Trafikstockningstrivsel
Det är inte fråga om centimetrar utan millimetrar när minibussar, lastbilar och land cruisers ska knö sig fram och försöka mötas på en liten avsides grusväg efter att alla kommit på ett smart sätt att undvika trafikstockningen på huvudgatan. Jag sitter längst bak i hörnet på en minibuss och tittar fascinerat på. Den här typen av trafikkaos är lagom, så långsam att enda risken är bucklor (till skillnad från toktrafiken på landsvägarna, varenda dag är det frontalkrockar med brutna ben och annat elände – många döda när det är som värst).
Senare på kvällen sitter jag och Mabel i samma trafikstockning, den värsta hon någonsin har sett. Vi har stannat till i mataffären och handlat och är på väg hem. Jag sitter och äter sesamfrögodis, i bagaget ligger all min packning och allting känns bara så självklart, bra och hemma. Dagen har varit lite tom efter att Erik åkt (så snabbt det går från att man delar allt till att vara tusen mil ifrån igen) men med en gång är det överslag av hur fantastiskt bra jag trivs här. Det känns som jag och Mabel har känt varandra i åtminstone en halv evighet. Tycker bara bättre och bättre om henne hela tiden – hon har en livssyn som stämmer fruktansvärt bra med min.
Flyttat hem till henne i ett litet hus i en by/förort till Kampala. Hon är väldigt social och extremt spontan. Vi fastnade för varandra med en gång och när jag pratade om att hyra ett rum tyckte hon att jag kunde flytta hem till henne. Hon är noll knusslig med pengar, ”strunt i det, du kanske kan hjälpa mig lite med hyran bara” (som är 700 kronor i månaden, så jag betalar halva utan vidare). Här är perfekt för vad jag behöver: el för att kunna skriva vid datorn, kylskåp, spis, liten balkong/uteplats, ingen maid. Vi har sagt att vi lagar mat åt varandra. Hon har en dotter på 14 år som går på boarding school så jag får hennes rum.
Hon, hennes systrar och kollegor är stormförtjusta i mig och Erik. Tog med honom till sekreterarbyrån i förrgår innan han åkte hem. Har blivit bjuden på systerns examensfest. De kommer från en liten by i sydvästra Uganda. Mamman har aldrig gått i skolan, men som så många andra i det här landet värdesätter de utbildning högt. Första sju åren gick Mabel barfota till skolan, först i secondary school fick de skor. Nu har ena systern tagit en fil.kand. här på Makerere University.
Inser att jag nog är väldigt mycket medelklass, romantiserar varken rikedom eller fattigdom men har väldigt starka bildningsideal. Inte vad gäller just akademiska studier men grunderna. Som vi har pratat om här, genom utbildning kan fattiga människor få tillräckliga kunskaper om hur man till exempel kan starta upp en verksamhet i mindre format. Att kunna ta till sig information (läskunnighet och veta var den finns) och att förhålla den till annan kunskap tror jag också är väldigt avgörande för människors livsmöjligheter.
Ska bli skönt att krypa in i en mer vardagsliknande värld, blivit nästan övermycket socialiserande – så mycket trevligt folk hela tiden. Nu kan jag åka in till stan när jag vill ha kaoset (är ju förtjust i alla människor, all aktivitet), hälsa på folk då och då och hålla mig här i byn när jag behöver koncentrera mig på uppsatsen eller vara lite själv. Jag är helt överväldigad av hur bra jag trivs på alla plan.
Senare på kvällen sitter jag och Mabel i samma trafikstockning, den värsta hon någonsin har sett. Vi har stannat till i mataffären och handlat och är på väg hem. Jag sitter och äter sesamfrögodis, i bagaget ligger all min packning och allting känns bara så självklart, bra och hemma. Dagen har varit lite tom efter att Erik åkt (så snabbt det går från att man delar allt till att vara tusen mil ifrån igen) men med en gång är det överslag av hur fantastiskt bra jag trivs här. Det känns som jag och Mabel har känt varandra i åtminstone en halv evighet. Tycker bara bättre och bättre om henne hela tiden – hon har en livssyn som stämmer fruktansvärt bra med min.
Flyttat hem till henne i ett litet hus i en by/förort till Kampala. Hon är väldigt social och extremt spontan. Vi fastnade för varandra med en gång och när jag pratade om att hyra ett rum tyckte hon att jag kunde flytta hem till henne. Hon är noll knusslig med pengar, ”strunt i det, du kanske kan hjälpa mig lite med hyran bara” (som är 700 kronor i månaden, så jag betalar halva utan vidare). Här är perfekt för vad jag behöver: el för att kunna skriva vid datorn, kylskåp, spis, liten balkong/uteplats, ingen maid. Vi har sagt att vi lagar mat åt varandra. Hon har en dotter på 14 år som går på boarding school så jag får hennes rum.
Hon, hennes systrar och kollegor är stormförtjusta i mig och Erik. Tog med honom till sekreterarbyrån i förrgår innan han åkte hem. Har blivit bjuden på systerns examensfest. De kommer från en liten by i sydvästra Uganda. Mamman har aldrig gått i skolan, men som så många andra i det här landet värdesätter de utbildning högt. Första sju åren gick Mabel barfota till skolan, först i secondary school fick de skor. Nu har ena systern tagit en fil.kand. här på Makerere University.
Inser att jag nog är väldigt mycket medelklass, romantiserar varken rikedom eller fattigdom men har väldigt starka bildningsideal. Inte vad gäller just akademiska studier men grunderna. Som vi har pratat om här, genom utbildning kan fattiga människor få tillräckliga kunskaper om hur man till exempel kan starta upp en verksamhet i mindre format. Att kunna ta till sig information (läskunnighet och veta var den finns) och att förhålla den till annan kunskap tror jag också är väldigt avgörande för människors livsmöjligheter.
Ska bli skönt att krypa in i en mer vardagsliknande värld, blivit nästan övermycket socialiserande – så mycket trevligt folk hela tiden. Nu kan jag åka in till stan när jag vill ha kaoset (är ju förtjust i alla människor, all aktivitet), hälsa på folk då och då och hålla mig här i byn när jag behöver koncentrera mig på uppsatsen eller vara lite själv. Jag är helt överväldigad av hur bra jag trivs på alla plan.
Kommentarer
Trackback