Istallet for folkmord

kigali

En filmfestival blev jag sa trott pa mig sjalv for att jag bara klamde dokumentarer om folkmordet i Rwanda och annat elande som bit for bit fick mig att tappa tron pa manskligheten. Bestamde mig for att koncentrera mig pa ma-bra-filmer och har atminstone hunnit sa langt att inget hamnar pa min att-se-lista nagonsin som inte har atminstone en gnutta hopp. Den nyansskillnanden gor mycket.

Och jag har forsokt att gora Rwanda till ett land att associera till annat an folkmord. Nu ar det kullar, berg och charm, reserverade manniskor och omvaxlande vader, sma trad planterade i trottoarerna skyddade av bildack, overflod av manniskor & kontor som  vaxlar pengar (eftersom det i Rwanda inte finns en enda bankomat som accepterar internationella Visa-kort), indisk mat, nastan fler FN-bilar an vi sag i Sarajevo, vantan pa att regnet ska sluta i skydd under ett tak med Hot Chip i ipoden tillsammans med Erik (jag dansar, han tycker att vi ska sta still), apotek och pappershandlar i varje gathorn, "Source du Nil"-vatten, fungerande internet och grova gula plastsandaler.

Sedan finns det nagon kilometer utanfor Kigali ett Memorial Centre, ett folkmordsmuseum som ar riktigt riktigt bra och det gick inte att inte ga dit. Saklart valdigt speciellt att lasa, se och ta in nagot som ar sa farskt i samma miljo dar saker och ting ser likadana ut som pa utstallningens foton och videofilmer, men ocksa valdigt bra att satta det i ett sammanhang. Folkmordet hamnar har i en historisk kontext dar hutuer & tutsier och kolonialismens inverkan pa etnisk uppdelning forklaras, med information om politiska maktspel och tidigare konflikter efter avkoloniseringen. Den satts i ett varldsperspektiv genom att vara gjord utifran ett "oss" istallet for ett "dem" och skuldbelagger inte vast mer an vad jag tycker ar berattigat. Plus att den hamnar i ett storre sammanhang genom att vaning II handlar om andra folkmord runt om i varlden.

Det ar svart att tanka sig Kigali som annat an en fridfull plats. Den har sin lunk och en - i mina ogon - lugn sorts blyghet buren med en ryggrad av stolthet. Det gar inte att forestalla sig lik langs gatorna och folk som mordar varandra med machete. 1994 ar inte langesedan och Kigali idag kanns bara som en lugn, vackert belagen oas. Vi bor ovanpa en blomsteraffar dar vi kan titta ner nar de star och binder blommor vid ett litet bord pa trottoaren omgivet av sma palmer i krukor. Fran balkongen ser vi aven ut over en skola och bebyggelse som klattrar upp pa kullarna pa andra sidan dalen. Efter torsdagsmysteriet har Kigali oppnat upp sig och blivit livligare och darmed begripligare. Jag har haft langa perioder av ma-bra-rus dar allting gar ihop. Fantastiskt att vara i den har delen av varlden och fantastiskt att vara har med Erik. Han kan gora mig spattig av gladje och kombinerat med kanslor av hur bra allting ar kallar han mitt beteende for damp.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback