hur många gånger man är förmögen att älska i ett liv
På baksidan till en av pappas LP-skivor läste jag igår en introduktionstext om hur många gånger man är förmögen att älska i ett liv. Inte bara vara lite kär utan himlastormande helt & fullt ut älska en annan människa. Tre, hade han som skrivit texten kommit fram till i diskussion med den som gjort skivan. Tre gånger, mer orkar man inte med. Sedan följde ett resonemang om huruvida detta är mycket eller lite och hur fantastiskt mycket kärlek det då potentiellt kan finnas i världen.
Jag kan inte låta bli att fastna i definitioner. Vad innebär det att älska någon. Måste alla delar vara med, romans, attraktion, på-djupet-kännande. I en bok jag läste för ett litet tag sedan fanns en porträttering av en människa som i relationen mellan sina föräldrar sett vad kärleken gjorde med hennes mamma och bestämde sig för att det ville hon aldrig vara med om. Hon valde bort passionen, valde bara den man som var bäst av dem som stod till buds, men så drabbade kärleken ändå - den dagen hon fick barn var det slut på immuniteten hon hade byggt upp. Barn kan ju inte räknas in i den där kvoten på tre, då hade gångerna varit fler. Men så allt annat då, det som ligger utanför det där självklara. Tänker på vem det är jag känner att jag faktiskt älskar på grunder som är annat än blodsband och automatik. I min värld finns fyra personer som ger mig svindel. Som jag tycker om så mycket att det ibland tar stopp när jag tänker på det. Och utanför hard core-kärnan finns ju flera kretsar av människor som står mig nära på olika plan och lika plan, men många människor som faktiskt på något sätt är bundna till mig.
Alla har vi väl våra definitioner av kärlek och kanske våra diskussioner om vad, hur mycket, hur ofta, hur länge. Jag hade en tydlig uppdelning en gång i tiden innan jag kanske faktiskt hade riktig koll/full egen erfarenhet (innan Erik). Först blev man förälskad vilket var en inledande period som övergick till att man blev kär, vilket i sin tur utvecklades till att man älskade den andre/varandra. Jag har haft tre pojkvänner och de har hamnat på varsitt pinnhål, men sen så trasslade det liksom till sig. När jag märkte att det där med att vara kär inte var något övergående och att de där sjukt intensiva förälskelseperioderna återkommer med ojämna mellanrum, att jag faktiskt efter sju och ett halvt års förhållande inte bara kan hamna i något slags läge av fördjupad kärlek utan att det kan puttra på de där pirrnivåerna ändå/fortfarande. Att känslostadierna inte helt och hållet följer på varandra och att lära känna Karin var en förälskelseperiod och att jag kan känna kärlek i samma bemärkelse (fast utan påkopplad passion) till andra än E och att allt är ett sammelsurium av korsande trådar. Det går inte att greppa, det går inte att definiera och allt det grötiga spelar egentligen inte någon roll även om det är sjukt fascinerande. I princip håller jag med om resonemanget på LP-omslaget; att älska för många gånger helt omkullkastande orkar man nog inte och hur lite man än kan tycka att tre gånger är gör bara det att det potentiellt sätt finns en kraftfull mängd kärlek i världen.
Jag kan inte låta bli att fastna i definitioner. Vad innebär det att älska någon. Måste alla delar vara med, romans, attraktion, på-djupet-kännande. I en bok jag läste för ett litet tag sedan fanns en porträttering av en människa som i relationen mellan sina föräldrar sett vad kärleken gjorde med hennes mamma och bestämde sig för att det ville hon aldrig vara med om. Hon valde bort passionen, valde bara den man som var bäst av dem som stod till buds, men så drabbade kärleken ändå - den dagen hon fick barn var det slut på immuniteten hon hade byggt upp. Barn kan ju inte räknas in i den där kvoten på tre, då hade gångerna varit fler. Men så allt annat då, det som ligger utanför det där självklara. Tänker på vem det är jag känner att jag faktiskt älskar på grunder som är annat än blodsband och automatik. I min värld finns fyra personer som ger mig svindel. Som jag tycker om så mycket att det ibland tar stopp när jag tänker på det. Och utanför hard core-kärnan finns ju flera kretsar av människor som står mig nära på olika plan och lika plan, men många människor som faktiskt på något sätt är bundna till mig.
Alla har vi väl våra definitioner av kärlek och kanske våra diskussioner om vad, hur mycket, hur ofta, hur länge. Jag hade en tydlig uppdelning en gång i tiden innan jag kanske faktiskt hade riktig koll/full egen erfarenhet (innan Erik). Först blev man förälskad vilket var en inledande period som övergick till att man blev kär, vilket i sin tur utvecklades till att man älskade den andre/varandra. Jag har haft tre pojkvänner och de har hamnat på varsitt pinnhål, men sen så trasslade det liksom till sig. När jag märkte att det där med att vara kär inte var något övergående och att de där sjukt intensiva förälskelseperioderna återkommer med ojämna mellanrum, att jag faktiskt efter sju och ett halvt års förhållande inte bara kan hamna i något slags läge av fördjupad kärlek utan att det kan puttra på de där pirrnivåerna ändå/fortfarande. Att känslostadierna inte helt och hållet följer på varandra och att lära känna Karin var en förälskelseperiod och att jag kan känna kärlek i samma bemärkelse (fast utan påkopplad passion) till andra än E och att allt är ett sammelsurium av korsande trådar. Det går inte att greppa, det går inte att definiera och allt det grötiga spelar egentligen inte någon roll även om det är sjukt fascinerande. I princip håller jag med om resonemanget på LP-omslaget; att älska för många gånger helt omkullkastande orkar man nog inte och hur lite man än kan tycka att tre gånger är gör bara det att det potentiellt sätt finns en kraftfull mängd kärlek i världen.
Kommentarer
Trackback