egentid
E och S blir dragna till bords av berusade damer som betalar deras öl och får dem att dansa country på "typiskt texasställe" utanför Austin med lite rasism, mycket höger och "revolutionära vänstermexikaner på en av väggarna".
A och P letar efter matställen i Barcelona.
L och C hälsar på min tant Severina - "hon saknar dig så" - mellan revisorer, advokater och hus i Olinda under sin första titt i nordöstra Brasilien för att förverkliga sin plan om vandrarhem.
K och jag åker till Bälinge.
Dag två dör mobilen och världen utanför får vänta. När jag vaknar har Karin redan fått igång i brasan, gjort kaffe och jag får på mig pappas gamla alldeles för stora knallröda raggsockar och går upp. Vi gör inte så mycket. Sitter där i varsin fåtölj, pratar, går ett varv runt sjön. Pratar, är, umgås och bestämmer oss för att det måste vara dags att flytta ihop igen.
Hittar en artikel i en gammal Vi om egentid. Ordet och indirekt företeelsen tas upp i ingressen som om det vore udda. Det är mycket jag inte förstår. Utan stunder för mig själv skulle jag aldrig ha en chans att andas ut; människor knarkar jag på, händelser, intryck, jobb, musik fyller på och då måste man ibland få stanna av, tömma av och fokusera inåt. Egentid är för mig inte exotiskt, det är ett behov. Erik är ett annat och Karin ett tredje. Det finns fler och de kompletterar varandra, att hitta balansen utan att förhandla bort något är väl hela vardagskruxet. Det är inte en av mina vackraste egenskaper, men egoism är en del av lösningen.
"Att inte försvara det universum en människa är, är att godkänna gulagen. Den yttersta individualismen är den största demokratin - en för alla, alla för en. Om en inte respekteras blir det inget alla. Så är det." läser jag ett dygn senare i en av alla dessa Bodil Malmsten-böcker som ligger och dräller här hemma.