den nya röran

Innan jag lärde känna Erik ordentligt - detta var hösten 1999 - pratar jag med honom i telefon och han får ur sig "Va! Har du aldrig hört talas om Belle & Sebastian?!" Nästa gång vi ses i förbifarten räcker han till mig ett kassettband där han har textat Lite söt pop från Erik. På den tiden har man kassettbandspelare och när jag spelade det där bandet var jag alldeles tagen av att det var så rakt igenom bra. Senare blev jag och Erik tillsammans och jag upptäckte att det där kassettbandet spelade Belle & Sebastian något för snabbt och det tog ett tag att vänja sig vid hur det egentligen skulle låta. Ett par månader senare bodde jag och E ihop i ett stort rum i en källare i Edinburgh. Förutom att arbeta med att diska på Royal Post Office och servera citronkyckling på IKEA består första skottlandsmånaderna av fattigmanskost (rotfrukter och konservburkar från Tesco, ett Twix när man unnade sig något) och jag och E i dubbelsängen i det där rummet i källarlägenheten lyssnandes på ibland Primal Scream men mest Belle & Sebastian.

De har följt med under åren. Ibland bara för att, ibland med den där återupptäckande förtjusningen. Det är svårt att få en starkare erikkänsla när han inte är i närheten än av att sätta på någon av skivorna. På min födelsedag förra året fick jag ett rosa kort med röda snören med en biljett till en konsert i Gbg som jag nyss hemkommen ännu inte hade hört talas om. Karin ingick och det blev en sådan där kväll som det är svårt att någonsin tappa bort. Mer än halva publiken har randiga tröjor, indiemänniskorna är hänförda, några muttrar något om den senaste funkigare skivan. Själv säger sångaren säger att om han hade lyssnat på Belle & Sebastian hade han slutat lyssna efter Tigermilk. Jag tycker om alltihop. Kassettband lyssnar man nuförtiden bara på i bilen men där kan jag fortfarande tycka att det är den lite för snabba versionen av Belle & Sebastian som är den riktiga.

Foto: Julia