den nya röran

Tokfascinerad av själva resandet. Det där med att ha landskap, människor, miljöer och människor precis utanför fönstret, vara mitt i och fara förbi. Sydvästra Uganda och vyerna över kullar i flera nivåer och Vulkanbergen på rwandiska sidan-- känner mig tjatig men m i l d a  m a k t e r. Och när jag väl sitter där i minibussen tänker jag inte på olycksriskerna som jag innan är så teoretiskt medveten om. Rån, snäckfeber & malaria till trots – den absolut största risken man utsätter sig för när man reser är ju trafiken.

På minibussarna hamnar man också mitt uppe i allt och får ibland världen rakt i knät. Det är obligatoriskt med bilbälte i framsätet och inför poliskontroll kämpar föraren med passageraren som aldrig använt bälte förr och virar det runt halsen. På ugandiska sidan kan vi helt plötsligt kommunicera med folk igen (fördelen med fd engelska kolonier jämfört med belgiska) och folk kan kommunicera med oss. Uganda är så slående övervänligt så det finns inte. Blir kompis med en pensionerad veterinär och även andra på bussen är nyfikna och intresserade av riktiga längre samtal. Vi hamnar i Mbabare (bestämmer oss för att stanna när det blir mörkt), äter på en plaststolsrestaurang med utsikt över en livlig gata och Erik går till en frisör och trimmar skägget.

Det var dag ett i vägen tillbaka österut. Dagen efter förbannar jag minibussystemet - hur ineffektivt är det inte att ha en massa människor inknödda i en buss i två timmar i väntan på att den ska bli full? Dessutom sitter vi sex pers i baksätet och jag är trött efter timmar av resande. Så länge vi rör oss är det ok men jag får panik på väntan. Och utan mat blir jag låg och det börjar bli tröttsamt att en attraktion som vit, folk som kommer fram för att nypa en i skinnet, barn & vuxna som hojtar mzungo!, mzungo! (”vit människa”). Idag har det dessutom varit flera småbarn om blivit rädda för både mig och Erik. En gömde sig, en började gråta, en som till slut hade vågat ta min hand hoppade fem steg bakåt när han såg Eriks.

På minibussen skrapar radion bara och vi är fastkilade i en och samma ställning i flera timmar. På busstationen i Mbabara har vi lyckats köpa med oss tretton passionsfrukter för några kronor och de är det enda som lyckas göra oss på humör.