Bättre än knark

På lördagen efter att Elin gått hem och alla ljusen brunnit ut gjorde jag något jag velat göra väldigt länge. Somnade i soffan. Det var så skönt att bara sitta där, dåsa, glida iväg efter allt vin och inte gå igenom hela kvällsproceduren. Eftersom det inte låg någon Erik i sängen spelade det ju heller ingen roll var jag sov. Vaknade någon gång vid sjutiden, hämtade upp den kvarglömda packningen i trappen, borstade tänderna, tog en ipren, drog ner persiennerna och somnade om.

Söndagen var sedan ett långt ingenting. En på alla sätt skönt seg dag, fram till att den exploderade på kvällen när jag var på sambaskolan och dansade med hela batterian. Bättre än knark.

Fredag med tidiga öl på Lokal med några av de människor jag gillar allra mest. Sedan mellanlandade stora delar av familjen på väg till Funäsdalen hos oss. På morgonen är de uppe och stökar tidigt och istället för att somna om när de har åkt tittar jag på No Direction Home och är helt uppfylld innan dagen ens har börjat. Sorterar foton, skriver. Lämnar inte lägenheten. Elin kommer för en helkväll och det är ju så enkelt med vissa människor, att bara det att man pratar gör allting fantastiskt.

Måndagen har jag kommit ikapp. Jaga efter lugnet är ju råidiotiskt och jag har levt de här andetagen efter hela tiden, längtat och suktat efter stunder av ro och inga planer. Positiv stress är bra och ett av de få levnadsätt som jag accepterar, men med den kommer svårigheten att förstå när det är dags att stanna - och den här gången insikten om att jag har alldeles för lång bromssträcka. Behöver d e t h ä r. Tjo.

[18 februari]

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback