أنا يُحب فراولة

Kvinnan i den lilla grönsaksaffären som bara säljer ett begränsat antal sorters grönsaker (sötpotatis kommer imorgon) där de som säljs är lite av andrasortering (en och annan jordgubbe möglig) är fortfarande lika charmig och hennes torkade dadlar lika beroendeframkallande. Nu är hon dessutom soligt glad över att vi sköter delar av konversationen på stapplande arabiska. Om någon frågar en om man vill ha jordgubbar på ett språk som man överhuvudtaget inte kunde urskilja ett ord av för bara några veckor sedan svarar man per automatik ja tack. E suckar men jag försvarar mig med att det ändå är billigare där.

.

Vet inte om det har med möjligheten att tumla runt bland dynorna på strandkantsserveringarna eller trasmattornas vadderande effekt att göra men nu sitter hon.

Ojvoj


Man nyper sig i armen. Fast att Röda havet, särskilt häromkring, är en av världens mest omtalade undervattensvärldar och man lyriskt har förklarat att det är precis som på teve är jag helt oförberedd på suget som tar tag i mig framme vid revet. Det är kanske knappt hundra meter ut från stranden där vi bor. Längs botten ser man koraller och fiskar och det är overkligt men hanterbart,  men sedan – det stora blå med ett korallrev som möter turkost havsdjup och fullt med fiskar i olika färger, former och mönster. Som att doppa huvudet i ett akvarium som någon mättat med färg. Det liknar ingenting annat jag har sett. Det kommer inte i närheten av att likna något. Jag tittar ovanför vattenytan, det ser ut som hav så som jag känner hav, och tittar ner igen på detta märkliga.

Havet är djupt. Kom svindel, kom.

It's Oh so quiet







E ser alldeles konstig ut när vi kommer hit. Han säger att det flippar i huvudet på honom, som en omvänd kulturkrock. Alla bakgrundsljud som tagits bort, alla människor, allt kaos. Här är helt stilla. Havet ligger blankt och ljusblått som kontrast till de rödaktiga klipporna. På andra sidan Saudiarabien. Någon som talar. Inget mer.

Några palmer. Sinai – berg och öken – bakom . Beduinstil rakt igenom med sättning i marknivå med mattor och dynor direkt på stranden. Ett rum som ligger så att man verkligen kan höra havet inifrån sängen.

Om man ska vara nedvärderande ser delar av Dahab lite ut som en dynghög med lösgående hundar, katter, getter och kameler. Men kustlinjen är fylld av denna symbios av beduiner, turister och hippies. Stället attraherar mest dykare, snorklare och människor med en förkärlek till att göra ingenting.  Många fastnar. Vi köper aprikosbröd från en tysk kvinna som kommer med nybakt på sin cykel vissa eftermiddagar, hon kom hit för sex år sedan och har inte kommit härifrån. Vi åker taxi med en egyptisk man som höll på med proffsboxning, hamnade här av en slump mitt i sitt turnerande och bara släppte karriären och stannade kvar. Det är en sådan kontrast till Kairo; helt utan stress, intensitet, luftföroreningar och krav på att vara täckt.

Vi äter räkor, blir bjudna på te, beställer laddningar av plattbröd och hummus, röker vattenpipa och drönar runt med solen mot huden. Jag  läser Dumskallarnas sammansvärjning  och det gör på sina sätt E också (De apatiska). Vi bor norrut, precis där hotellen och serveringarna slutar och det obebyggda börjar och det är ett litet hotell fullt med original. Den irländska mannen helt klädd i turkost som konverterade till islam för trettio år sedan. Den unga franska tjejen som gråter öppet när hon lyssnar på nyheterna. Den äldre ständigt solande kvinnan med morotsrött hår. Det egyptiska paret på besök från sin exil som drar ut sin teve på balkongen ovanför oss och därifrån umgås med sin vuxna dotter som socialiserar med alla andra nedanför. Dykarkillen som upptäcker fridykning och ljudligt deklarerar för den hälsande vännen ”I told you, it’s not 'what’s up' here, it’s what’s down!”. Det nyförälskade borgerliga brittisk-argentinska paret i 70-årsåldern. Den fransk-spanska familjen som gett bort allt de äger för att ge sig ut och resa i världen under ett till två år med Salomeh, 3, och Africa 1,5. Det tar två dagar innan de bestämmer sig för att förlänga sitt visum.

Det är en parallell verklighet, helt klart. Sådana här ställen finns inte egentligen och jag längtar inte en smul tillbaka till Kairo. Ett par gånger om dagen tar jag mig ut och ner under vattenytan, snorklingen blir som en drog som kompletterar allt detta ljuvliga ingenting.


***

”I och med det medeltida systemets sammanbrott tog gudarna för Kaos, Vansinne och Smaklöshet överhanden.”

- Ignatius J. Reilly


.


Scener från Maadi

Först förstår vi inte riktigt vad det är. Det är trummor och det låter nära. Så ser vi vitklädda män komma förbi gatuståndet på hörnan och in på vår tvärgata. Med sin sambalärare inneboende finns inget alternativ till att kasta sig ut, med en halvt påklädd Eja hängandes på armen och M otåligt ryckandes i hissdörren. Det har samlats till fest utanför vår port. En mycket liten och gammal kvinna tar tag i Eja och ger sig in i dansen, fler och fler stannar till och vakterna från banken står och filmar med sina mobilkameror. Nubiska rytmer från Aswan och det är extas.

***

Badbaljan på balkongen i varm halvskugga. En Eja som återigen har vuxit över natten. Vattenpölarna på gatan har nästan torkat upp.

***

Soffan med de borttagna dynorna används allt mer. M har börjat sin arabiska och försöker förklara skillnaden på vokalljud vid starka och mjuka konsonanter. Vokalerna överhuvudtaget mycket förvirrande; alfabetet här har bara tre (varav en dessutom fungerar som w), resten är osynliga.

Oförminskat dadelintag.

***

Kvällslektionerna två gånger i veckan en station bort. Hadayek el Maadi. Två indier, en holländska, en amerikan och jag. Vår lärare har läst engelsk litteratur på universitetet, hon ropar ivrigt Bravo! när vi lyckas ljuda ihop b-å-t.


.



حلوة

.

Från att ha tagit sig tumlandes runt i sidled och ålandes baklänges kan hon nu även - genom att dra in benen under sig och skjuta ifrån som en katapult - ta sig framåt. Det finns liksom ingen hejd.

Mera stad

Detta att inte förstå allting är en del av vårt Kairo, kanske allas Kairo, jag vet inte. Att försöka ta in och förstå blir inte lättare efter hand; varje steg vidare tar en längre in i smeten. Mellanöstern. Arabvärlden. Megastaden. Det finns inget riktigt sätt att närma sig den typen av enheter.

När mamma kommer hem ligger det en DN där som publicerar resereportage från Kairo och kallar den mer stad än andra. De citerar Marie Louise Ekman som skulle välja mellan stad och natur och tveklöst svarar staden. ”I naturen finns inget att tillägga. Visst man kan lägga till ett vattenfall, men naturen är färdig.” Vi är inte utanpå Kairo när vi är här, vi är i. När jag går på kvinnovagnen på metron gör jag inte det som betraktare, jag är där som medverkande i just det offentliga rummet. Storstaden är mixen och dynamiken av olikheterna lite per definition, till skillnad från byn där det fortfarande kan finnas den som ses som främlingen. Samtidigt är inte Kairo en enhet, det är en massa sammanfogade delar. Stadsdelar. Gränder. En massa vi. En massa sociala kontexter. Alldeles för mycket att förhålla sig till. All mänsklighet verkar dessutom redan kommit hit” skriver DN. ”Romarna, Jesus och Maria, kopter, profeter, araber, Damaskus umayader, Bagdads abbasider, Nordafrikas fatimider, seljukernas ledare Salah ad-Din och därefter mamluker, turkar, Napoleon, britterna och nu hemstad för närmare 20 miljoner egyptier.”

Detta att inte förstå allting är ok. Det är slagsmål nere på gatan ibland, eller det är början till slagsmål som trots tonläget aldrig urartar. Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte vad de säger. Det kommer en massa människor och blandar sig i. Jag läser mig till en sorts förståelse – mannen på gatan kan tillåta sig att bli förbannad och tappa huvudet offentligt då han vet att där finns en spärr i form av medmänniskor (män) som aldrig kommer tillåta bråket att gå för långt. En från början kontrollerad aggressivitet? Social kontroll som vaccin mot långtgående våld och kriminalitet? Statistiken är exceptionell, brottsligheten är lägre än i Sverige.   

”I ingen annan stad finns så lite grönyta, bara någon kvadratdecimeter per medborgare. Stor nog att sätta ner foten på. Det är i alla fall vad avdelningen för bostäder och planering Scientific Research Academy säger.”
DN igen. Det är också Kairo. Längs Corniche el-Nil sitter folk och har picknick på gräsmatteremsorna. Det är smutsigt och vältrafikerat. Av med skorna och så en man vid en stolpe som fixar te. Betydelsen, trots allt, av urban grönska. För att fira in våren har de högtid från faraonernas tid via kopterna där kairoborna måndagen efter påsk sätter sig varhelst det går och har picknick. Den heter Sham an-Nassim – ”sniffing the breeze”. Det har jag också bara läst mig till.

Språket. De där bokstavliga betydelserna. Avkodifieringen. Absolut att det är en ände att börja från, men vägen dit! Innan man hittar nyanserna, kommer bortom artighetsfraserna och möjligheten att kunna handla grönsaker. Arabiskan är för mig ständiga aha-upplevelser men det är fortfarande mer språk än samhälle. Min kurs är i så-som-det-talas-på-gatan till skillnad från den formella arabiskan som finns i tidningar och ordnade sammanhang, men det är fortfarande bara bokstäver, ord och fraser.

”Detta land för mig, detta är ny värld. Jag inte har förflutet i detta land. Inga minnen byggts upp här, inte ännu, ingen ledsnad, ingen lycka inte ännu, bara information, hundratals och tusentals informationer som förbryllar mig varje dag.”


Ur Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo.


Se, höra, göra, känna, lukta, smaka


Från att ha varit bara vi har vi plötsligt huset fullt. Det är fantastiskt att ha folk i sin vardag. Vi hänger i solen, dricker guavajuicer och far däremellan kors och tvärs över Kairo. Felucca, metro, taxi, kamel och till fots. Shish, baba ganough, chilichips, jordgubbar, pepparmyntste, vattenpipa, Mentos, kalvkebab, aish baladi och egyptiska pannkakor. Det är roligt att se mamma i en kryddgränd med peppar upp i näsan som om hon aldrig har gjort något annat och Elin fotbadandes på balkongen. Det är roligt och intensivt och efter att ha upptäckt Abou El Sid har jag nu varit där tre gånger på en vecka.

Baksmälla

Finns få saker som är så dramatiska som väder. I öknen är det regn och snålblåst, Elin leder karavanen mot vinden – över pyramiderna och hela Kairo ligger himlen grå. När vi väl är framme vid sfinxen strålar solen. Det blir en sådan eftermiddag, blått med bulliga vita moln uppifrån Mohammed Ali-moskén,  innan allting släpper. Haglet studsar på balkongen, regnet fyller gatorna och varje blixt färgar himlen i dov magenta. Det är som explosioner över höghusen.

Nu pölar överallt av vatten som inte har någonstans att ta vägen. Detta, en tolvmiljonersstad utan system (avlopp, sophantering, trafik), är också Kairo. En del av det beigegråa lagret som demokratiskt täcker staden har sköljts bort. Skräpet på Mobil-mackens tak har fått färg och minareten mitt framför oss har tydligen dekor. Nyanserna av grått har blivit fler.


.

Ingen utomlandsvistelse är komplett utan att man även provat på den lokala sjukvården. Eriks tur; förmiddagen resulterade i ett stygn i fingret. Bananer är mjuka, knivar är hårda.