Från Kyengera till Munkebäck
Efter att ha sagt hejdå till Sara & Kojo kör vi genom Kyengera. Längs den gnaggliga jordvägen där vi möter kvinnan i den lilla pyttebutiken precis granne med oss som har nio barn trots att hon bara är drygt 30, en man som är terracottafärgad upp till axlarna på väg hem efter att ha tillverkat tegel under morgontimmarna, en som pressar en cykel framför sig med fyra av de gula 20-litersdunkarna med vatten, några getter, en termitstack, cassavaplantor, massor med barn i olika åldrar. Vi kommer ut på Masaka Rd. via genvägen som leder oss till den nyrenoverade moskén.
Vid rondellen en bit fram är det full aktivitet som vanligt, matoke, annan frukt och färsk fisk från Victoriasjön på marknadsplatserna vid sidan av vägen. Vi svänger upp på Natetee Rd. vid träbodarna med kläder som aldrig verkar stänga, sedan är det raksträcka hela vägen in till stan, upp över Mengo, kullen där jag bodde innan, och ner igen. Vid Shell-macken tar vi vänster ner i Old Kampala, vid polisstationen svänger vi höger och kommer in i centrum.
Vi kommer upp till Kampala Rd. men viker upp mot Nakasero, den lite mer välordnade kullen med många NGOs och hotell. Sedan ner igen mot National Theatre och Dewinton Rd. där sekreterarbyrån ligger. På gatan ligger tre indiska och fyra afrikanska restauranger, en supermarket där vi köper vår mjölk varje kväll, ett långsamt internetställe, två apotek, telefonbutiker och ett bageri. In genom en liten trång gång kommer man in på vår innergård där sekreterarbyrån ligger ihop med tre frisörsalonger (ingen klipper, man behandlar och flätar hår, en säljer även läsk och öl), en sömmerska, ett par kontor.
Min sista dag och det känns konstigt. Det här har varit min bas, under de senaste sex veckorna har jag varit här nästan varenda dag. Far runt och gör mina saker som vanligt (men lite väl komprimerat - UNHCR, OPM:s Directorate for Refugees, matoke, kött, bönor och passionsfruktsjuice ihop med Joan, Mabel, Prosi och ett par av systrarna som har kommit förbi, internet) och får hejdåpresenter från alla möjliga håll, till och med av en av kunderna. Divine & Timothy har skrivit ett jättefint brev till mig, deras mamma skriver ett till min mamma, Mabel skriver till pappa, Joan till Lena.
Slängkyssar till Mabel, Eliseé, Solomon och Elijah genom taxifönstret (som kommit ner på kvällen för att vinka av). In i trafikstockningen och ut på vägen mot Entebbe vid Victoriasjön där flygplatsen är. Förstår inte riktigt att jag är på väg hem. Sitter på flyget och knåpar ihop en lista med namn till Rachels bebis. Fin grej. Hon har bett sina vänner skriva varsin lista med förslag & så väljer hon därifrån.
På TV:n visar de en helikopter som räddar folk från en båtolycka, har aldrig förstått tanken bakom att visa katastroffilmer när man reser (när jag och Karin åkte fraktbåt genom Peru visade de Titanic). Menmen. Betydligt bättre än morgonens visning av ett reseprogram från Afrika som är förfärligt, generaliserande och fullt av fördomar & exotism. Är allergisk mot sådant, försöker skala av alla afrikamyter och bara behålla det som verkligen ÄR när jag skriver & ta in Uganda på vardagsnivå. (Det finns såklart såklart andra historier att berätta också, som när ett lejon gick in i Mabels hemby och tog ett boskap och hela byn gick ut för att leta upp och skjuta det; men det mest talande med den berättelsen är att den hände för 40 år sedan och något som hon själv tar upp som en spännande incident.) Läser Last King of Scotland och den lutar också lite åt det hållet:
As I looked out over the water, I supposed the crocs were moving in the dark shallows that stretched out towards the fires and lamps of Kenya on the other side. And I fancied, standing there, that I could see the circles of tilapia rising to the surface for crane-flies, rising as if coming up for air; denizens of the lake, our scaly forebears: white eyes, blind mouths.
Kanske till författarens (Giles Foden) försvar är det själva jaget i boken som är sådan
Stereotyper & mystifiering gör mig galen. Och djurfascinationen är lättare att ta än människosynen när det kommer till Bilden Av Afrika. Sover dåligt på grund av muskelvärken och en viss pirr i magen över att komma hem. På flygplatsen möter Erik och Linnea (och hennes föräldrar som åker med flyget till Sydafrika precis när jag kommer), får en kyss av den ena och en puss på handen + ett "du är min kärlek" av den andra, vi åker hem alla tre och tillbringar dagen med att mysa i dubbelsängen och titta på "Hjälp! Jag är en fisk" och går sedan på Jonas 30-årsfest och äter tacos och marängsviss. Linnea springer in i vardagsrummet det första hon gör och kommer tillbaka till hallen: "De har chips!"
Vid rondellen en bit fram är det full aktivitet som vanligt, matoke, annan frukt och färsk fisk från Victoriasjön på marknadsplatserna vid sidan av vägen. Vi svänger upp på Natetee Rd. vid träbodarna med kläder som aldrig verkar stänga, sedan är det raksträcka hela vägen in till stan, upp över Mengo, kullen där jag bodde innan, och ner igen. Vid Shell-macken tar vi vänster ner i Old Kampala, vid polisstationen svänger vi höger och kommer in i centrum.
Vi kommer upp till Kampala Rd. men viker upp mot Nakasero, den lite mer välordnade kullen med många NGOs och hotell. Sedan ner igen mot National Theatre och Dewinton Rd. där sekreterarbyrån ligger. På gatan ligger tre indiska och fyra afrikanska restauranger, en supermarket där vi köper vår mjölk varje kväll, ett långsamt internetställe, två apotek, telefonbutiker och ett bageri. In genom en liten trång gång kommer man in på vår innergård där sekreterarbyrån ligger ihop med tre frisörsalonger (ingen klipper, man behandlar och flätar hår, en säljer även läsk och öl), en sömmerska, ett par kontor.
Min sista dag och det känns konstigt. Det här har varit min bas, under de senaste sex veckorna har jag varit här nästan varenda dag. Far runt och gör mina saker som vanligt (men lite väl komprimerat - UNHCR, OPM:s Directorate for Refugees, matoke, kött, bönor och passionsfruktsjuice ihop med Joan, Mabel, Prosi och ett par av systrarna som har kommit förbi, internet) och får hejdåpresenter från alla möjliga håll, till och med av en av kunderna. Divine & Timothy har skrivit ett jättefint brev till mig, deras mamma skriver ett till min mamma, Mabel skriver till pappa, Joan till Lena.
Slängkyssar till Mabel, Eliseé, Solomon och Elijah genom taxifönstret (som kommit ner på kvällen för att vinka av). In i trafikstockningen och ut på vägen mot Entebbe vid Victoriasjön där flygplatsen är. Förstår inte riktigt att jag är på väg hem. Sitter på flyget och knåpar ihop en lista med namn till Rachels bebis. Fin grej. Hon har bett sina vänner skriva varsin lista med förslag & så väljer hon därifrån.
På TV:n visar de en helikopter som räddar folk från en båtolycka, har aldrig förstått tanken bakom att visa katastroffilmer när man reser (när jag och Karin åkte fraktbåt genom Peru visade de Titanic). Menmen. Betydligt bättre än morgonens visning av ett reseprogram från Afrika som är förfärligt, generaliserande och fullt av fördomar & exotism. Är allergisk mot sådant, försöker skala av alla afrikamyter och bara behålla det som verkligen ÄR när jag skriver & ta in Uganda på vardagsnivå. (Det finns såklart såklart andra historier att berätta också, som när ett lejon gick in i Mabels hemby och tog ett boskap och hela byn gick ut för att leta upp och skjuta det; men det mest talande med den berättelsen är att den hände för 40 år sedan och något som hon själv tar upp som en spännande incident.) Läser Last King of Scotland och den lutar också lite åt det hållet:
As I looked out over the water, I supposed the crocs were moving in the dark shallows that stretched out towards the fires and lamps of Kenya on the other side. And I fancied, standing there, that I could see the circles of tilapia rising to the surface for crane-flies, rising as if coming up for air; denizens of the lake, our scaly forebears: white eyes, blind mouths.
Kanske till författarens (Giles Foden) försvar är det själva jaget i boken som är sådan
"It's like I'm in the real Africa"
He (den ugandiska läkaren) laughed. "You mzungo are always saying things like that, as if there's some kind of secret to discover."
Stereotyper & mystifiering gör mig galen. Och djurfascinationen är lättare att ta än människosynen när det kommer till Bilden Av Afrika. Sover dåligt på grund av muskelvärken och en viss pirr i magen över att komma hem. På flygplatsen möter Erik och Linnea (och hennes föräldrar som åker med flyget till Sydafrika precis när jag kommer), får en kyss av den ena och en puss på handen + ett "du är min kärlek" av den andra, vi åker hem alla tre och tillbringar dagen med att mysa i dubbelsängen och titta på "Hjälp! Jag är en fisk" och går sedan på Jonas 30-årsfest och äter tacos och marängsviss. Linnea springer in i vardagsrummet det första hon gör och kommer tillbaka till hallen: "De har chips!"
Kommentarer
Postat av: Anonym
Välkommen hem!
Trackback