den nya röran

Solen skiner, det är nyss utslagna björkar och hela artilleriet av gröna nyanser och knoppar överallt. Utanför Ulricehamn ligger Vists Kyrka liten och vit. Det är farmors begravning. Utspritt över kistan där framme är ett till synes vilt men välordnat landskap av vårlökar och pärlhyacinter och mossa. Efter lite Taube på piano sjunger kantorn Omkring tiggarn från Luossa. Jag tror inte på prästens ord om ett liv efter döden men han är väldigt bra på att prata om det jordiska & jag tror på att samlas allihop för en sista tankestund och avsked. Vårlökarna blandas efterhand med personligt utlagda röda rosor och jag är fascinerad över hur många närstående en åttiosjuårig kvinna ändå har kvar. Vi sjunger Härlig är jorden; "släkten följa släktens gång" och lyssnar på Ferlins En ollonborr är varenda fråga som pappa har skickat upp noterna till dagen innan. Det är så fint alltihop och ljust & luftigt på sitt sätt, fast alla vi är mörka. Ceremonin avslutas som den börjar, med Taube. "Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill." Utanför skiner solen fortfarande.