den nya röran

En av de finaste födelsedagspresenterna var en skiva som ett av banden från Gravatá/Brasilien & gatubarnsprojektet där jag var förra året spelat in. De är så bra. Och jag har en ny post att föra in i mitt cv, efter att vara omnämnd i konvolutet. Fotografia: Jenny Skeamberg.
 
Det är roligt att fylla år & hittills att vara 27. Jag får svindel när jag tänker på hur mycket man hinner utvecklas på ett år och vad man kan trycka in. Bestämt mig för att försöka leva långsammare, inte tråkigare men långsammare. Det är inte lätt det där, för det finns så mycket vilja som puttrar hela tiden och i mitt fall är det så spretigt det där med vad jag vill. Utvecklas vill man ju göra, men kanske inte på alla plan hela tiden; det hade varit skönt med lite fokus annat än bara självförverkligande. Efter att vara frihetsnarkoman börjar jag sukta efter struktur och sammanhang. Och mer konstnärliga uttryck. Jag är avundsjuk på folk som håller på med musik, foto och konst och känner att jag skulle vilja pyssla mer med kreativitet än samhällsengagemang en stund. Alltid det där med balans och hitta saker som man mår bra av. Kanske ett 9-5-jobb, fotokurs och sambadans till hösten hade varit den ultimata kombinationen. 

Citatet i rubriken kommer från Edson de Oliveira Silva, initiativtagaren till Gamr (gatubarnsprojektet) och bilderna är från när de uppträdde i en närliggande stad. Dansen är en makalös trasdockedans.