den nya röran

Satt på ett fikaloft igår med Julia och förbannade pms och det faktum att det inte är något man pratar om. En gång i månaden blir jag helt kaiko, otrevlig och får livskris, blir lätt apatisk och orkar inte ur sängen/ta tag i någonting. Det ska anses normalt eftersom jag är kvinna. Dagen innan försöker jag skicka iväg ett gnällmeddelande till Karin men pms finns liksom inte i min telefons ordlista. Den föreslår istället sms, rör, sos, pop, rop, ros, söp, ror, pos, rös, sor, por, sör, sop, sorry & Sossesnurren. "Jag har Sossesnurren!" Som om den inte vill veta av fenomenet. Senare på eftermiddagen sitter Anna på min balkong och hävdar att hon har lösningen på problemet - antidepressiva. Jag protesterar vilt. Det är ju för att jag vill vara jag alldeles opåverkad som jag inte tycker om att vara pmsig. Jag är ju inte deprimerad, bara... och Anna hävdar att jag rabblar upp hela checklistan för depression. Två dagar i månaden. Skit. Men max rosenrot får det bli, även om jag inte är någon naturläkemedelsfantast. Och långa telefonsamtal som senaste dagarna hjälper. Tussilago och humlor och sånt som teoretiskt skulle kunna framkalla lite vårhumör fungerar inte alls. Kaffe och torkade aprikoser hjälper för stunden. Det är inte mycket bättre bara för att jag just den här månaden råkar ha lite koll på min kropp och veta vad det är som händer, men lite. Normalt vacklar hela livet och jag vet inte var jag ska vägen; nu går jag och försöker intala att jag helt enkelt står på paus. Julia messar på kvällen "Ibland när man fastnat i något som känns som en återvändsgränd kan det vara skönt att träffa någon med korvtår och sossesnurra."

Illustration: Stina Wirsén