forever. Here are some general rules
- Bands that have had their songs in an Apple ad are still marginally acceptable
- Bands that have had their songs in ads for other companies are not acceptable
- If you mention a band you like and the other person has heard of them, you lose. They own you. It is essential that you like the most obscure music possible"
Torsdag
Det här har blivit någon form av favoritställe (och på bilden syns inte ens blommorna och reaggemusiken). Riktiga gatukök är inte alltid lätta att hitta men ibland är det ju just dem i stan som passar bäst. Här en nittiograms på väg till Pacific! strax innan regnet.
.
Ojämlik rörlighet
"Än så länge lever vi i rörlighetens tidsålder. I nya temnumret av Fronesis (27) kan man lära sig att en svensk färdas i snitt fyra mil per dag. På 1800-talet förflyttade man sig kanske någon kilometer. 60 procent av alla svenskar gör numera minst en utlandsresa per år.
Den sortens rörlighet beskrivs gärna i positiva termer. Ett gammalt klassprivilegium har demokratiserats. Den andra sorten, kallad migration, betraktas däremot ofta som ett problem. Den illustreras med bilder på överfyllda flyktingbåtar och slitna "invandrarförorter". Ändå är det kanske också tecken på en transnationell utjämningsprocess - som utmanar privilegierna i "våra" välfärdssamhällen.
Så länge rörligheten i världen är ojämnt fördelad kan resandet aldrig vara en neutral handling. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ska ingen hindras att lämna sitt land. Däremot är det ingen rättighet att få komma in i ett annat land. Rätten och förmågan att förflytta sig vart man vill, när man vill, är förbehållen en global överklass som rör sig liksom ovanför nationerna. Sedan finns ett mellanskikt vars rörlighet är knuten till den egna nationens politiska och ekonomiska ställning i världen. Ett svenskt pass hör till vinstlotterna.
Längst ner, och orörligast, finner vi flertalet medborgare i världen. Men även de rör på sig. Filippinskor städar i Dubai. Kongoleser sår i kassan i Paris. Omkring 200 miljoner människor kan i dag klassas som migranter, och hela ekonomier står och faller med sin invandrade arbetskraft. Samtidigt passar dessa arbetare - som ofta är "papperslösa" - inte in i nationalstaternas stela institutioner.
Just genom att utmana politiker och samhällsvetare att tänka längre än nationalstaten för Fronesis migrationsdebatten framåt med flera steg. Den tyska sociologen Anja Weiss skriver briljant som hur rörlighet över gränser förändrar och spaltar upp individerns tillhörighet i olika privilegiesystem. Abdelmalek Sayad, sociolog baserad i Frankrike, uttalar det som vi så lätt förtränger: "att tänka invandring är att tänka staten". Pass och visum fanns knappt före första världskriget. Idag har kontrollen av rörligheten blivit en av statens viktigaste uppgifter."
___________________________________
DN 2008-08-05, Stefan Helgesson
Bilden har jag glömt bort varifrån den är tagen.
”Mulna dagar tar skuggor semester”
Erik har fått låna en saftmaja från K, sjömannen. Han kan inte bestämma sig för om det är saft eller sylt det ska bli. Det är det bästa han vet säger han, svarta vinbär och rabarber, och nu har vi frysen full. Det är det ätbara i trädgården som har störst tjusning, blommor vet jag inte mycket om. Tidlösa, tistelbollar, tagetes. Man lär väl sig med tiden.
Idag är det kompakt regn. Jag har just skrivit ut ytterligare en intervju. En protection officer på UNHCR i Kampala. Sitter vid köksbordet i Torpa och pausar med radio istället för hörlurar och fri text istället för uppsatspussel. Trodde det skulle ta sex timmar att skriva ut, tog bara fyra så egentligen är jag klar för idag. Datorn är full av saker som är färdigskrivna och jag hittar hela tiden en massa bra som är gjort sedan tidigare, men jag förstår inte hur jag ska få ihop det. Ämnet är sugande intressant (analfabeter blir inte uttagna som kvotflyktingar av FN, säger hon – det finns ingen som tar emot dem) men formen är trist. Regnet är det som hamnar på plus.
sådant som gör mig g l a d
Inåtriktad verksamhet
Paus från de tankarna idag med loppis och fix. På Holmens marknad hittade vi ingenting av det vi behöver och muttrade lite om priserna fram till att Erik fyndade kaffetermosen signerad Sigvard Bernadotte för samma pris som en skavd gratängform. På Återbruket köpte vi matta kakelplattor i färgen coconut för två kronor styck. Fick ett starkt habegär till en kryddhylla som kostar väldigt mycket mer. I secondhandaffären bredvid handlade vi en matta, en skovärmare och en låda Mekano innan vi fikapausade på Returhuset. Vidare till varuhuset som marknadsför sig med YippiejajaYippieYippieYeah! och gör mig glad. Köpte efter alla tusen nyansdiskussioner – mest mig med mig själv – färgburkar. In en sväng om Eriks jobb och en hos den libanesiska kvinnan mittemot som också är ny i området innan vi satte igång med förmaket. Högblank lila träpanel och rosa badrumstapeter är nu ett minne blott.
I natt jag drömde
Tänker väldigt mycket på Isak. Och på att de tidsrymder som innebär att träffa andra människor ofta är hela utvecklingsperioder och massor med saknad när det gäller honom.
Foto: Per
saker vita medelklassmänniskor gillar
Det är dags att prata klass igen. Min är så mittemellan, så medel och ofta så svår att ta på att man direkt skrattar högt när någon träffar rätt. The unique taste of millions. ”En sak som utmärker dem mest är nog ekologisk mat. De är ute efter bekräftelsen på att allt de gör är rätt. Det finns definitivt ett visst mått av självhat där, de måste liksom gottgöra allt ont vita människor har gjort historiskt, men samtidigt ser de ner på människor som inte gör lika rätt som de själva.” Det säger Christian Lander som ligger bakom bloggen/boken Stuff white people like i dagens DN. Det handlar om personer som lutar åt vänster, bryr sig om miljö, kultur och omvärlden. Om sådana som tycker sig tillhöra en särskild minoritet men glömmer att det finns massvis av människor med den ”alternativa smaken”; gillar indie, böcker och att göra saker utomhus.
Just som vi sitter där ute om kvällen i kolonin och pratar, någonstans mellan den andra och tredje flaskan vin, säger Christo att det nog är det mest medelklassiga samtal han varit med i. Det handlar om hur tråkigt det är att handla på Willys. Elin drömmer om en tillräckligt bra inkomst för att utan problem kunna köpa ekologiska tranbär att ha på gröten och vi går igång på saker som whiskeymarmelad och 1930-talstapeter. Det är innan artikeln och redan för att par år sedan pratade just vi om det den orimliga originaliteten med att lyssna på Velvet Underground och köpa dansk design. Just denna medvetenhet gör dessutom att det hela får specialspinn. Att känna till dessa allmängiltiga särdrag - den gemensamma förkärleken till sushi och vintage - och läsa DN-artiklar om dem gör bara det hela extra stereotypt. Agera din socialgrupp! som de säger ibland till en annan kompis och det verkar inte finnas mycket alternativ.
__________________________________________
DN 2008-08-03, Agnes af Geijerstam, "Den vita viljan att vara unik"
Illustration: Iriselsa
"Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå att av sig själv smälta samman till en lugn enhet."
Före. Vardagsrum, förmak, matrum. Sen har vi kök, matkällare och redskapsbod också. Och vind, om man tar en stege och klättrar in via fönstret på utsidan. Tjugofem kvadratmeter slott. En del ska ut, annat ska in, vissa väggar ska målas om, andra vara kvar. Citat av Josef Frank.
Torsdag
Det är för varmt för att jobba med uppsatsen, jag saknar disciplin och delvis motivation. Glömmer att äta lunch och dagen försvinner. När E kommer tar vi cyklarna till Härlanda tjärn; det luktar så fantastiskt i skogen. Tjärnen är varm som en swimmingpool, tar korta hållet tillbaka till kolonin med skorna på styret och ser där helikopterplattan vid Östra. Inte undra på att det kändes som att den höll på att landa på taket förra veckan och att vallmobladen blåste av.
mellan punkt och stor bokstav
Att vakna till lukten av hav och nystekta pannkakor
Det finns en text som jag tänker på ofta, den som Bengt Ohlsson skrev om den hjälplöst storslagna soluppgången som bara spränger där borta i öster och göms i fickan som en skamlig hemlighet.
"För snart insåg jag att om jag hade haft en kamera med mig, med den vidaste vidvinkel, eller om jag hade haft ett staffli med duk och färger och satt mig ner på utfällbara pallen och börjat gå loss med ockra och zinkvitt, ja, om jag mot förmodan hade haft möjligheterna och resurserna och hantverksskickligheten att fånga skönheten i soluppgången bortom Årstabroarna & ja, hur hade det tagits emot?
Sånt kan man förstås inte veta. Men det kanske inte är någon tillfällighet att de första ord som spruttade upp i mitt huvud vid tanken på det stora vidvinklade fotografiet, eller den oljedrypande bataljmålningen, var ord som: Kitsch. Smäck. Patte. Hötorg. Too Much. Smetigt. Reklam. Kliché. Ironi. Pastisch. Melodram. Gråtande barn och fiskargubbe. Femöring. Tioöring. Dussin. Löpande band. Ja, DRIVER HAN MED OSS?"
En tredagars kajaktur skapar den känslan om och om igen. Reklam! Kliché! Skärgården är så oförställt vacker och ändå nästan för mycket. Samtidigt kombineras det med det här lugnet att bara vara. Det behövs inga analyser, inga funderingar på den otillräckliga förmågan att ta in, ingen apparat runt det. Det bara är. Havet är fullt av tång och brännmaneter och alldeles klart smaragdfärgat vatten
Det är havet och klipporna, fri tillgång till allt och kroppen alldeles vid vattenytan. Vågorna som slår och havet som sedan lägger sig. Skeppen alldeles stillastående borta vid horisonten, skrevorna mellan klipporna, vikarna och kanalerna där man lätt kommer in, doppen. Badar gör vi hela tiden, lagar mat och äter torkade aprikoser. Joakim är vildmarksexpert och trangiaköksgourmet. Krabborna och räkorna kivas om resterna.
Friheten som kommer i kajaken. Solnedgången i havsbandet från en klippa därute, med fint rödvin i en kåsa och tältet som fond. Föreställningen i färger som går från bländande till brännande, över till ljusblått och pastellrosa. När stjärnorna kommer får Erik svindel.
Söndag
Trädgårdarna är fullsmockade av intryck; allting står i full blom, det är tokigt mycket hortensior, prästkragar och tistelbollar, vinbärsbuskarna tyngs ner, squashen frodas i vänstra grannens kompost. L:s mormor tittar förbi, hon har fått höra nu att vi faktiskt köpt koloni och letat sig hit. Jag står klädd i ett avklippt linne och förre ägarens gardin virad runt höften men det är inte sånt man reagerar på här. Fortsätter måla en stund och går sedan bort till henne för saft och en pratstund. Vi har aldrig pratat förr. På den inglasade verandan ligger ringblommor som hon ska göra olja av. Hon har massor efter att ha sått palsternackor i gammal jord och tusen orangea blommor kom upp istället.
Sedan visar hon mig secondhandaffären på området. Utvecklingsstörda som driver ett ställe med avlagda grejer och våffelservering. Bredvid ligger en bokstuga där man kan sitta och läsa. Mannen som är där presenterar sig som gräsklippare, konstnär, ingenjör och tidigare hippie (”hellre ett barn med åttio kvinnor än två med samma”), har bar överkropp som exponerar en rejäl mage kombinerat med vitt långt hår och skägg. Han tar fram ett anteckningsblock när vi kommer och ändrar besöksstatistiken från noll till två. De ska precis stänga, vi har inga pengar med oss men det spelar ingen roll – klart vi ska in och titta. Krukorna kostar en krona styck och pinnstolarna tjugofem, jag lovar att komma tillbaka.Pular vidare i stugan och då kommer grannen. Han har varit iväg ett par dar på Flatön för att hälsa på en kollega från tiden innan han blev pensionär, ta sig ett par järn och sjunga visor. K är gammal sjöman och har Australien och ett fartyg tatuerat på armen. Nu bor han i sin kolonistuga, har blivit klematisfreak på äldre dar som han säger. Vi pratar en stund. Det gör vi ofta. Lite om äppleträd, jobb och livet; sen fortsätter han med sitt och jag med mitt.
En egen värld är svårt att hävda att det är, den ligger ju här inbakad i stan. Men det är de där mötena, de oväntade och de fördjupade, som gör det så likt att vara annanstans.