Plötsligt händer det
Ljudet av post som dimper ner triggar varje dag, och här i CityMailLand dessutom två gånger, igång en liten förväntan i mig. En inlärd reaktion om att post kan stå för något bra, en pirrande förhoppning om att få brev och handskrivna adresser, som liksom inte har försvunnit eller ens avtagit för varje räkning eller grå organisationstidning man plockat upp från dörrmattan. Och plötsligt händer det. Efter att ha gått upp för att äta frukost med Erik, läst en bok jag måste recensera och sedan inte kunnat hålla ögonen uppe (sömnproblem och picknick på mattan i gästrummet med mig själv för att inte väcka E klockan tre i natt) och sedan somnat om vaknar jag till i min snoozevärld av att brevbäraren kommer. Nyfiken går jag upp, och där: Ett litet svart kuvert med mitt namn och min adress i vita bokstäver idag (personligt riktad fotokonst av Julia) och en cd jag beställt.
Haft två dagar av hattande av smågrejer som måste göras. Jag känner att jag gör och gör och gör och ändå blir ingenting gjort. Jobbat - skrivit texter till Banken, Pluggat - läst och var igår och höll föredrag på min kurs (Att utbilda och informera), Organiserat - bokat boende ett par nätter i Kampala, fått tag i en av Lenas RWI-kontakter i Uganda, skrivit en presentation av mitt föredrag om facket & jämställdheten och skickat till hon som håller i lunchseminarierna på LO-TCO Biståndsnämnd, kollat upp resa till Sthlm, beställt uppsatsböcker, Städat (nåja) - Jonas ringde när han var vid Olskroken om spontanbesök och jag var så illa tvungen att både röja upp och byta om från sovlinnet. Egentligen är jag ju förkyld och borde ligga i sängen men det är bara en massa andra b o r d e som pyser och väller fram. Inte konstigt att jag inte sover om nätterna. Känslan av overksamhet är trist och när man hela tiden känner att man kunde gjort mer är det svårt att slappna av.
Jag vet inte ens hur man ska mäta effektivitet längre. Jag gör saker hela tiden, från jag går upp till jag lägger mig och ändå ligger där en ständig känsla av att jag inte får någonting gjort. Jag petar lite här och lite där och ibland rasslar det till eller livet tar ett skutt framåt , för det händer ju saker hela tiden, det gör det ju, men det är inte alltid det märks. Pratade med en av mina kursare om det där, att när man har sju projekt på gång och man arbetar på alla samtidigt så känns det som om allting går i 1/7-fart. Det blir inga synliga resultat omedelbart, det där med att mäta effektivitet faller. Och det är väl det, eftersom jag aldrig ser att någonting går framåt blir jag så paff sen när jag märker att det rör sig hela tiden och jag måste grabba tag i nån för att det går så fort.