Jag längtar efter mina vänner
Finns få saker som betyder/ger så mycket som en långfika och prat med människor man tycker om. Just nu känns vardagen rätt intensiv & isolerad. Dock upptäckt att jag med allt mitt frihetsbehov gillar att jobba, ha lite fasta tider och utmaningar (ge mig en anställning någon). Och idag har jag sprungit in i Elin - hon gör mig så glad så glad - och vi gick och lunchade och raketpratade i 40 minuter, fått mess från Adrian och telefonsamtal från Anders och spontanfikat med Vidya-Liselotte. Jag önskar mer tid, närvaro & energi till vänner.
Istället gör jag mest egogrejer. Arbetar, isolerar mig och fokuserar på sånt som är "mitt", åker hem och dansar en stund på vardagsrumsmattan och äter knäckemackor med lagrad grevé. Orkar ju inget annat efter en dag med att ordna med konstnärer, professorer, powerpointpresentationer, haveribil, elorgel och parfymverskstad.
Från måndag räknar jag mig själv som arbetslös vilket ju är en väldigt självvald syn; jag kan ju välja mellan "student", "tjänstledig" och "egenföretagare". Men eftersom jag satt journalistiken på paus för uppsatsens skull och hoppas slippa komma tillbaka till mitt jobb inom handikappomsorgen och redan känner mig borta från universitetsvärlden är det ingen som riktigt fungerar. Inkomstlös är jag i vilket fall efter projektanställningen. Vad som händer sedan är ett enda "får se". Och klart är att jag kommer ha tid till maraton-fikor och många öl med vänner som jag inte sett på länge och längtar efter att omge mig med.
Istället gör jag mest egogrejer. Arbetar, isolerar mig och fokuserar på sånt som är "mitt", åker hem och dansar en stund på vardagsrumsmattan och äter knäckemackor med lagrad grevé. Orkar ju inget annat efter en dag med att ordna med konstnärer, professorer, powerpointpresentationer, haveribil, elorgel och parfymverskstad.
Från måndag räknar jag mig själv som arbetslös vilket ju är en väldigt självvald syn; jag kan ju välja mellan "student", "tjänstledig" och "egenföretagare". Men eftersom jag satt journalistiken på paus för uppsatsens skull och hoppas slippa komma tillbaka till mitt jobb inom handikappomsorgen och redan känner mig borta från universitetsvärlden är det ingen som riktigt fungerar. Inkomstlös är jag i vilket fall efter projektanställningen. Vad som händer sedan är ett enda "får se". Och klart är att jag kommer ha tid till maraton-fikor och många öl med vänner som jag inte sett på länge och längtar efter att omge mig med.
Kommentarer
Postat av: Maria Löwgren
Det låter suvve!!!!
Trackback