Trevor & jag
Sitter och äter mangoklyftor med Trevor. Han ammar fortfarande och är ovan vid nya smaker. Mangobiten halkar ur händerna på honom, han grinar till varje gång han får in den i munnen men verkar ändå förtjust.
Han har ännu inte lärt sig tillräckligt mycket om världen för att vit hud ska upplevas som otäck och skrämmande; somliga barn gråter när de ser mig. Trevor är åtta och en halv månad och kommer glatt upp i min famn. Sedan stannar han där och vill inte gå tillbaka till fastrarna, jag blir snabbt mama mzungo. Han ler stort, tittar stort, drar i håret och håller sig nära. Han föddes den 27 april, ungefär en månad efter att jag åkte härifrån. Han har blivit stor & Rachel har krympt.
De bor ihop med Henrys storfamilj i en by precis öster om Kampala. Efter att vi kom fram igår började det att ösregna. Jag gillar att sitta på cementgolvet utanför huset under tak medan det stänker in. Trevor håller sig fortfarande till mig, han ler oftare & har roligare och nöjdare minspel än någon annan jag träffat. Det finns en personkemi som förvånar alla runt omkring. Kojo dissade mig mer eller mindre och jag fick kämpa mig till en acceptans, Trevor stormtrivs. Det är andra dagen och medan jag sitter med honom ägnar kvinnorna timmar åt att laga mat. Jag sov i deras säng i natt; efter en halvtimmes övertalning sov även han och Rachel med mig under myggnätet. Henry flyttade tillfälligt över till huset mittemot där systrarna bor.
På kvällen satt jag och Moses i mörkret - efter att strömmen gick - och diskuterade politik. Han har fått uppdrag som kolumnist i en av söndagstidningarna och vill kombinera journalistiken med vidare studier i mänskliga rättigheter. Vi har mycket gemensamt och han är både smart och öppen, men fastnar i vad jag tycker är ologiska resonemang som att det faktum att auberginierna äter sköldpaddor skulle göra dem till ett farligt folkslag. Han hör mina invändningar - det fina med att diskutera med Moses är att vi faktiskt når fram till varandra.
Det slår mig att han är den enda man som jag lyckas få en riktig relation till i det här landet, alla jag känner närmre är kvinnor. I Sydamerika är det precis tvärtom. Det innebär också att en stor del av min tid ägnas åt att titta på eller hjälpa människor som lagar mat. Kvinnorna jag känner är många gånger helt och hållet utan män eller så finns männen där någonstans i periferin. En halv dag sitter jag hos Rachel, med Henrys systrar, mamma och farmor medan de lagar mat (tanken på att jag skulle kunna skala en matokebanan är för dem omöjlig) och umgås med en liten kille som kommer att fostras extremt könsstereotypt trots sina rosablommiga pyjamasbyxor.
[16 januari]