Torsdagsmysteriet
Rwanda ar valdigt kulligt. Vi aker fran gransen i norr ner till Kigali och det ar sa vackert att det knappt gar att ta in. Grona berg har alltid varit det landskap jag suger at mig mest av. Akt etappvis med bilar som funkar som fyll-pa-taxis langs vagen, atta personer som mest inklusive en bebis och jag har ingenting emot att det ar trangt.
Nar vi kommer fram ar det langt ifran trangt; Kigali och Kampala ar som natt och dag. Det ar lugnt och tomt och mest stangt. Vi kampar med artighetsfranskan (goddag, tack, hur star det till) och med att hitta nagot stalle mitt i centrumsmeten som serverar mat. Icke. Inte ens hus dar det star pamalat Restaurant/Cafe/Snackbar gar det att fa nagot att ata. De bara ler. Nej nej, bara ol. Till slut hittar vi ett litet stalle dar de visar musikvideos med militarer som star och jazzar i en park med elgitarrer och sma koreografier, dar vi efter nagra forsok fran menyn, "det har vi inte", till slut lyckas bestalla "nagonting med ris". Det blir bra; pommes, levergryta och ris och josen ar valdigt god.
Vi har lyckats ordna gorillatillstand! Att besoka bergsgorillorna (de ar bara knappt 700 kvar & lever bara har, i skogslandet bland vulkanbergen dar Rwanda, Uganda och Congo mots) ar stort har. Tillstanden och fa och dyra. Nagon massturism kan det inte bli tal om, max atta personer per dag far besoka varje flock, men viljan att besoka dem och formerna for det ar som det ser ut nu enda garanten for deras fortlevnad. Det finns helt enkelt ekonomiska incitament att skydda dem och deras omraden. I Uganda ar det valdigt nara omojligt att fa tag i ett tillstand, Rwanda har lite farre turister (spill over-effekten fran Kenya och Tanzania ar mindre). Det ska dessutom vara det basta stallet att se dem.
Pa kvallen hittar vi en indisk restaurang som har sa god mat att jag far rysningar. Vi ater sma krispiga rullar av cashew, russin och ost och en spenatgryta och koriandersas & en brun sot chutney som smakar lite som godare variant av hallonbalsamvinager. Ostafrika slar lugnt ut London nar det kommer till indisk mat. Mysteriet med franvaron av restauranger i ovrigt behover helt plotsligt ingen losning.
Nar vi kommer fram ar det langt ifran trangt; Kigali och Kampala ar som natt och dag. Det ar lugnt och tomt och mest stangt. Vi kampar med artighetsfranskan (goddag, tack, hur star det till) och med att hitta nagot stalle mitt i centrumsmeten som serverar mat. Icke. Inte ens hus dar det star pamalat Restaurant/Cafe/Snackbar gar det att fa nagot att ata. De bara ler. Nej nej, bara ol. Till slut hittar vi ett litet stalle dar de visar musikvideos med militarer som star och jazzar i en park med elgitarrer och sma koreografier, dar vi efter nagra forsok fran menyn, "det har vi inte", till slut lyckas bestalla "nagonting med ris". Det blir bra; pommes, levergryta och ris och josen ar valdigt god.
Vi har lyckats ordna gorillatillstand! Att besoka bergsgorillorna (de ar bara knappt 700 kvar & lever bara har, i skogslandet bland vulkanbergen dar Rwanda, Uganda och Congo mots) ar stort har. Tillstanden och fa och dyra. Nagon massturism kan det inte bli tal om, max atta personer per dag far besoka varje flock, men viljan att besoka dem och formerna for det ar som det ser ut nu enda garanten for deras fortlevnad. Det finns helt enkelt ekonomiska incitament att skydda dem och deras omraden. I Uganda ar det valdigt nara omojligt att fa tag i ett tillstand, Rwanda har lite farre turister (spill over-effekten fran Kenya och Tanzania ar mindre). Det ska dessutom vara det basta stallet att se dem.
Pa kvallen hittar vi en indisk restaurang som har sa god mat att jag far rysningar. Vi ater sma krispiga rullar av cashew, russin och ost och en spenatgryta och koriandersas & en brun sot chutney som smakar lite som godare variant av hallonbalsamvinager. Ostafrika slar lugnt ut London nar det kommer till indisk mat. Mysteriet med franvaron av restauranger i ovrigt behover helt plotsligt ingen losning.
Kommentarer
Trackback