"det vore väl för djävligt i och för sig om människors fattigdom reducerades till en klyscha"
Jag sitter på huskanten med en kopp kaffe och radion bredvid med sina hundra kanaler som spelar östafrikansk populärmusik. Eller ute på verandan och äter söta bananer och kokta groundnuts som Lydia lämnat. Mabel är mittemot ibland, andra gånger pular hon med saker inomhus. Sara kommer förbi och visar att Kojo har lärt sig gå långt utan stöd. Om jag ska berätta om Uganda är det de bilderna jag vill ge. Saker och ting är inte spektakulära eller udda, de är bara vardag fast någon annanstans. Jag tycker att det är svårt när folk ber mig att berätta om Afrika för jag vet inget om Afrika.
Mina sållningsmekanismer gör att vissa saker fastnar och sätter avtryck & det är lätt att bara bekräfta föreställningen om hur det är här. Matlagning utomhus över en bytta med kol, den brokiga lördagsmarknaden i byn, tendensen att bära allting på huvudet, fattigdomen. Fascinationen över det som skiljer byts efterhand till den över hur likt allting är och i mänskliga relationer kommer man ju bortanför den typen av bilder - som dock fortsätter att vara sanna. Det handlar för min del väldigt mycket om en strävan efter att inte ta med mig klyschorna hem.
Samtidigt har jag ju de där tusen historierna att berätta; de finns där hela tiden runt omkring mig. Och det vore väl för djävligt i och för sig om människors fattigdom reducerades till en klyscha. Faith är 38 år och har sju barn mellan tre och 20. Mannen dog för två år sedan och hon kan inte försörja dem alla så de skickas i omgångar till sin moster som bor på landet där det finns tillgång till mat. I vardagsrummet hänger en prydnadsskylt med texten Suffering is not the end of life. Barnen som bor hemma får hjälpa till, de paketerar groundnuts i småpåsar som de säljer till affärerna som i sin tur säljer dem med vinst för två kronor styck. Deras hem är ett av de ställen jag gillar att vara mest.
Fattigdomen påverkar och är något jag hela tiden måste förhålla mig till. Oftast på ett odramatiskt sätt, man vänjer sig förvånansvärt snabbt vid att människor är utan el, rinnande vatten och inkomst. Mest påtaglig är egentligen den relativa fattigdomen. När jag går med Rachel på marknaden är hon madame. Henry har kostym och bra jobb i centrala Kampala, Moses har sin universitetsexamen. Fortfarande är det så att vi hemma hos dem borstar tänderna i regnvatten, toaletten är ett hål i marken, något alternativ till matlagning över kol finns inte. Allting är flytande; hur mäter man fattigdom?
"Detta är alltså inte en bok om Afrika, utan om ett antal människor som lever där, om mötena med dem, tiden vi tillbringat tillsammans. [...] Det är bara med största förenkling, för bekvämlighets skull, som vi säger: Afrika. För bortsett från det geografiska namnet finns i själva verket inget Afrika."
- Ryszard Kapuscinski