den nya röran

Alfahannen är som män i allmänhet – kliar sig på magen och petar näsan (inspekterar resultatet och äter upp det). Gorillor är till 97 procent genetiskt lika människor och till skillnad från många andra apor klänger de inte i träd utan lever sina liv på marken. I gruppen finns två ungar som leker och interagerar med varandra som vilka barn som helst. Mamman håller stenkoll och ser till att ha dem i närheten. De vuxna ligger i gräset och vilar, sitter, rör sig för att plocka ner en ny gren att tugga på. Livet verkar rätt skönt. Vi är uppe i Vulkanbergen och mötet är så nära, så personligt, så bortom allt att det nästan är religiöst.



Vi kommer upp till spårarna efter en dryg timmes vandring genom blöt & geggig bambuskog med tät grönska. De har satt av ännu tidigare på morgonen för att spåra gorillorna utifrån var de var igår. Framför oss skuttar helt plötsligt en svart jättehårig bergsgorilla och det går inte att förbereda sig på hur man ska reagera. Vi går runt från andra hållet och där i en glänta sitter alfahannen, kallad ”silverback” då pälsen på ryggen grånar när han blir vuxen, och tuggar på gräs och blad. Säkert mer än tvåhundra kilo tung, imponerande käke och väldigt lurvig. Labbarna är blankt svarta och enormt stora. Gorillor är snälla vegetarianer & vi får en halvt ointresserad blick när vi stiger in i hans värld.

Så kommer en hona bärandes på en unge in i gläntan, hon knäcker en kvist och alfahannen far upp. En bambugren går av och träffar Erik i huvudet. Vi är på en armlängds avstånd nu & vet inte riktigt vad vi ska göra – det är med en väldig respekt man står där öga mot öga i deras hemmiljö och det rusar känslor av overklighet över en. Plötsligt tar en av vakterna/guiderna tag och drar undan mig då ytterligare en gorilla kommer precis bakom på väg upp i gläntan. Vi ska hålla avstånd, inte för att de kan skada oss utan för att vi kan smitta dem (och vakterna har inte gevär för att skydda oss från gorillorna utan för att skydda dem mot tjuvskyttar). Själva tumultet varar inte länge, kanske ett par minuter och vi har kommit lite närmre än vi ska och ett par av ögonblicken hör förmodligen till de mest intensiva i mitt liv.

Alfahannen hoppar upp på en liten höjd. Vi får en timme till med gorillorna i ett annat slags – saktfärdig - intensitet på några meters avstånd. Förstummande.