Frikonsert (mandag igen)
Plotsligt borjar folk hojta till och springa fram till scenen. Mandagshanget med jam session pa National Theatre har flyttat utomhus, folk sitter och dricker ol och tar det lugnt i grongraset. Det ar packat med folk (inget intrade & valdigt populart) och lokala formagor pa scenen. Sa kommer Bobby Vein, som till och med jag har hort talas om – ugandakandis som brukar spela for betalande publik – upp pa scenen och hanget andrar karaktar. Folk blir glatt tokiga, sjunger med och viftar med armarna, och konserten ar riktigt riktigt bra.
Vi har varit pa upphittat favvostalle, indisk restaurang pa bakgata alldeles i narheten innan. Kampala har en stor indisk befolkning stallets coconut chutney ar som fran en battre varld. Dar med Erik och Lisa, en tjugotrearig amerikansk tjej som reser genom Afrika och kom hit ungefar samtidigt som mig. Vi har pratat massor & hon har omvarderat en hel del senaste tiden och vill inte tillbaka till USA. Denna dag har hon genom lite osannolika sammantraffanden varit pa intervju for ett jobb som finance manager pa nagon kafferelaterad industri, som hon fatt. Hejhopp. Alla planer fran igar (luffa upp till Istanbul) ar rubbade. Hon ater masala och funderar pa vad hon ska gora med sitt liv (ikladd mina medpackade “intervjuskor” da vi trodde att flipflops skulle funka sadar).
Vi ar en liten vit klick sen pa spelningen. Vi, en tjej som ar har och jobbar med schimpanser, en kanadensisk 55+advokat som reser sjalv tre manader mellan Nairobi och Kapstaden och Amanda som ar har for att studera NGOs. Knepigt igen med vithet, folk har ar trevligt nyfikna & det ar svart att forhalla sig till att ens hudfarg snarare an personlighet oppnar upp dorrar. Inte utseendemassigt men pa andra satt ar det valdigt latt att smalta in och det ar en skon bubbla av trevlighet & intensitet.