den nya röran

Den ofödda bebisen som inte ska ha är lättast att hitta mitt-i-prick-klappar till. Eftermiddagen på stan är lång men inte otrevlig och mindre knökad än jag befarat - ibland undrar jag om vi inte bygger upp onödigt dumma föreställningar om julen. Förra året kom jag hem vid den här tiden och hann med allting ändå. Men i och för sig; ingen skinka som kokas, inget hem som pyntas, ingen sill som läggs in. Vad jag har är en amaryllis som inte vill slå ut, en kamel vikt av palmblad, en ljusslinga i gummiplantan i sovrummet och en adventsstjärna köpt på Indiska för fyra år sedan som aldrig har hängts upp men väl ligger framme. Att jag säger jag beror på att E inte har så mycket mer än en adventsljusstake han gjort i metallslöjden och den tog förrådstjuvarna. Men i och för sig är det faktiskt han som propsat på ljusslingan och fyllt skafferiet med två sorters pepparkakor.

Det har varit en dålig dag på jobb med kollegor som är ligger efter i planeringen, en verksamhetsberättelse som är så fylld av språk- och faktafel att man häpnar och en kvinna på ett klädföretag som inte kan svara ordentligt på frågor om etik och produktionsvillkor för t-shirtar som ska beställas och istället sagt saker som att "I Indien mår alla bra och i den här staden finns ingen arbetslöshet" och skickar fyra rader om vilken kvalitet tröjorna har. Men på kvällen efter att vi släpat vi hem våra kassar på vagnen drar E med mig till kvartersrestaurangen och jag hittar ron efter ett glas rött och god mat. Sedan tar vi oss hem genom ett snölandskap som uppstått nerifrån (ett fenomen jag aldrig sett förut, det har inte snöat utan vätan har frusit sig vit). Det är ruggigt och mörkt men vi köper blåbärsglass och lakritssås som vi äter i sängen och allt är bra.